Sand in my eyes

Tack och adjö.

2010-04-28T19:46:00.002+02:00

Nu säger vi hej då till bloggen med det otympliga namnet. I nästan fem år har jag hållit på, men nu är det dags att gå vidare. Senaste tiden har jag inte riktigt varit sporrad att skriva, har känt mig lite låst i formatet och i största allmänhet stört mig på att min blogg har en adress som inte en människa kommer ihåg. Så, nu lägger jag ner. Och startar om på nytt. A bit part in your life heter mitt nya forum, och förhoppningsvis ska det bli lite mer aktivt, lite mer inspirerat, lite livligare än vad Sand In My Eyes varit senaste månaderna. Uppdatera era länkar och häng med!

Svammel: En kommentar #4.

2010-04-27T11:19:00.005+02:00

Blir alltid nervös när jag har missade samtal från nummer jag inte känner igen. Innan jag ringer upp ser jag alltid till att kolla upp numret på nätet. Ibland snubblar man då över märkliga diskussioner och resonemang.
Tänk så upprörd man kan bli av att Radiotjänst har hört av sig.

Nu får det Fan Räcka!
De idioterna har ringt flera gånger! Trots att
jag sagt ifrån och även sagt att de kan komma och Kolla! Nu är det Dags för
Mottangrep på de jävlarna! Dags att de får smaka på egen Medecin!BOJKOTA RADIO
TJÄNST! Det Funkar inte i Vårat Samhälle Längre, Där information & Media etc
ska vara fritt för alla?Sverige vart är du på väg? som det ser ut så kommer det
snart att bli total Revulotion om inte värre!

Film: Pepp #18.

2010-04-20T22:31:00.003+02:00

Det här gör mig lite glad. En dokumentär om serieförfattaren Warren Ellis. Warren Ellis är ju det nya svarta. Eller, den nya Alan Moore åtminstone. Hans "Transmetropolitan" hör till det bästa jag någonsin läst, och även om inte allt han skrivit når upp till samma höga nivå är det aldrig sämre än väldigt intressant och underhållande.

Musik: It's a Smoggy Smog World.

2010-04-17T18:22:00.003+02:00

I dessa dagar av vulkanaska känns det mer än passande att inhandla tre Smog-skivor.

Musik: En låt #48.

2010-04-17T06:14:00.014+02:00

Anywhen - The Siren Songs

Häromdagen fick jag ett mail från en okänd amerikan på Last.fm. Han såg att jag hade lyssnat på Anywhen och undrade om jag hade deras gamla album på datorn. Eftersom jag köpte deras debut för en tia på Ginza för säkert tio år sedan och har 97 % av min musik inlagd i iTunes numera, var svaret ja. Men Anywhen? När lyssnade jag senast på dem frivilligt (dvs. utan att iTunes slumpat fram någon av deras låtar?) När tänkte jag ens på dem? Varför skulle någon annan i hela världen ha hört talas om Anywhen?

Jo, det finns faktiskt en låt jag återkommit till då och då. "The Siren Songs" upptäckte jag på den gamla goda Audiogalaxy-tiden. Det var en tid då episk, storslagen arenapop kittlade mina trumhinnor på precis rätt sätt. "The Siren Songs" stack ut, den hade något eget, men kändes samtidigt lite som en tvilling till en av mina andra favoriter från den här tiden, "Sea Song" av Doves. Jag har glömt bort mycket av det andra jag lyssnade på, men den här har dröjt sig kvar i mitt minne. Det är inte en låt jag lyssnar på särskilt ofta nuförtiden, mest kanske eftersom jag aldrig tog mig tid att leta upp "The Opiates", skivan som låten är hämtad från.

En omarbetad version av "The Opiates" kallad "The Opiates - Revised" gavs ut på David Sylvians skivbolag Samadhisound för två år sedan, nu under artistnamnet Thomas Feiner & Anywhen. Här och där blev det tydligen rätt uppskattat och omskrivet. Och det var så min nyfunne amerikanske vän upptäckt dem.

Samma dag som jag fått mailet på Last.fm ramlade jag in på Stadsmissionen efter jobbet. I deras skivback hittade jag ett exemplar av Anywhens andra album. Vilket sammanträffande! Det var tyvärr inte ett album värt att skriva mycket mer om.

Men "The Siren Songs" tyckte jag kunde förtjäna några rader. Och varför inte några lyssningar? Nyversionen finns att höra här nedan. Minns jag rätt skiljer den sig inte nämnvärt från det nio år gamla originalet. Ge den en chans.

Musik: En låt #47.

2010-04-14T23:48:00.023+02:00

Kevin Rowland - Concrete & Clay

Min kära flickvän är mycket förtjust i den här låten, och hennes entusiasm har smittat av sig. Att albumet "My Beauty" saknas i min skivsamling är något jag ämnar åtgärda. En dag.

Efter att ha plöjt Andres Lokkos mastodontintervju med Kevin Rowland var jag bara tvungen att kolla om den omtalade, skandalösa musikvideon fanns att se någonstans. Det gjorde den, så klart - God bless the internet! - och den är fantastisk. I senare intervjuer har en mer sansad Rowland berättat attt han var manisk under den här perioden, och det tycker jag märks. Både på svaren i den tidigare nämnde intervjun, men också på den här videon. Även om man bortser från det faktum att Rowland bär klänning (tycker det är helt okej att bära vilka kläder man än må känna sig bekväm i) så är det en rätt udda video.

Musik: Pepp #17.

2010-04-07T21:49:00.002+02:00

Cocoanut Groove är med nya låtar, och det låter bra, riktigt bra. Särskilt "Huckleberry", med ursnygga Byrds-gitarrer och mjukt munspel. Lyssna på låtarna här och låt oss nu hoppas att väntan på en ny skiva blir lite kortare än väntan på den förra.

Litteratur: Nu läses #11.

2010-03-30T20:38:00.000+02:00

Andres Lokko - Andres 1989 - 1998 och Lokko 1998 - 2009

Investerade i Andres Lokkos två tegelstensböcker häromveckan.
”Har du inte redan läst allt han skrivit ett par tusen gånger?” frågade min vän Fredrik spydigt.
Svaret är nej. Ett par av mastodontartiklarna i Pop har jag naturligtvis slukat, och en och annan recension har slunkit ner. Naturligtvis också de senare årens SvD-krönikor. Men under storhetstiden, då Andres var Lektor Lokko med halva Sveriges befolkning, då var jag lite för ung och lite för bonnig för att känna honom som annat än någon som var död och bodde i en låda i ”Romeo och Raul Julia”. Om ens det. Det är kul att ta igen det jag missat. En hel del är intressant på riktigt (artiklarna om modsen, om northern soul, Paul Weller, om Scott Walker, om Bowie) medan en del annat är kul mest för att det ger en inblick i tidsandan. Evighetstexterna om Primal Scream och Oasis känns ju idag lika daterade som banden själva, men är ändå rätt underhållande - särskilt Liam Gallaghers valpiga kaxighet.

Mest av allt imponeras jag av hur inspirerat allt känns. Inspirerat och inspirerande. De senaste åren har jag tappat en stor del av mitt intresse för musikjournalistik. Tycker jag har sett, hört och läst allt förut. Ingen verkar ha något intressant att säga, varken artisterna eller de journalister som skriver om dem. I Lokkos texter finns en vetgirighet, en vilja att berätta, en vilja som smittar av sig och får mig att själv vilja lyssna även på genrer och artister jag tidigare inte var intresserad av. Min inköpslista blir flera meter längre efter några sidors läsning, och även om det är dåligt för privatekonomin är det ett gott betyg för böckerna.

Svammel: En vecka i sus och dus.

2010-03-26T20:25:00.010+01:00

Mina dagar brukar inte bjuda på många överraskningar. I regel följer de ungefär samma mönster. Upp när klockan ringer, frukost, promenad till busstationen med någon skiva i lurarna, buss 165 till Liljeholmen, byte till Tvärbanan, arbete, lunch, mer arbete, hemgång, middag, ett par timmars umgänge, lite knappande på datorn, lyssnande på några skivor, kanske en film, kanske en bok, sömn. Mycket mer spänning än så behöver jag egentligen inte. Åtminstone inte vardagar.

Den senaste veckan har med andra ord varit hektisk, åtminstone med mina mått mätt.

Måndag: Middag på "Djuret" i Gamla Stan. Tveksamt om vi hade haft råd utan det presentkort Mikaelas mamma gav oss i julklapp, men nog hade det varit värt 1100 :-, för det här var bland det bästa jag haft glädjen att äta på svensk restaurang.

Tisdag: "Doktor Glas" med Krister Henriksson på Oscarteatern. Blev erbjuden att köpa biljett kvällen innan, med tackade nej eftersom det var kick off med jobbet på tisdagskvällen. Sen tog jag mig en funderare: kan jag verkligen se mig själv i spegeln om jag prioriterar kick off med arbetet framför att se en hyllad teateruppsättning av en av mina favoritböcker av en av mina favoritförfattare? Nej. När beslutet var fattat hade min biljett redan gått vidare, men biljetter fanns kvar att boka på nätet. Tack och lov. Såg en annan Hjalmar Söderberg-roman, "Den Allvarsamma Leken", dramatiseras förrförra våren, och tyckte mycket om det, men det här var faktiskt ännu bättre. Har tidigare inte haft någon direkt åsikt om Krister Henriksson, utan sett honom som en dussinskådespelare, men här är han fenomenal. Han är så levande där han slänger sig mellan roller att man knappt reflekterar över att han är ensam på scenen. Efteråt tar han emot stående ovationer och ser rörande glad ut.

Onsdag: Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan. Väldigt bra, men lite tråkigare än sist, egentligen enbart beroende på att de fokuserade på sämre låtar den här gången. Vem orkar med "The Dolls Tea Party" från "Realism" till exempel? Den sortens nonsenslåt som kan få en att säga upp sitt medlemskap i Stephin Merritts fanclub. Tack och lov är den buttra humorn intakt. Allra roligast blir det i slutet av konserten, när Merritt förklarar att nästa låt blir den sista.
"Play 'The Book Of Love' ropar en entusiastisk tjej i publiken.
"Shut up", svarar Merritt kort. Tjejen ger sig inte.
"Play 'The Book Of Love!'"
"Fuck off."
"Play 'The Book Of Love!'"
"Security!"

Svammel: Hur man får tiden att gå i väntan på upplösning.

2010-03-15T21:09:00.007+01:00

Har varit ett par tunga veckor som gått i väntans och orons tecken, men nu verkar de tack och lov vara över. Den gångna helgen har varit rent helvetisk att genomlida, men det har gått, mycket tack vare teveprogram som fått tiden att gå. Teveprogram som ligger någonstans mellan det hjärndöda och det som är precis lagom inspirerande att interagera med. Efter många år som skeptiker har jag äntligen insett storheten i "På Spåret". Kristian Luuk och, framförallt, Fredrik Lindström är ju klockrena programledare, deltagarna pendlar mellan underhållande, underhållande irriterande och bara irriterande. Och jag har alltid uppskattat att utbildas samtidigt som jag blir underhållen.

Ett annat program jag börjat titta på, mindre erkänt och mer av en guilty pleasure, är "Mauro & Pluras Kök". För att vara matlagningsprogram är det vansinnigt underhållande, kanske för att det innehåller relativt lite matlagning. Det är betydligt mer pinsamheter som Plura i bar överkropp med stekflottet skvättandes kring ölmagen, en lakonisk Mauro Scocco som ondgör sig över samtidsfenomen med deadpan face, självgod allsång och gäster som mest verkar fundera på var de hamnat. Jag gillar både Plura och Mauro, och litar på att de är fullt medvetna om hur pinsamt det här faktiskt är. Det är skämskudde som gäller, men det kan de säkert bjuda på. Jag tittar gärna.

Musik: Vila i frid, Mark Linkous.

2010-03-07T14:43:00.021+01:00

Ännu en amerikansk singer-songwriter i indiefacket har valt att avsluta sitt liv. Direkt jag nåddes om nyheten om Mark Linkous död förstod jag att det måste röra sig om självmord. Det eller överdos. Med risk för att låta högtravande: en röst så skör kan inte inte tillhöra en hårdhudad man, sånger så sorgsna kan inte vara sprungna ur en munter själ. Sparklehorses "Good Morning Spider" innehåller några av de sprödaste, vackraste låtar som går att finna i min skivsamling. Samtidigt är det en skiva som visar på en artist med en otroligt bredd. Sorgesånger är hans signum, men plattan rymmer också studsande lo-fi-stänkare av den typ Robert Pollard brukar spotta ur sig.

Förutom den egna karriären har han agerat producent på Daniel Johnstons "Fear Yourself", en skiva som, på gott och ont, känns lika mycket som hans egen som Johnstons.
--
Mitt starkaste minne av Sparklehorse, för den som är intresserad:

Skolan var slut, det var sista natten i Motala med vänner som skulle spridas för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vi satt på mitt dammiga vardagsrumsgolv, jag tror vi spelade kort, jag tror vi drack öl. Hela den gångna veckan hade handlat om att ta farväl, otaliga fester på otaliga platser. Den här kvällen var lugnare. Vi talade inte särskilt mycket om att alla skulle skingras morgonen därpå. Det var som en vanlig kväll. Och stereon spelade: "I'm so sick of these goodbyes, goodbyes".

En kort rad i en fantastisk låt som sammanfattade det vi alla tänkte.
--
Mark Linkous allra största stund kan vara "Maria's Little Elbows". Lyssna nedan. Det där som skaver i halsen är en klump.

Musik: Pet hate #6.

2010-03-06T11:15:00.010+01:00

April March - Mon Petit Ami

April March gör sockersöt musik som påminner om franska yeh yeh-girls som Francoise Hardy. Oftast är hon bra. Sällan remarkabel, men trivsam. Sån där musik man gärna lyssnar på en solig helgmorgon. Lättnynnat, mysigt, lätt att ignorera om man skulle ledsna.

Det finns dock ett undantag i hennes diskografi. "Mon Petit Ami". Djävulen. Äckligt äppelkäckt lallande med Pippi Långstrump-flätor och en röd handväska käckt på svaj. En musikalisk variant på hatgubben, ungefär. Musik för pedofiler. Jag ryser av obehag.

Musik: Recent listening #3.

2010-03-04T21:55:00.017+01:00

Kask - Wrestling My Case

Wow, det här var så mycket bättre än väntat. Och så mycket modernare. Hade inte direkt väntat mig att Brainpool-Jannes soloskiva från -99 skulle innehålla något värt att höja på ögonbrynen åt, tvekade till och med på om den var värd de tio kronor den kostade att inhandla på Myrorna. Alltid trevligt att bli positivt överraskad. Kombinationen akustiska gitarrer och elektronik får mig att tänka på The Embassy, här och var drar det mer åt Tough Alliance, och första spåret, makalösa "Discovery" låter som något från senaste Kent-skivan (som jag. som tidigare nämnt, gillar rätt mycket). Inte dumt alls, och nu blir jag faktiskt lite nyfiken på Lake Heartbeat...

Tim Hardin - 1+2

Tim Hardins två första skivor är däremot ungefär vad jag hade förväntat mig. Riktigt bra där de är bra, rätt såsiga där de är dåliga. En del lätt uttjatade evergreens (hur många gånger kan man höra "If I Were A Carpenter" utan att vilja kräkas?) en del något mindre sönderspelade, och riktigt fina, folkrocklåtar med sakrala orkesterarrangemang. Den fläskiga bluesen vara lite chockerande dock. Den hade jag inte väntat mig, och hade gärna varit utan.

Maxwell - Now

"Hmm, en låt med samma titel som Kate Bush-klassikern" tänkte jag läste genom låtlistan i iTunes och kom till "This Woman's Work". Det visade sig vara en cover, en cover lika svidande vacker som orignalet, en cover som på morgonbussen någonstans mellan Rågsved och Hagsätra nästan lyckades röra mig till tårar. Inte illa. Det är inte ofta jag köper moderna (nåja, "Now" kom för nio år sedan, så hypermodern är den knappast) soul eller R&B-skivor, men hade alla låtar så här starka skulle jag göra det oftare. Då kan man ha överseende med att resten av materialet inte är fullt så minnesvärt.

Musik: Felhörningar och annat trams #2.

2010-03-03T22:36:00.004+01:00

Lou Reed - I'm So Free

"When I feel good, Ann-Sofie,
Early in the morning, Ann-Sofie,
Late in the evening, Ann-Sofie, Ann-Sofie..."

Svammel: Vatten under broarna, saker mellan stolarna.

2010-02-23T09:15:00.052+01:00

Fick ett presentkort på Bokia i julklapp av min far, och har nu bestämt mig för vad jag ska använda det till: Andres Lokkos emotsedda antologier ”Andres” och ”Lokko”. Gärna utgåvorna i snygg lyxförpackning. Sympatisk intervju med författaren finns här: http://stockholm.etc.se/26597/en-galen-snobbs-betraktelser/ Det gör mig upprymd att läsa om hans politiska åskådning. Inte för att jag var omedveten om den, men kan tycka man ser för lite av den i hans texter annars. Det är märkligt, ju hårdare Sverige har dragits åt höger, desto mer sällan ser man till de plakatpolitiska skribenterna. Eller snarare: desto mindre plakatpolitiska blir skribenterna. Är de rädda för att sparka in öppna dörrar? Är klyftorna så djupa och synliga att det känns meningslöst att skriva om dem? Eller är jag helt fel ute?
--

Från politik är steget inte långt till Joe Strummer. Ända sedan hans cover på ”Redemption Song” spelades på en fest för några veckor sedan har den gått på repeat. I mitt huvud. Fantastisk melodi, och Strummers röst har väl aldrig kommit mer till sin rätt än här? Låten återfinns på ”Streetcore” som numera står med på min ever growing önskelista. Borde man skaffa sig Bob Marleys original också?
--
Bytte tillbaka till min gamla mobil igår. Knappast en händelse som i vanliga fall skulle vara värd att blogga om, men omständigheterna kring mitt mobilbyte är lite lustiga.

Ungefär en gång om året blir jag uppringd av säljare från Phone House som undrar om jag vill förlänga mitt Tele2-abonnemang. Det vill jag i regel. Det är sällan något strul, och inte kostar det särskilt mycket heller. Jag är rätt nöjd med Tele2, varken mer eller mindre. Dock är det lite märkligt när Phone House ringer "på uppdrag av Tele2" och erbjuder en ny mobiltelefon mot att jag förlänger mitt avtal, och det sedan visar sig att telefonen i fråga, en Sony Ericsson w395, har "kända kompatibilitetsproblem" med Tele2. Det senaste halvåret har jag levt med en telefon som bryter fyra samtal av fem innan man hunnit tala till punkt. Vad det har fått för konsekvenser för mitt psyke kan jag bara spekulera i. Ruttet gjort av Phone House tycker jag.
--
Snöovädret. Jag som har problem med kollektivtrafiken som det är. I måndags var det riktigt hemskt. Stod och svajade på en överfylld buss i över en timme, med mjölk- och parfymstinkande medpassagerare tryckta mot kroppen. I övrigt har jag faktiskt inte lidit så mycket av det. Busstrafiken mellan Högdalen och Liljeholmen har inte påverkats farligt mycket. Peppar peppar.

Musik: Felhörningar och annat trams #1.

2010-02-20T12:12:00.002+01:00

Talking Heads - Burning Down The House

http://www.youtube.com/watch?v=xNnAvTTaJjM

"Watch out you might get what you're after.
Cool babes strange banana stranger.
I'm an ordinary guy.
Burning down the house."

Konst: Jim Steranko.

2010-02-16T23:19:00.012+01:00

I brist på bättre att göra surfade jag runt på diverse serietidningsforum, och ramlade då över Jim Steranko. Jag var naturligtvis inte omedveten om hans existens tidigare, Steranko är ju trots allt en av de mer inflytelserika serietecknarna från senare halvan av 60-talet - hur mycket har inte Frank Miller inspirerats av bilden ovan? - och jag har alltid gillat hans expressionistiska och psykedeliska stil. Kolla det berömda omslaget till "Nick Fury, Agent Of Shield #4" från 1968. Så långt före sin tid.

Vad jag inte alls hade koll på var att han dessutom skrivit deckare. Tänk vad lite flackande på nätet kan resultera i. "Chandler" heter pulpromanen som Steranko både författat och illustrerat. Titeln, och namnet på romanens huvudperson, kommer naturligtvis från genremästaren Raymond Chandler.

Och ja, jag har beställt den. Mer för illustrationerna än för texten, på den fronten vågar jag inte vänta mig några storverk.

Musik: En låt #46.

2010-02-08T00:02:00.007+01:00

Nancy Sinatra - Kinky Love

Vilken märklig låt va? Är det undra på att den blev bannad från radio för "suggestive lyrics". Egentligen är den inte hälften så bra som den är bisarr, men ändå värd att uppmärksammas.

Litteratur: Nu läses #10.

2010-02-07T23:59:00.016+01:00

Snart läses.

Nej, jag läser varken "Franny Och Zooey" eller "Stories From The New Yorker". Ännu. Jag harvar fortfarande, ungefär ett år senare, på med Joyce Carol Oates "Blonde" (den är bra men långsam) och är snart klar med Hermann Hesses "Stäppvargen". Tysk melankoli och filosofi är ju trevligt, men nu vill jag bara sätta tänderna i min tjocka novellsamling från New York Times. Dels för att den är fylld till bredden med texter av intressanta författare, dels för att det kommer kännas väldigt Don Draperskt att krypa upp i fåtöljen med den.

Svammel: Mitt eget postdigitala manifest..

2010-02-02T23:39:00.012+01:00

...eller: Hur jag lärde mig fortsätta förhålla mig skeptisk och frukta iPaden.

För tio år sedan, några få dagar efter studenten, befann jag mig på en sandstrand på Rhodos. Jag var tämligen malplacerad bland piercade strandraggare och stinna baddräktsbrudar, men hade rätt trevligt ändå. Min reskamrat och jag bodde hos hans farföräldrar en bra bit från de värsta turistkvarteren, vi åt gott varje dag, drack gott och mycket varje natt, och på stranden isolerade jag mig från allt som inte var jag. Mina skydd mot omvärlden var ett anteckningsblock och en walkman med ett kassettband.

Sida A: Morrisseys "Vauxhall & I". Sida B: Belle & Sebastians "If You're Feeling Sinister".

Jag kan lyssna på de skivorna utan att resa tillbaka i tiden till den där sandstranden på Rhodos. Men det är svårt. Det kräver ansträngning. Stranden finns där som ett filter som måste trängas genom vid varje lyssning. Det kanske låter jobbigt, men jag tycker om att ha det så. Musik är, vid sidan av dofter, det som starkast får mig att minnas svunna tider.

Ett annat exempel: Doften av stekt Pressbyrån-korv och ljudet av The Smiths tar mig alltid tillbaka till ett par behagliga praktikveckor i gymnasiet då Stefan och jag satt av tid på ett IT-företag i Örebro. Jag hade just upptäckt The Smiths, och därmed börjat beträda en av de viktigaste stigarna på vägen mot mitt nuvarande jag. På Pressbyrån vid Järntorget slank jag alltid in mellan bussbyten, inhandlade något brittiskt musikmagasin, NME eller Melody Maker och insöp information och skvaller, skrev ner namn och titlar och min önskelista växte sig längre och längre.

Tyvärr blir de nya minnena svagare och svagare. Eller snarare, kopplingen minnen/musik blir svagare. Fortfarande kan skivor bli symboler för situationer och perioder i mitt liv, men de blir mindre och mindre betydelsefulla symboler. Tänker jag tillbaka på den föregående sommaren är det nog bara Bill Callahans "Sometimes I Wish We Were An Eagle" som verkligen... är sommaren.

Hur blev det så? Jag skulle vilja säga att det finns tre stora anledningar, och dessa anledningar går hand i hand, flyter in i varandra.

1) Kunskap

Jag känner till så mycket mer musik idag. Lyssnar inte längre enbart på sånt som godkänts av namnkunniga indiepuritaner, utan kan växla mellan genrer, uttryck, stämningar. Plötsligt är inte ledsna män med gitarrer det enda som funkar. Glada tjejer med syntar och samplers fungerar precis lika bra. Jag har svårt att se något direkt negativt med ökad öppenhet och nyfikenhet, men visst, lyssnandet blir ibland mer teoretiskt. Jag lyssnar mer av intresse än för att musiken känns livsviktig.

2) Möjlighet

Aldrig har möjligheten att skaffa sig ett stort musikbibliotek varit större än idag. Jag tillhör förvisso den minoritet som fortfarande köper skivor, men ändå. Skivsamlingar säljs ut för struntsummor (skivor är ju som bekant fula och tar plats, hårddiskar är små och diskreta) och att komplettera sin samling blir billigare och billigare för varje år. Sen har ju min ekonomi förbättrats avsevärt sedan gymnasietiden också. En månadslön, förvisso inte hög, men regelbunden, har gett mig större möjlighet att leta upp ny musik. Jag hinner inte lyssna på en skiva tjugo gånger längre. Det finns alltid något nytt att utforska. Roligt, förstås. Konsekvensen är att mer svårtillgängliga skivor får inte alltid den tid de förtjänar. Mer subtila verk kan förkastas som astråkiga innan de fått en chans att växa.

... och här har vi pudelns kärna:

3) Tillgång

Att ha hela musiksamlingen i fickan (iPod), väskan (MacBook) eller ett musklick bort (Spotify) är naturligtvis fantastiskt på många sätt. Men det skapar ett rastlöst lyssnande. En låt är över, en helt orelaterad låt tar vid. Det är ett mer aktivt lyssnande på så sätt att jag ständigt lyssnar med fingret på avtryckaren, men jag lyssnar mer passivt än tidigare. Skillnaden mot att anstränga sig lite, lägga en vinylskiva på spelaren, eller plocka ut en cd ur skivstället, är milsvid. Den konstanta tillgången till all musik tar också bort exklusiviteten. En bra låt är bara ännu en bra låt i mängden. Musiksmaken blir historielös på ett sätt den inte varit tidigare. Och det känns faktiskt rätt sorgligt.

Och det är här jag börjar frukta Apples iPad. För mig känns litteraturen mer och mer som en sista utpost, böckerna som de sista bestående årsringarna. För precis som en låt eller en doft kan ta mig tillbaka i tiden kan några rader ur Murakamis "The Wind-Up Bird Chronicle" få mig att minnas hur jag lutad mot T-baneteglet i Mälarhöjden frenetiskt plöjde genom den i väntan på morgontåget. Rökdoften från mitt gamla ex av Norman Mailers "De Nakna Och De Döda" för mig tillbaka till intensiva läsupplevelser i en fuktig källarhåla. Och. Så. Vidare. För musik är inte bara en låt svävande i tomma intet. Självklart spelar sammanhang in, var man är när man hör den, vad man bär för kläder på kroppen, sinnesstämning... Jag kan fortsätta rabbla förutsättningar i evigheter.

Likadant är det naturligtvis med en text. iPad är drömmen om en värld med text flygande i tomma intet, utan sammanhang, en oskriven bok att fylla med den text du själv vill ha i den. Kalla mig gärna för bakåtsträvare, men jag tycker det låter rätt skrämmande.

Musik: Önskelistan.

2010-02-02T09:44:00.007+01:00

Det här är en lista på de skivor jag är mest sugen på just nu. Den kommer att uppdateras och ändras kontinuerligt.

Aislers Set - Terrible Things Happen
Aislers Set - The Last Match
Aislers Set - How I Learned To Write Backwards
Ariel Pink's Haunted Graffiti - The Doldrums
Colin Blunstone - One Year
Billy Bragg - Talking With The Taxman About Poetry
John Cale - Paris 1919
Cardinal - Cardinal
Caribou - Andorra
Caribou - The Milk Of Human Kindness
James Carr - You Got My Mind Messed Up
James Carr - A Man Needs A Woman
Comet Gain - Casino Classics
Daniel Johnston - Fun
Dean & Britta - L'avventura
Denim - Denim On Ice
Dinosaur Jr - Beyond
Dinosaur Jr - Farm
Electrelane - The Power Out
Fall - Hex Enduction Hour
Robert Forster - Calling From A Country Phone
Jackson C. Frank - Jackson C. Frank
The Golden Earring - Miracle Mirror
Al Green - I'm Still In Love With You
Nick Haeffner - Great Indoors
Mark Hollis - Mark Hollis
Jesus & Mary Chain - Darklands
Elton John - Madman Across The Water
Junior Boys - Be Gone Dull Care
John Coltrane - A Love Supreme
Last Days - These Places Are Now Ruins
Library Tapes - Höstluft
Jeanette Lindström - Attitude & Orbit Control
Low - Long Division
Majessic Dreams - Beautiful Days
Malcolm Middleton - Into The Woods
Mamas & The Papas - People Like Us
Modest Mouse - The Moon And The Arctica
Mortimer - Mortimer
Lee Moses - Time And Place
Mountain Goats - Tallahassee
Jim O'Rourke - I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4
Van Dyke Parks - Song Cycle
Quinn, Paul - Will I Ever Be Inside Of You
Kevin Rowland - My Beauty
Stranglers - La Folie
Bobb Trimble - Harvest Of Dreams
Bobb Trimble - Iron Curtain Innocence
United States Of America - United States Of America
Tom Waits - Rain Dogs
Scott Walker - Scott 3
Scott Walker - Tilt
Wendy & Bonnie - Genesis
Patrick Wolf - Wind In The Wires
James Yorkston - When The Haar Rolls In
Young Marble Giants - Colossal Youth
Woods - Songs Of Shame
Zombies - Begin Here
Zombies - Into The Afterlife

Musik: The Magnetic Fields - Realism.

2010-01-31T13:04:00.014+01:00

Vi har biljetter till Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan 24 mars. Det känns bra. Deras konsert på Cirkus 2008 (jisses vad fort tiden går) var fantastisk, och den här blir säkert minst lika bra. Tyvärr är jag inte lika entusiastisk till deras nya skiva.

"Realism" är inte jättekul. Eller, den är säkert jättekul. Men det är där problemet ligger. Deras skivor har alltid till lika delar bestått av låtar som känns på riktigt, låtar som är träffande och fyndiga, och låtar som är... ja, trams. På scen kan de tramsiga låtarna växa ("Yeah, Oh Yeah" var till exempel bland de starkare när den framfördes på Cirkus) men på skiva hoppar jag helst över dem. På "Realism" tar tramset över. För varje "You Must Be Out Of Your Mind" finns tre "We Are Having A Hootenanny", "The Dolls Tea Party" och "Everything Is One Big Christmas Tree". Även de starkare spåren låter lite tama, som om man hört dem flera gånger förr och redan hunnit tröttna.

Musikaliskt låter det trivsamt och trevligt. Ljudbilden är luftig, instrumenten utan undantag akustiska. Det är närmare Stephin Merrits andra projekt The 6ths än tidigare Magnetic Fields-skivor. Eftersom riktigt bra låtar är så sällsynta tänker jag tyvärr mer sällan på 6ths "Hyacints & Thistels" och oftare på Sufjan Stevens och hans julskivor, som också de lovade runt och höll tunt. Lite trist, men livet går vidare.

Eller vad säger ni?

Litteratur: Maja Lundgrens kommande.

2010-01-27T12:40:00.004+01:00

Saxat ur senaste Filter:

”Mäktig tussilago är en poetisk och komplicerad roman om en man som sitter hos sin psykolog och försöker ta reda på varför han blev galen. Snart framgår det att han varit närmast besatt av att vara en god människa och en modern man med stora ideal och rätt värderingar. Han har gett bort getter i underutvecklade länder i julklapp till sin familj och ansträngt sig för att vara jämställd och handla moraliskt. Trots – eller på grund av detta – lämnade hans familj honom och han känner otacksamhet för att han inte haft något för sina ansträngningar.”

Min första tanke: Maja Lundgren har skrivit en roman om Mattias Nilsén! För känns det inte som att det är precis scenariet ovan som fejkbloggen "Livet På Söder!" är på väg mot?

Politik: Med vänner som dessa...

2010-01-26T08:15:00.002+01:00

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6483262.ab

Behöver du inga fiender, Reinfeldt. Vilket jävla övertramp.

Film: Werner Herzog - Dvärgar Har Också Varit Små.

2010-01-24T22:47:00.003+01:00

En film jag tänkt se länge är tidiga Werner Herzog-filmen "Dvärgar Har Också Varit Små". Idag hade jag några timmar att slå ihjäl, och tog mig tid att se den. Kan konstatera följande. Det är en av de mer bisarra filmer jag någonsin sett. En av de jobbigaste filmer jag någonsin sett. Dvärgar som slår sönder saker, bränner saker, skriker och skränar. Kan sammanfattas med ett ord: uselt. Kan sammanfattas med ett klipp: detta....

Musik: Her Space Holiday - The Young Machines.

2010-01-23T23:33:00.002+01:00

I min ungdom lyssnade jag ofta på Bright Eyes. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Bright Eyes, men inte på samma sätt. Förr lyssnade jag på Conor Obersts jämmerdal som frälsta läser bibeln. Och om någon vågade ifrågasätt blev jag svart i ögonen. Nu har jag aningen mer distans. Kanske gör det mig tråkigare, kanske är jag mer blasé, men jag kan uppskatta Obersts emolyrik för vad den är - navelskådande, rar, och ganska välformulerad tonårspoesi. Jag behöver inte längre se mig själv i texterna, lika lite som jag ser särskilt mycket av mig själv i tio år gamla självporträtt. Saker förändras.

Senaste veckan har jag lyssnat en del på Her Space Holidays "The Young Machines". HSHs frontman Marc Bianchi är exakt lika svartsynt som Oberst, men betydligt mer direkt i formuleringarna. Har inte orkat räkna hur många gånger han nämner ordet "chemicals", men det är många. Annars sjunger han mycket om tjejer, om självdestruktivitet, sin egen och andras, och om en livsstil inte särskilt långt från Herman Hesses stäppvargs.

Behöver jag nämna att jag, när jag hörde skivan första gången, tyckte att Bianchi var ett geni? Det var 2004/05 någon gång, jag var lite less på gitarrer och sökte mig mot det elektroniska. Her Space Holiday var en perfekt inkörsport. Bianchi sysslade med samplers och keyboards, men melodierna var lättnynnade och av klassiskt melankoliskt indiemärke. Inte helt olikt The Postal Service, men elakare.

Så här några år senare kan jag lyssna på Bianchis texter och finna dem till lika delar tröttsamma som rörande. Då och då bränner de till, men oftast går han bara för långt i sina försök att övertyga om hur bedrövlig hans tillvaro ter sig. Men det finns en låt jag ständigt återkommer till, en låt där Bianchi lyfter blicken från sin egen navel och ger sig på ett annat engagerande ämne. Kritiker. "Meet The Pressure" är något så uppfriskande som en låt som är raka motsatsen till den återkommande artistlögnen "Jag läser aldrig recensionerna". Så här bitsk och rolig får han gärna vara oftare.

"I'm not a victim of some feeble mind disease
Although some of my old friends would tend to disagree
I know these chemicals will get the best of me
I'm not saying that I want to quit, it just makes it hard to breath
But who needs lungs when you just bought a brand new pen
And there's stacks and stacks of envelopes just waiting to be sent
I looked through my closet and I found those magazines
I circled all the writers that I one day hoped to meet

Don't get me wrong, I don't mind getting bad reviews
In fact sometimes they're the only ones who try and speak the truth
But there are others who just love to cross that line
Hoping that their viciousness will boost traffic on their site
Like that kid who asked me if I knew I couldn't sing
That's like asking a blind man if he knows that he can't see
Next time try putting down something we don't know
Like how they gave a writing job to someone so damn slow

And then you went and said you didn't understand
How a girl so beautiful could love a guy like him
Now that's a question you should be saving for your wife
And while you're on the subject ask her where she was last night
Because she didn't go to her sister's for a drink
She was backstage at our show sitting on my knee
Telling us about how you walked in on her
With her hands inside her pants and singing all the words
Those very lyrics that you tried to criticize
But as we expected you misquoted half the lines
I guess this is a game that we both just have to play
I'll keep putting records out and you keep throwing them away"

Litteratur: Stig Claesson - Vem Älskar Yngve Frej?

2010-01-18T21:42:00.005+01:00

Det är glädjande att det finns så mycket att glädjas åt just nu, såväl i verkliga livet som... ja, vad säger man? Kulturellt? Läsvärda böcker, sevärda filmer och hörvärda skivor har avlöst varandra i ett rasande tempo den senaste tiden. Frågan är om inte Stig Claessons "Vem Älskar Yngve Frej" är det allra bästa? Inte för att den säger så otroligt mycket om sakernas tillstånd, eller för att den är vansinnigt gripande, eller någonting åt det hållet. Utan för att den är formmässigt fulländad, underhållande, för att den beskriver landsbygden och den svenska sommaren vackrare än någon roman jag tidigare läst, Harry Martinsons "Nässlorna Blomma" inkluderat. Ingenting har fått mig att längta efter värme, blåklockor, smörblommor och ljudet om syrsor om natten som den här. Oemotståndligt.

Film: Where The Wild Things Are.

2010-01-11T23:59:00.000+01:00

"DO NOT TAKE YOUNG CHILDREN TO SEE THIS MOVIE! It was absolutely horrid. I took my 8 yr old daughter; both of us being very eager to see this film that is being hailed as a 'modern masterpiece' and an 'instant classic'. We sat there stunned as this wonderful book was totally gutted and left hanging to dry. Nothing like the book at all. All the monsters were constantly arguing and mad at each other, everybody seemed like they were manic-depressive, running around feeling guilty, depressed, angry, sad, etc. The entire spectrum of negative emotions was thoroughly explored in this movie. I felt manipulated while watching this steaming turd. It felt like some strange government psy-op, designed to bring out the worst in people.

There were hardly ANY happy moments throughout the entire movie; all the characters (both human and non-human) moped about sadly throughout the film; crying, wallowing in self-pity, anguish, depression, and self-inflicted psychological punishment. Several small children were crying in the theater because it was so sad and negative, I'm not kidding. I am so angry at being deceived. The ads for this film portray it as a positive, magical journey, when it was just the opposite. All it is is a flaming exercise in negativity and self-indulgent wallowing. The movie is jam-packed with subliminal messages and suggestions, all designed to make you feel bad about yourself and others. This one will make you feel awful inside for several hours after you leave the theater. NO REDEEMING QUALITIES WHATSOEVER. Nothing but a big shameful sad-fest. I wish I could get my money back. No, I wish I could go back in time and choose never to see it."

Hoppla. Så kan man ju också uttrycka sig. Men om man väljer att tro att barn kan ta till sig, förstå och uppskatta filmer som har något annat att säga än att allt är bra, precis hela tiden, så är "Where The Wild Things Are" absolut något att ta med sig ungarna på. Eller, för all del, att gå och se alldeles själv. För, som någon annan skrev, det är inte nödvändigtvis en film för barn, utan snarare en film om hur det är att vara barn. Hur förvirrande, sorglig och otäck världen kan framstå. Men också hur det kan finnas äventyr bakom varje hörn, hur fantasin kan sakna gränser. Att den är sorglig är ingen lögn (jag både snyftade och hulkade i filmens avslutande scener). Inte heller att vildningarna, precis som vuxna människor, inte är några vänliga jättar som gör precis som Max vill, utan är varelser av kött och blod med verkliga känslor. Deras dialoger är bisarra och surrealistiska, precis som jag vill minnas att vuxensnack ibland framstod i mina unga öron. Och när de tvingas ner på en mer barnslig nivå, som i sandkockekriget, beter de sig snart precis som ilskna ungar. Den som inte känner igen sig i efterspelet till den scenen har aldrig haft snöbollskrig.

Men, icke att förglömma; "Where The Wild Things Are" är inte bara en snyftsoppa. Den är rolig, engagerande och rasande snygg. Vildingarna är de finaste filmmonster jag någonsin sett. Lurviga tygdräkter och uttrycksfullt animerade ansikten är en underbar kombination. Dave Eggers, Spike Jonze och Maurice Sendak har skapat något så annorlunda som en film som fungerar lika bra för både barn som för vuxna, och detta utan att konceptet bygger på ironiska blinkningar och referenshumor. Helt enkelt lysande.

Musik: Kent - Röd.

2010-01-08T21:05:00.015+01:00

Det känns lika märkligt som glädjande att skriva detta, men Kents nya skiva är en av förra årets absolut bästa, en av gruppens bästa, deras starkaste sedan "Hagnesta Hill". Och detta skriver jag. Som tröttnade på Kent efter "Vapen & Ammunition". Som under många år förkastade dom. Som länge sett dem som ett pinsamt men lite gulligt inslag i skivsamlingen och som för länge sedan gått vidare. Tror inte att det här är albumet som får mig att börja hänga på Kent.nu eller försöka krångla på mig den gamla Hagnesta Hill-tishan igen, men my god, om det inte är en imponerande skiva...

Ser man förbi alla skriverier om Hansastudion och technoinfluenser (jodå, det finns en del beats här och där) så är "Röd" något så enkelt som ett knippe riktigt bra låtar. Starka melodier, snyggt sound och - framförallt - bandets vackraste och viktigaste texter hittills. Inga trasiga moln eller yetispår här inte. Det är ganska rakt, ganska enkelt och naket, ibland hjärtslitande i sin uppriktighet och uppgivenhet: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig."

Musikaliskt ekar det fortfarande av brittiskt 80-tal, men det känns inte mossigt som på "Tillbaka Till Samtiden". I en kort recension av den skivan efterlyste jag ett sound liknande det på Nicolas Makelberges "Dying In Africa". Då och då känns det som om någon lyssnade på mig. Men här anas också Arcade Fire, både i ljudbild och i tonläge och tema. Bombastiskt så det förslår, samma fixering vid lögner och tro och skuld, och texter om ett modernt samhälle man inte vill känna igen sig i. Ett samhälle fyllt av Vellingebor, utan utsträckta händer, utan kraft kvar att dela med sig av.

Musik: Snart dags för skägg?

2010-01-06T11:01:00.005+01:00

Har lyssnat en hel del på Bonnie "Prince" Billy under den gångna månaden. Senaste Oldham-köpen, "Beware" och "Ease Down The Road" är båda briljanta skivor, inget snack om saken. Men under de åtta år som gått mellan släppen har en hel del hänt. Och räknar man än längre bakåt är det knappt att man känner igen honom. Det är slående hur mycket bättre han sjunger på sin senaste skiva jämfört med sina 90-talsalster. Tidigare lät han som en nära släkting till banjospelaren i "Deliverence". Nu snarare som den tredje förlorade Kjellvander-brodern. Då och då som Robert Pollard. Och melodierna är klarare än någonsin tidigare. Det låter aldrig, som man skulle kunna tro, tillrättalagt. Bara jävligt fint, vackert och bra.

Jag är taggad. Jag vill ha mer.

Last.Fm rekommenderar mig Palace, Palace Music, Bonnie "Prince" Billy & Matt Sweeney och Magnolia Electric Co.

Det var tråkpopens höst. Blir det skäggrockens vinter?

Litteratur: Nu läses #9.

2010-01-04T22:31:00.010+01:00

Klas Östergren - Den Sista Cigarretten

Min första höst i Stockholm läste jag två romaner som gjorde mig fullständigt paranoid. Bret Easton Ellis "Lunar Park" och Klas Östergrens "Gangsters". Båda skildrade människor med ena foten utanför ruinens brant, människor som frenetiskt och mot bättre vetande grävde sina egna gravar medan omgivningen blev mer och skrämmande och surrealistisk. Det gick så långt att jag själv började läsa in märkliga betydelser i reklamskyltar omkring mig (vid Liljeholmen finns en mystisk gammal skylt med texten "The Time Is Now", som varje gång jag passerade fick mig att tänka på Easton Ellis återkommande "Disappear Here").

Nu är jag där igen. För Klas Östergrens "Den Sista Cigarretten" är rätt lik både "Lunar Park" och "Gangsters" i stämning. Trasiga människor, sprit och droger och pengar, dunkla miljöer, sömnlöshet, ångest, paranoia. Och så en klurig huvudintrig om författarens ansvar, en lek med mediet som för tankarna till Paul Auster. (Författarens ansvar var ju för övrigt något som också behandlades i "Lunar Park".)

Roligt är det också att se att Östergrens nästan tvångsmässiga historieberättande som alltid är närvarande. Här finns sidospår, berättelser i berättelsen, som skulle räcka till säkert sjutton romaner till.

Musik: Årets 30 mest spelade skivor.

2009-12-31T15:18:00.002+01:00

Detta är alltså en Last.FM-baserad lista, vilket innebär att den går på antal spelade låtar. En skiva med många kortare låtar räknas alltså som mer lyssnade på än en med få korta. Ta den alltså med en nypa salt.

1. Girls – Album

2. Wilco – Yankee Hotel Foxtrot

3. The Clientele – Bonfires on the Heath

4. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle

5. Pallin – Bright Moments

6. The Lilac Time – Compendium - The Fontana Trinity

7. Yo La Tengo – I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass

8. Jenny Wilson – Hardships!

9. Spacemen 3 – Recurring

10. M. Ward – Hold Time

11. Idaho – The Lone Gunman

12. The Relict – Tomorrow Is Again

13. Sagittarius – Present Tense

14. The Field Mice – Where'd You Learn to Kiss That Way?

15. The Bear Quartet – 89

16. Paul Williams – Someday Man

17. Lloyd Cole – Plastic Wood

18. Björn Olsson – Instrumentalmusik... att sjunka in i... eller kanske att försvinna till

19. Margo Guryan – Take a Picture

20. Crystal Stilts – Alight Of Night

22. The Magnetic Fields – 69 Love Songs

23. James Yorkston and The Athletes – Moving Up Country

24. The Beatles – White Album

25. Stereolab – Margerine Eclipse

26. Will Oldham – Joya

27. The Zombies – Odessey & Oracle

28. Michele – Saturn Rings

29. Elliott Smith – XO

30. James Yorkston and The Athletes – Just Beyond the River

Musik: Årtiondets låtar (Utan någon särskild ordning alls) #11.

2009-12-27T22:43:00.002+01:00

The Bear Quartet - Put Me Back Together

(Lyssna här)

"Six Feet Under" var årtiondets bästa teveserie, och texten till "Put Me Back Together" kunde ha varit seriens ledmotiv. Till en genialisk och intensiv melodi räknas ett antal dödsorsaker upp. Det är enkelt, hjärtskärande, och samtidigt, på något plan, ganska livsbejakande också. En perfekt låt.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #10.

2009-12-22T07:23:00.005+01:00

Håkan Hellström - Tro Och Tvivel

Hur väljer man ut EN Håkan Hellström-låt till den här listan? Det är ju omöjligt. Varje låt från första skivan förtjänar en egen plats, för att det är en skiva som på egen hand lade om reglerna för hur svensk popmusik får låta. "Kom Igen Lena" förtjänar en för euforin. "Hurricane Gilbert" en för hjärtesorgen, "Klubbland" en för dansgolven.... Etc, etc, etc. Men det får bli "Tro Och Tvivel" från senaste skivan. För att den inte är uttjatad. För att den är så jävla bra. För att den säger så mycket om vem Håkan Hellström som artist har varit, var han är nu och vart han är på väg.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #9.

2009-12-17T22:29:00.003+01:00

Pet Shop Boys - Home & Dry

Det här kan vara en av Pet Shop Boys allra tråkigaste låtar. I grund och botten är det ju generisk gitarrpop, den går inte att dansa till, den har inget av den patenterade Pet Shop Boys-ironin och egentligen är både "Miracles" och "Flamboyant" bättre - framförallt mer spännande - låtar från senare delen av karriären. Men samtidigt är det just det som gör den så knäckande bra. Den är anspråkslös i sitt framförande, genuin och ack så klassisk pop. En enkel melankolisk liten sång om att längta efter att ens älskade ska komma hem. Så okaraktäristiskt, så fint.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #8.

2009-12-13T16:44:00.003+01:00

Junior Boys - In The Morning

Junior Boys gör dansmusik som passar bättre på vägen hem från klubben än på själva dansgolvet. "In The Morning" är bara en av många fantastiska låtar de gjort, men det är förmodligen deras mest kända, och den som bäst sammanfattar deras sound. Den knarriga basen, den nästan viskade sången, takten, suckarna, den klädsamma New Order-melankolin.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #7.

2009-12-13T00:38:00.002+01:00

Mogwai - 2 Rights Make 1 Wrong

Nu blir det episkt. "2 Rights Make 1 Wrong" är, för att citera mig själv, en låt som bara pågår och pågår. Men melodier och harmonier avlöser varandra i ett outtröttligt stafetttempo. Den blir aldrig någonsin monoton. Att lyssna på "2 Rights Make 1 Wrong" är som att långsamt segla längs en mörk flod, där omgivningarna är dystra och dramatiska, men samtidigt vackra. Och bakom varje flodkrök döljer sig nya landskap att förlora sig i. Ett klassiskt mästerverk värdigt någon av de stora kompositörerna.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #6.

2009-12-12T01:47:00.001+01:00

Doves - Pounding

På en fest häromåret blev jag glatt överraskad när någon ropade "Doves!" och bytte från den creddiga bloggelectron som dominerade festen till "Pounding" från "The Last Broadcast". Jag hade trott att jag var den ende som sett låtens potential som stämningshöjare och tempoökare. Doves var väl aldrig direkt underskattade, "The Last Broadcast" fick överlag fina betyg och höga placeringar på årsbästalistorna. Men "Pounding", skivans bästa spår, överskuggades av förstasingeln "There Goes The Fear" (också bra!) och ganska snart var Doves bara namnet på ännu ett postbritpopband i mängden av Elbows, Coldplays, Embraces och Keanes. Jag är glad att jag inte är den ende som tyckte de förtjänade bättre.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #5.

2009-12-11T19:35:00.001+01:00

Granada - Sister

Det har varit mycket snack om Anna Järvinen. Mycket av snacket har handlat om hur mycket mer intressant hennes solokarriär är jämfört med det hon gjorde med Granada. En ganska märklig diskussion. Granada var kanske inget särskilt originellt band. Innocence Mission möter Red House Painters, typ. Men deras musik var ofta svidande vacker, och märkligt tidlös. "Sister", från debutalbumet, är deras bästa låt. En vaggvisa för sena nätter.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #4.

2009-12-11T00:37:00.002+01:00

Ariel Pinks Haunted Graffiti - Alisa

Ingen är mer lo-fi än Ariel Pink. De flesta av hans låtar går knappt att urskilja under alla ljud, oljud, lager av omöjliga melodier och pitchade röster. "Alisa" är inte en sån låt. "Alisa" är en ganska rak poplåt.. Den låter låter lite brittiskt 80-tal där, den låter lite amerikansk FM-rock där. Men helheten, mina vänner, helheten. Den är så mycket större - och mer originell - än summan av delarna. Ariel Pink är ett unikum.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #3.

2009-12-10T14:47:00.002+01:00

Modest Mouse - Float On

Ganska ofta tycker jag Modest Mouse mest känns som ett skränigare och skramligare Built To Spill utan finess. Men med "Float On" har de skapat något BTS (eller Modest Mouse, för den delen) aldrig lyckats med: en äkta dansant superhit med lika mycket temperament som melodi. Lika mycket punkfunksväng som lo-fi-energi. Och låten funkar lika effektivt på svenska indiedansgolv som i amerikanska high school-serier. Det kallas bredd.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #2.

2009-12-09T21:28:00.002+01:00

Nicolas Makelberge - South America

Dyster dansmusik är den bästa dansmusiken. "Dying In Africa" är förmodligen årtiondets allra bästa svenska skiva och saknar helt svaga låtar. Att välja en utstickare är svårt, för att inte säga omöjligt. Men "South America" känns som en bra sammanfattning av precis allt Nicolas Makelberge handlar om. Det är kallt, lite tomt, lite ödsligt. Samtidigt en låt som gör en upprymd. Som känslan av att sitta ensam och berusad i en framsusande tunnelbanevagn på väg till en plats där precis vad som helst kan hända.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #1.

2009-12-09T20:23:00.003+01:00

Arab Strap - There Is No Ending

Surmulna skottarna Middleton och Moffat är inte direkt kända för att vara svängiga. I de få undantagsfallen rör det sig oftast om ett taktfast beat som komp till ännu en långsam dystervals (typ; "Cherubs", "The Shy Retirer"). Deras allra bästa låt är dock svängig på riktigt. Något så ovanligt som genuint upplyftande soulpop om bestående kärlek, på Glasgowska.

Musik: Jaja, en lista kommer väl då...

2009-12-09T20:00:00.001+01:00

... Men bara för att ni bad så snällt om det.

Vi håller det enkelt, opretentiöst och så kravlöst vi bara kan, okej? Ingen rangordning, inga långa motiveringar, ingen speciell tidsram, bara en låt då och då, en låt som på ett eller annat sätt gjort mitt 00-tal lite roligare, ledsnare, färgladare, svartvitare, tyngre, mjukare... ja.

Kommentera gärna så orkar jag hålla på lite längre.

Först ut: Arab Strap.

Svammel: Julstressen?

2009-12-07T22:56:00.000+01:00

Vi skriver sjunde december. Snart födelsedag (fyller jag 27 eller 28? 28!) Snart jul. Det gör mig lite stressad. Samtidigt inte så farligt. Julklappsfrågan är ingen het potatis i år. Dels är det inte så många som faktiskt vill byta julklappar, dels är det mesta redan inhandlat, eller åtminstone planerat. Bussbiljett hem till de värmländska skogarna har jag också bokat. Det som ändå får det att bulta oroväckande i tinningarna är allt annat som ska planeras in på ett krympande antal dagar. Glöggkvällar. Filmkvällar. Människor och möten. Den gångna veckan har bjudit på inte ett, inte två, utan tre julbord. Och på internet står en blogg och förfaller. Hemska värld!

Julstämningen har mestadels lyst med sin frånvaro också. Ingen snö så långt ögat kan nå, om man bortser från några blöta stackars flingor som föll som döende eldflugor vid en gatlykta jag passerade för några mornar sedan. Undantaget var adventshelgen. Frost på trädens grenar, Elvis julskiva (inhandlad på loppis för en dryg tjuga) sprakande på vinylspelaren medan vi adventspyntade Mikaelas lägenhet, hängde upp stjärnor och ställde upp ljusstakar. En mysig helg.
--
Annars har mycket kretsat kring ekologisk mat. Vi beställde en Årstiderna-låda i förra veckan. I torsdags stod den utanför dörren när jag stapplade till jobbet på morgonen. Sedan dess har varje middagstallrik och matlåda varit en veritabel fest av aromrika rotsaker, tomater och röror. Inte den sista Årstiderna-lådan vi beställer, så mycket kan jag säga.
--
Läste ut Yann Martels "Berättelsen Om Pi" i helgen. En oerhört fängslande roman. Innan jag öppnade den var jag skeptisk. En pojke och en tiger ensamma på en livbåt mitt på Indiska oceanen. Verkade rätt krystat och jag trodde jag hade med en jobbig kvasifabel att göra. Men icke. Den var uppfriskande realistiskt berättad och betydligt mörkare än jag trott. Och framförallt spännande. En förklädd äventyrsroman, typ.
--
Ett besök på Mickes Skivor härom veckan resulterade i en inställsam, närmast toffelhjältig skivkasse. Kom hem med inte mindre än tre av min flickväns favoritskivor från det gångna året. Bricolage - Bricolage, svängig skottepop, Chairlift - Does You Inspire You, smådansant electropop i åttiotalskläder och M. Ward - Hold Time, som kanske inte behöver någon närmare presentation.
--
Med tanke på bloggens uppdateringstakt den senaste tiden kommer det kanske inte som någon jätteöverraskning att det förmodligen inte kommer finnas någon lista över 00-talets bästa låtar att läsa här?

Musik: Liten mp3-önskelista.

2009-11-26T21:00:00.006+01:00

Skivor jag har på vinyl, men vill ha på mp3 också:

Colours - Colours
Melanie - Melanie

Har sökt med ljus och lykta efter rippade versioner av dessa skivor. Om någon har dem på hårddisken eller vet var jag kan hitta dem i digitalt format, tveka inte att hojta till!

Litteratur: Nu läses #8.

2009-11-23T07:11:00.005+01:00

Jon Jefferson Klingberg - Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt

Det var länge sen jag var med om att en roman läste sig av sig självt på det här sättet. Från att jag slog upp Jon Jefferson Klingbergs (gitarrist i Docenterna) debutroman har jag haft den uppslagen varje ledig stund. Och snart är den utläst.
"Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" är skriven i dagboksform och skildrar en skilsmässa och den dimmiga perioden som följer på den. Jag är inte gammal nog att ha upplevt en skilsmässa ur förstapersonsperspektiv Men jag har upplevt det ur grodperspektiv, och jag har upplevt uppbrott. Och precis som Nick Hornbys "High Fidelity" blivit en snuttefilt att återvända till varje gång någon vänt mig ryggen, tror jag att "Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" skulle kunna bli det, om situationen (hemska tanke) skulle uppstå. Den har samma avväpnande bitterljuva humor, samma öga för detaljer, såväl i relationerna mellan romanens karaktärer som små säkra vardags- och samtidsbetraktelser. En låt som spelas på radion. En popstjärna som glider in på Pet Sounds Bar. Det förankrar romanen i nuet och gör den enkel att relatera till. Det faktum att huvudpersonen är extremt gnällig gör naturligtvis sitt till för identifikationen också...

Det är rörande, naket, rätt ofta patetiskt och allra oftast träffsäkert. Och som sagt, väldigt lättläst (får man kalla den här sortens manlig chiclit för dicklit, eller är man för burdus då?)

Något som slår mig: Jag har fortfarande inte sett Patrik Erikssons "En Enastående Studie I Mänsklig Förnedring". Det borde åtgärdas. Känns som en systerfilm till den här boken.

Musik: Lawrence och flickorna.

2009-11-18T17:48:00.009+01:00

Det här är ganska fantastiskt. En rätt sliten och bedagad Lawrence Heyward (Felt, Denim - två av mina favoritband) snackar musik och minnen med uppkomlingarna Girls (vars skiva "Album" för övrigt är en av mina mest spelade den här hösten). Se och förförs.

Girls -- powered by http://www.magicrpm.com

Litteratur: Saker jag gillar #2.

2009-11-16T22:42:00.002+01:00

Raymond Chandler - Fönstret

Läser den nu och gillar den. Hårdkokt, som sig bör. Inga större överraskningar egentligen. Den levererar det man vill att en hårdkokt detektivroman med Philip Marlowe i huvudrollen ska leverera. Rökiga syltor, dåliga män, dåliga damer, whiskey, krutrök, knytnävar, cynism. Struntar därför i att beskriva handlingen närmare. Största anledningen till att jag inte kunde låta "Fönstret" stå kvar i den dammiga bokhyllan på en loppmarknad i Karlskoga är ju faktiskt omslaget. Jag tycker det är rasande snyggt. Att det är slitet, att sidorna är gulnade och luktar gammal tobak, det är bara passande. Det känns helt enkelt som en bok man skulle kunna hitta på Philip Marlowes nattduksbord.

Under ett halvtomt whiskeyglas och ett paket cigaretter.

Musik: Ulf Stureson och jag.

2009-11-15T15:15:00.007+01:00

Mitt första minne av Ulf Stureson: Låten "En Annorlunda Värld" från en Silence-samling som goda vänner plockat med sig från en Arvika-festival för hundra år sedan. En bra låt, men inget anmärkningsvärt. Svensk pop i mängden, tyckte jag. Bob Hund och Fint Tillsammans gjorde det bättre, och på samma samlingsskiva dessutom. Men melodin satte sig, och stannade.

Mitt andra möte med Ulf Stureson: Under mina folkhögskoleår sände jag och min klass närradio i Motala. Det var fantastiskt roligt, trots att ingen någonsin lyssnade. Min klasskamrat Anna hade med sig en Ulf Stureson-skiva till studion. Kanske spelade hon någon låt med honom, kanske inte. Det jag minns är hennes ord: "Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är fantastisk!".

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Min vän Fredriks gamla lägenhet vid Odenplan, varsin flaska vin. Stureson var aktuell med skivan "Beroende", som snurrade i spelaren. Fredrik var ett stort fan. "Du säger att du är beroende av spriten...". Han bytte skiva till debuten, "I Overkligheten". "Du ringer mig när du är ledsen, aldrig när du är glad. Det gör mig verkligen ledsen, att jag aldrig får se dig glad." Små svarta mästerverk, nästan banala i sin enkelhet, och oerhört gripande. Jag minns att jag inte tänkte på Bob Hund och Fint Tillsammans längre. Det lät som en svensk Mark Linkous.

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Rotade fram "I Overkligheten" i en skivback på Myrorna i Skärholmen. Mindes Annas ord, mindes melodierna från Fredriks lägenhet. Köpte. Älskade. Några månader senare köpte jag uppföljaren.
Första spåret: "En Annorlunda Värld". Cirkeln sluts.

Jag är ett stort fan.

Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är ju fantastisk!

Film: Milk.

2009-11-05T21:04:00.002+01:00

"Milk" är det starkaste jag sett på väldigt länge. Sedan jag såg klart den förra helgen har jag haft svårt att släppa den. Kommer titt som tätt på mig själv med att surfa runt efter Harvey Milk-fakta på Wikipedia och annorstädes. Det är ett gripande människoöde helt enkelt. Ett intressant stycke samtidshistoria. Och en mycket välgjord film, inte minst. Visst, här och var känns det som Oscars-fjäskande av värsta sort (flera självklara ingredienser i Oscars-receptet finns här; det är verklighetsbaserat, det är tårar, stora känslor, minoriteter) . Men det spelar ingen roll. Inte när det görs så här snyggt och spelas så här väl.

Harvey Milk var den förste folkvalda amerikanske politiker att vara öppen med sin homosexualitet. Han sköts till döds av en politisk motståndare och blev något av en symbol för San Fransiscos gayrörelse. Filmen skildrar hans liv, från att han som fyrtioåring flyttade till San Fransisco, och fram till hans död åtta år senare.

"Han gör sällan några muntra roller", sa min pappa när vi diskuterade Sean Penn häromdagen. Det må vara sant. Han spelar ofta plågade karaktärer, ofta på gränsen till sammanbrott. Harvey Milks liv var ju inte heller någon solskenshistoria . Men det är omöjligt att inte inspireras och engageras av Harvey Milks glädje och optimism. Vilka motgångar han än stöter på reser han sig igen. Och trots det tragiska öde han gick till mötes så lyckades han ju faktiskt med mycket av det han föresatte sig.

Det känns faktiskt rätt pinsamt att jag inte kände till honom innan jag såg den här filmen.

Musik: I know where Dan Treacy lives.

2009-10-24T12:16:00.002+02:00

Tack för detta, Throw Me Away.

För några år sedan, när jag var som mest nere med Television Personalities, sökte jag med ljus och lykta efter detta. Den Dan Treacy-centrerade episoden av "This Is Our Music" som jag helt lyckades missa när den sändes. Nu kan den ses på nätet, och det är alldeles hjärtskärande att titta på. Trasigare människa får man leta länge efter. Vackrare musik är också svår att finna. Igår blev det "The Painted Word" för hela slanten. Mina övriga TVP-skivor lär också åka fram innan veckan är slut.

TIOM - Television Personalities from Ruben Broman on Vimeo.

Musik: The Clientele - Bonfires On The Heath.

2009-10-22T20:30:00.003+02:00

The Clientele - Bonfires On The Heath

Någon som minns Nick Drake-dokumentären "A Skin To Few" som visades på SVT för några år sedan? (Den finns för övrigt på YouTube också.) Förrutom sorgsen gitarrmusik är det egentligen bara en sak jag lagt på minnet, och det är långa kameraåkningar över mörkgröna, regnvåta engelska slättlandskap. Gamla stengods, lummiga skogsdungar, hedar, gärsgårdar... I dessa brittiska tassemarker smyger även The Clienteles musik omkring.

"Bonfires On The Heath" är en ganska splittrad skiva. Väldigt bra, utan tvekan, men den spretar. Musikaliskt är det ofta rakare än någonsin. Skivan inleds med sprudlande pop, ba-pa-pa-pa-pa-refränger, takt att stampa med till, rena Belle & Sebastian. Men textmässigt flyter bandet runt i ett surrealistiskt, lätt kusligt, och olycksbådande drömlandskap. Och efter vårrusig pop kommer långsamma hymner, otäcka vaggvisor. Brittisk folk med tomtar på loften, men utan dansande dvärgar och Sandy Denny-joddlande. Där är The Clientele tillbaka med besked igen. Där är de viktigare - för mig - än något annat samtida band.

"Harvest Time" ger mig gåshud. Jag behöver bara läsa texten.

"Bats from the eaves go shivering by
Scarecrows watch the verges of light
I hear a choir on the heath at night
But no one's there

It's harvest time"

Hemsökta, nästan gotiska textrader. Det susar i säven, men vad är det som susar?

Musik: Bert Sommer - The Road To Travel.

2009-10-20T20:43:00.001+02:00

Bert Sommer - The Road To Travel

Förra sommaren köpte jag Montages makalösa (och enda) skiva "Montage". Att den var bra var inte alls överraskande. Gruppen hade ju trots allt Left Banke-anknytning, och Left Banke var ju faktiskt ett av de allra finaste 60-talsbanden, alla kategorier. Bert Sommer sjöng på Left Bankes "Ivy, Ivy". Tyvärr visar sig kopplingen inte vara en garanti för kvalitet. Hans "The Road To Travel" är nämligen inte alls jätterolig. Ambitionerna finns där, och i teorin är det en bra skiva. Det är helt okej melodihantverk, skivan börjar bra ("And When It's Over" är snyggt pampig) och slutar bra ("A Note That Read" är en ljuvligt sorglig självmordsballad). Men allt för ofta tar han ett bredbent kliv över gränsen för det smakfulla och in i ett land av någon slags protoarenarock med vilt ylande och arrangemang som bara låter överdrivna. Hans röst är rätt jobbig också. Jag gillar både Tim Buckley och Donovan, men blandar man deras röster på det sätt Sommer gör låter det mest som en flock sjungande bergsgetter. Synd på en så rar jewfro.

Tv: Hej "Mad Men", hej då "True Blood".

2009-10-13T11:31:00.005+02:00

Jag har under hösten gjort ett par tappra försök med Alan Ball-serien "True Blood", som smidigt nog visas på SVT Play. Det kändes trevligt att ha en serie att följa. Det var några år sedan sist. Tyvärr får jag lov att ge upp mitt i första säsongen. Jag fastnar bara inte. Att se en ny episod känns ungefär som att.. jobba. Det är inte roligt. Det är inte spännande. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur det går, hur det ska sluta.

Synd. Det kunde ju bli så bra. Vampyrer i amerikanska södern, det låter ju trevligt. Men själva grundpremissen - främlingsfientlighet, fruktan för det okända, vampyrer som metafor för andra utsatta folkgrupper - slarvas bort. Varför ska vi sympatisera med de utstötta vampyrerna när omvärlden har alla skäl i världen att frukta dem? Hade jag levt i Bon Temps hade jag ringt in Buffy redan efter episod ett.

Och på tal om sympatier - varför egentligen sympatisera med någon? Karaktärerna i "True Blood" är utan undantag skitirriterande. Allra mest störande är syskonen Stackhouse som serien kretsar runt. Äppelkäcka, präktiga Sookie klarar jag alls inte av (hur mycket jag än gillar Anna Paquin), och hennes pantade sexfixerade bror Jason får mig att i panik söka efter den fjärrkontroll jag inte har. Episoden där han överdoserat på vampyrblod och sprang runt med ett smärtsamt praktstånd var plågsamt fånigt.

Krydda detta med ändlösa dialoger på påklistrad sydstadsaccent, dialoger som sällan eller aldrig leder någon vart, och de eventuella kvalitéer serien faktiskt har (ja, scenerna där Bill Compton blev vampyr var rätt spännande...) är snabbt bortglömda.

Det fina i kråksången är att jag i jakten på en ersättningsserie har återupptäckt "Mad Men". Gav den två avsnitt tidigare i år, men av anledningar jag inte kan minnas blev det inga fler. Dumt. Det är ju en toppenserie. Snygg, välspelad, smart, engagerande. Snärtig dialog och emotionell tyngd. Och för varje avsnitt blir den ännu bättre. Jag såg två episoder igår kväll, och min törst efter mer kan bara jämföras med vampyrernas blodtörst i "True Blood". Ge mig mer snygga femtiotalsmiljöer och stiliga kostymer, färre svettiga vampyrbringor. Tack.

Svammel: Mina (Mar)drömmars Stad(sdel)

2009-10-12T08:26:00.022+02:00

Hornstull. Jag gillar Hornstull. Gillar att strosa runt där. Gillar restaurangerna, skivbutikerna. Men av någon oförklarlig anledning har Hornstull i mitt undermedvetna fått symbolisera förvirring, desorientering. Jag har redan vid ett tidigare tillfälle berättat om en dröm där Hornstulls tunnelbanestation byggts om till en gigantisk hinderbana. Inatt var drömmarna ännu värre.

Jag skulle cykla från centala Stockholm till Mälarhöjden. Inga konstigheter, kan tyckas. Raka spåret. Bara att passera Liljeholmsbron och sen fortsätta, eller hur? Nej. För Hornstull hade börjat byggas om, och resultatet var att jag för att ta mig till Liljeholmsbron var tvungen att bestiga ett högt skogbeklätt berg. Inte nog att jag hade cykeln med mig, jag skulle dessutom försöka få med mig min mamma och min mormor hem.

Skogen var hotfull, snårig, myror svärmade, jordgetingar surrade. Jag har inte sett Lars Von Triers "Antichrist", men det känns ändå som om stämningen var hämtad direkt därifrån. Obehagligt, och märkligt.

Politik: En kommentar #3.

2009-09-30T11:26:00.002+02:00

boanv, 45 år, Idag 11:01
Man bedriver teateruppsättningar som ingen vill
se, man gör tidningar ingen vill läsa, man målar tavlor som ingen vill köpa
osv.Men om man inte får pengar från skattebetalarna till att fortsätta med
detta, då dödar man kulturen, stryper "debatten" och tystar alla former av
kulturyttringar. Är det en rättighet att starta en kulturtidning och få bidrag
till detta då det inte finns läsare eller?.

Kommentar till redaktörernas upprop mot nya kulturtidskiftsdefinitionen. Ibland, läs: oftast, önskar man att folk ville tänka åtminstone ETT steg längre innan de lägger sina flottiga fingrar mot tangentbordet.

Musik: Hur förvirrande är inte detta?

2009-09-29T09:43:00.001+02:00

Michael Head & The Strands - Magical World Of The Strands

"Magical World Of The Strands" är en av mina favoritskivor. En av mina mest lyssnade sedan jag köpte den för två år sedan. Samtidigt inte en skiva jag lyssnar på särskilt ofta. Den kräver sina tillfällen. Mörka kvällar med regnet smattrande mot fönsterbläcket. Många är de skivor som kommer till sin rätt just då, men få låter så perfekta som den här. Som en blandning mellan Love och Tindersticks. Musik som låter majestätisk utan att någonsin bli pompös. Som aldrig tränger sig på. Subtilt var ordet.

"Magical World Of The Strands" kräver sina lyssningar för att vinna lyssnarens kärlek, men den är värd all uppmärksamhet. Ett bortglömt mästerverk, med betoning på både "bortglömt" och "mästerverk". Värt att nämna är kanske att det inte bara är en av mina favoritskivor, utan också Clientele-sångaren Alasdair MacLeans.

The Stands - All Years Leaving

"U.K. quartet the Stands traffic in gentle jangle pop rooted in the Byrds and the '60s West Coast sound, the mid-'60s Beatles, country Dylan, and in their missing and missed countrymen the La's. Their debut album, All Years Leaving, is coated in honey-sweet vocal harmonies, rollicking tempos, gently strummed guitars, and a general sense of easy nostalgia."

Jag ropade in The Stands skiva på Tradera häromdagen. Hur kunde jag låta bli? Omslaget, beskrivningen av musiken, allt formligen skrek ju Michael Head. Allt utom avsaknaden av ett ynka "R" i bandnamnet, något som jag lyckades missa helt i min upphetsning... Tanken på ett missat Strands-album fick mig att helt tappa koncepten. Men ärligt talat, är det konstigt att man misstar sig? Här finns ju fler likheter än olikheter. De delar ju till och med hemstad (Liverpool) for crying out loud!

Musik: Bear Quartet - 89.

2009-09-23T22:15:00.000+02:00

Bear Quartets skivor har en ful ovana att öppna starkt och därefter tappa fokus ju närmare mållinjen de kommer. Tänk efter, hur många låtar från andra hälften av valfri Bear Quartet-skiva kan du minnas? Inte så många va?

"89" utgör här ett undantag från regeln. Skivans två mest minnesvärda spår, "Carry Your Weight" och "Northern", ligger nämligen gömda längst bak. Två urstarka låtar, inte fullt så direkta som några av skivans inledande spår, men vackrare, mer melodiösa. Och behagligt befriade från otäcka hårdrockstendenser. Sådana finns nämligen både här och där på skivan. Sluter man ögonen till "Least Loved (Of The Unloved)" är det svårt att inte se en bredbent, headbangande Matti Alkberg framför sig. Tendenserna har funnits där redan tidigare, men det är ändå lite traumatiskt. Som ett lager att gräva sig igenom för att hitta fram till guldet. Därmed inte sagt att resten av skivan är dålig. Tvärtom. Faktum är att "89" är deras bästa sedan "Angry Brigade". Den är taggig, ilsken, men mer lättgenomtränglig än gruppens två senaste skivor. Rosenbuskar snarare än taggtråd. Inte dumt alls.

Film: Pepp #16.

2009-09-22T10:19:00.003+02:00

När Jag Blir Stor

Plöjde Rainer Hartlebs Jordbro-filmer i våras. De var riktigt bra och lämnade mersmak. Så trevligt då att Hartleb nu är tillbaka med en ny film, en ny generation, en ny klass. "När Jag Blir Stor" heter filmen. Måste ses.

Tv: En kommentar #2. (Eller ja, två kommentarer).

2009-09-18T23:00:00.001+02:00

"Vad är TV3. Vem är Anna Anka. Jag är så lycklig. Har varit utan TV nu i 2 år. Läser massor av böcker, mycket radio medans jag lagar 3-rätters på en vardagskväll, umgås, har mera sex utan stress helg som vardag. Vårdar min mentala hälsa. Kort sagt har min livskvalitet ökat sen jag slutade att vanemässigt se på tv."

hasse, 17:52, 17 september 2009.

"Men Hasse, (hasse, 17:52) hur f-n kan du slösa med ditt dyrbara och högkvalitativa liv genom att läsa slask-artiklar i DN, och inte nog med det, skriva totalt ointressanta kommentarer om ditt patetiska liv?"

Pete Donaldson, 07:23, 18 september 2009.

Kommentarer till Tv-krönika av Niklas Wahllöf i DN.

Musik: Genius är inte så genialiskt trots allt.

2009-09-17T15:04:00.002+02:00

Jag har aldrig ångrat att jag bytte musikspelare från Windows Media Player till iTunes. Däremot stör det mig en aning att Genius, en av iTunes-funktionerna som fick mig att byta, visat sig vara så mycket mindre rolig i praktiken än i teorin.

Kort introduktion för oinsatta: Genius är en iTunes-funktion som skapar smarta spellistor utifrån ditt bibliotek och vad andra användare lyssnat på. Välj en låt, och Genius skapar en playlist med liknande låtar. Som en automatisk DJ ungefär. Riktigt trevligt, i teorin. I praktiken fungerar det sämre.

Vilken låt man än utgår från blir det oftast bara "Absolute Classic Rock" av det i slutändan.

Pavement? Jag har massor av mer eller mindre obskyr lo-fi i mitt bibliotek. Här borde Genius kunna slänga ihop ett veritabelt smörgåsbord av skeva melodier, skramligt oljud och sprucken falsksång. Icke då. Efter tre låtar har den betat av Pixies, slängt in en Neil Young, och sen sitter man där med "Losing My Religion" i högtalarna och undrar vad som hände.

Saint Etienne? En magisk dekokt på disco, soft rock, cocktailpop och electronica? Fel. Snarare en generisk swindieplaylist som utmynnar i... rätt gissat. "Losing My Religion".

Curtis Mayfield? "The Best Of Black Music White People Like", men inte ett spår från Lambchops lysande falsettsoulplatta "Nixon".

Det är inte det att det är ett dåligt verktyg. Bara väldigt fantasilöst.

Litteratur: Max Brooks - World War Z.

2009-09-14T12:53:00.055+02:00

För många herrans år sedan, i ett seriestånd på Torsås Marknad, köpte jag första delen av Robert Kirkmans "The Walking Dead". Det var aldrig särskilt mycket att tveka på. Priset var lågt, under hundralappen, och zombies har alltid fascinerat mig. Som skräckfilmsmonster är de tämligen oslagbara. Och de fungerar uppenbarligen precis lika bra i serier. Och, vilket jag upptäckt i och med "World War Z", (som det snackats en hel del om bland "Walking Deads" brevsidor) i vanlig litteratur.

"World War Z" är författad av Max Brooks, som tidigare skrivit den underhållande "Zombie Survival Guide". Den är utformad som en intervjubok där överlevande berättar om sina erfarenheter från ett blodigt (och fiktivt - duh!) zombiekrig som nyligen skakat världen. Det påminner en hel del om Haruki Murakamis "Underground" i formen, men är betydligt mer underhållande. Och bitvis så gastkramande att jag faktiskt blir mörkrädd på riktigt. Det som gör zombieskräcken så effektiv är att det oftast rör sig om skräck på en större skala än vad som är brukligt i skräckgenren. En zombie är ingen ensam galning med machete. En zombie är monster och pandemi i ett. Den mördar dig, din familj och hela världen, utan pardon. Och den är aldrig ensam.

"World War Z" tar till vara på allt detta, och gottar ner sig i varenda olustigt zombiescenario som tänkas kan, från inledande isolerade incidenter till smittspridning totalt kaos och massdöd. Med rejält researcharbete och öga för detaljer skapar Max Brooks ett otäckt realistisk bild av världen. Både före, under och efter katastrofen. Militären är oförberedd, myndigheterna står handfallna, marknaden svämmar över med värdelöst vaccin, vägarna korkas upp av bilar med flyktingar, levande och döda och levande döda. Då det är flera överlevande som får "komma till tals", blir boken varierad, men aldrig rörig. Den känns ibland som en förklädd novellsamling, och som sådan fungerar den bra. Novellsamling med zombies. Vad mer kan man begära? Det är bra, underhållande, inget potentiellt Nobelpris, men ibland är det skönt att få dynga ner sig.

Musik: Speedmarket Avenue - I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That.

2009-09-09T22:10:00.005+02:00

En hård titel som "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" innebär naturligtvis vissa förväntningar. Det låter ju som något Bear Quartet skulle ha kunnat kokat ihop. BQ är faktiskt inte heller så dumma att använda som referens när soundet på den här skivan ska beskrivas, och framförallt då deras fantastiska "Gay Icon". Inledande "Will That Do" låter nästan misstänkt lik "A Man Walks Into A Bar", men långsammare och mer majestätisk. Den börjar i försiktig, närmast avslagen, karnevalsstämning, med trumpetfanfarer och ylande orglar i bakgrunden, men texten är en dyster historia om att isolera sig från umgänge och kärlek för att slippa besvikelser. Det låter nervigt och jävligt bra. Förväntningarna infrias med råge. Det låter mycket bättre än en sån här skiva borde kunna låta. Och så där fortsätter det. Låt efter låt som låter på tok för bra för att komma från en ganska bortglömd svensk indieskiva. "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" kom 2004, och bandet har fortsatt att släppa fina plattor sedan dess. Kolla in dem också.

Litteratur: En kommentar #1.

2009-09-07T10:03:00.003+02:00

"Va e detta? Att ni bara orka läsa sagor. Har fullt upp att hinna med alla
faktaartiklar. Vad e sagor - drömmar? Har inte läst o kommer inte o göra det om
inte någon kan argumentera för vad nytta det skulle ha för framtinen o värlsproblemens lösning?"

Kommentar på Aftonbladet-artikel om Stieg Larsson som varumärke.

Litteratur: Saker jag gillar #1.

2009-09-02T21:55:00.010+02:00

Jag är lite irriterad ikväll, så för att muntra upp mig själv bestämde jag mig för att starta upp ett nytt projekt här på bloggen. Saker jag gillar är precis vad det låter som. Prylar, människor och företeelser jag tycker om. Det kan röra sig om artefakter jag samlat på mig genom livet, en gata där jag upplevt något fint eller en tésort jag finner lite extra välsmakande.

Vi börjar med en bok jag köpte på Myrorna i Örebro för många herrans år sedan. "The Complete Works Of Oscar Wilde" heter den, och titeln talar väl för sig själv. Som ni säkert förstår köpte jag den när min Morrissey-dyrkan var som starkast, och allt som kunde associeras med Moz var kvalitetsstämplat i mina ögon.

Femtio kronor kostade den, och jag kunde ha gett det dubbla om så bara för det snygga omslaget. Det här är helt klart den vackraste boken i min bokhylla.

Att det är en engelsk utgåva gjorde naturligtvis sitt till. Jag minns att jag tänkte, att kanske kanske, det var ju inte omöjligt, kunde boken faktiskt en gång i tiden ha ägts av Morrissey själv.

Musik: Några tankar om första numret av "Loops".

2009-08-31T22:30:00.004+02:00

175 kronor kan tyckas vara mycket pengar att betala för ett magasin, hur glossy det än må vara. Men jag älskar tidningar. För en riktigt fin skulle jag kunna betala mer än så. "Loops" är en riktigt fin tidning. Ovanligt snål med bilder för att vara ett så glossy och dyrt magasin, men det innebär bara mer text, och det klagar jag inte på. Det blir massor av läsning för pengarna, och det är riktigt bra läsning. Som en mindre roman, och rejäl valuta för pengarna. Trots flitigt bläddrande under helgen har jag bara kommit halvvägs, och så här långt har inte en text känts oinspirerad eller ointressant, trots att ämnena ibland är sådana där jag inte trodde att så mycket nytt kunde tillföras. Exempelvis medverkar Nick Kent med en lång Nick Drake-biografi, som faktiskt fått mig att plocka upp "Pink Moon" igen, en skiva jag inte lyssnat på på flera år. Det tackar vi för.

Annat trevligt jag hunnit sluka ur "Loops":

- Ett utdrag ur Nick Caves nya roman "The Death Of Bunny Munro", som verkar riktigt lovande.

- En lång text om droger, om Spacemen 3, om att ta droger för att göra musik att ta droger till, en text som gjorde mig rejält peppad på både den kompletta Spacemen 3-katalogen och diverse substanser...
James Yorkstons turnédagbok - riktigt välskriven. Blek och dyster, men underhållande. Det kommer inte som någon överrasning när Yorkston i texten erkänner sig vara ett fan av Bukowskis tidiga alster.

Slutligen; "Loops" är inte alls så smal som jag väntat mig. Det är ont om israeliska electroduos och bortglömda japanska crooners från 60-talet. Det skrivs mest om sånt jag redan kände till. Inget ont med det, så länge den är fylld till bredden av en musikjournalistik som inspirerar, underhåller och engagerar.

För det är man ju inte bortskämd med.

Tv: Upp Till Kamp.

2009-08-28T16:10:00.002+02:00

Har börjat se om Peter Birros och Mikael Marcimains "Upp Till Kamp", och kommit halvvägs. Den håller faktiskt för en omtitt. Jag var lite orolig där ett tag. Serien fick rätt blandad kritik av såväl recensenter som vänner och bekanta, och själv såg jag den första gången under rätt speciella omständigheter (julhelg, intensivt maratontittande, känslomässig obalans) som skulle ha kunnat grumla mitt omdöme. Men icke. Serien är precis så bra som jag minns den.
Inte perfekt - det finns en del dialog som är lite cringe worthy, och det finns en del karaktärer som känns ganska ovarsamt utmejslade - men på det stora hela den bästa svenska dramaproduktionen jag sett sedan... ja, någonsin. De flesta invändningar jag hört har egentligen kommit från personer som inte ens sett serien, och har varit av typen "Rebellromantik med Peter Birro, nej tack!" Rätt ogrundade invändningar, då kampen inte alls skildras genom några rosafärgade glasögon. Det är inte alls så svartvitt som man kan tro, utan faktiskt ganska nyanserat.

Men framförallt finns här en nerv och en närvaro som gör det omöjligt att inte engagera sig. Conan har redan berättat om likheten med Bo Widerberg, men det är faktiskt något jag reagerade på redan vid första titten. Och i andra avsnittet finns pundarscener så skitigt realistiska att Stefan Jarl kunde stått bakom kameran.

Allt är inte fotografen Hoyte Van Hoytemas förtjänst, en hel del beror naturligtvis på skicklig regi och duktiga skådespelare. Men fotot är ändå det som imponerar mest. Varje scen är förstås kollosalt genomtänkt, men det ser så enkelt ut. Levande, närgånget, nervigt och framförallt - faktiskt - trovärdigt. I allt för många historiska filmer och tv-serier blir rekvisitan föga mer än kitsch, museiföremål som plockats ut, putsats och radats upp. Här känns det faktiskt autentiskt, nästan dokumentärt. Extra tydligt i inledningssekvenserna, där arkivbilder från gamla nyhetssändningar knappt märkbart glider över i nyinspelat material. Det är mycket snyggt. Och riktigt bra.

Eller vad tycker ni?

Musik: Pepp #15.

2009-08-28T10:44:00.005+02:00

Loops.

Den här tidningen vill jag läsa. Ska jag läsa. Kanske redan till helgen. Det ser ut att vara exakt den musiktidning jag letat efter i hela mitt vuxna liv utan att hitta. Tills nu.

Svammel: Testinlägg.

2009-08-27T15:43:00.002+02:00

Kommer detta synas på min blogg tro? Eller är Posterous mycket snack och liten verkstad?

Posted via email from Niklas's posterous

Litteratur: Henrik Bromander - Allt Jag Rör Vid Försvinner.

2009-08-23T09:57:00.045+02:00

"Allt Jag Rör Vid Försvinner" är precis lika upplyftande läsning som dess titel antyder. Det är en serieantalogi där Henrik Bromander står för texten och andra tecknare för illustrationerna. Det fungerar riktigt bra, rakt igenom, men är ändå en bok som känns ganska tung att öppna. Historierna är (precis som alltid i Bromander-land) så nattsvarta att jag nästan blir provocerad. När det är riktigt illa, som i historien om den dödslängtande, helkroppsförlamade kvinnan, vill jag nästan kalla det för effektsökeri, men jag hejdar mig i sista sekunden. För det finns ju något här, något mycket större än en önskan att provocera och verka farligt svartsynt.

Det talas en del om den medkänsla (eller snarare medlidande kanske?) som genomsyrar Bromanders serier, men framförallt tycker jag att det är nyfikenheten som är hans styrka. En närmast perverterad fascination för mänskligt lidande - i Bromanders serier dissekeras och undersöks det ur varje tänkbar vinkel - och för livet på botten av avgrunden. Det blir naturligtvis ganska utmattande att läsa i längden, och rejält påfrestande för humöret. Men aldrig dåligt.

Framförallt är det modigt. Det skulle ju så lätt kunna bli patetiskt, men Bromander navigerar skickligt runt alla fällor och avslutar sina historier precis innan den djupaste nivån i helvetet har beträtts (även om det kärnvapenbombade Sverige han tillsammans med Pontus Lundkvist målar upp i "När Kriget Kom" ligger rätt avgrundsdjupt).

Musik: En låt #45.

2009-08-19T09:05:00.025+02:00

Yo La Tengo - Little Honda

The Jesus & Mary Chain är ett sånt där band som aldrig riktigt funkat för mig. De låter stundtals helt okej, glimrar till här och där i små doser, men det stora problemet är att de aldrig lyckas leva upp till förväntningar. The Jesus & Mary Chain blir aldrig bättre än de band som låter som The Jesus & Mary Chain, och av de där sockersöta flickpopsmelodierna inslagna i taggtråd som popskribenter alltid talar om, hör man sällan särskilt mycket mer än själva taggtråden. De J&MC-låtar jag nynnar med till kan jag nog räkna upp på högerhandens fem fingrar.

När Yo La Tengo covrar Beach Boys "Little Honda" låter det som man önskar att J&MC lät. Det är sockersött och melodiöst och inlindat i, om inte taggtråd så åtminstone stålull. Jämför också textraderna:

"First gear, it's all right
Second gear, hang on tight
Third gear, ain't I right
Faster, it's all right"

(Yo La Tengo - Little Honda)

med

"I get ahead on my motorbike
I get ahead on my motorbike
I feel so quick in my leather boots
I feel so quick in my leather boots"

(Jesus & Mary Chain - The Living End)

Den ena är kaxig på riktigt, den andra påklistrat attitydstinn. Jag föredrar nog stålull framför taggtråd.

Lyssna! Yo La Tengo - Little Honda

Svammel: Saker som livet har lärt mig #4.

2009-08-18T21:49:00.001+02:00

Trötthet har inte nödvändigtvis någon direkt koppling till nattsömn (eller brist på sådan).

Litteratur: Jag blev besviken.

2009-08-15T23:27:00.007+02:00

Köpte Bengt Ohlssons "Hennes Mjukaste Röst" på loppis. Lät den ligga i bokhyllan ovanför sängen. Gotta till sig ett tag tills den (eller jag) var mogen. Slog till sist upp den och började läsa. Och jag gillade det jag såg, läste. En medelålders kvinna vaknar upp på sjukhus efter en trafikolycka. Hon tänker tillbaka, minns omständigheterna kring olyckan, turerna som förde henne dit, livet spelas upp scen för scen medan hon sakta tar sig upp på hästen igen.

Alltsammans är oerhört skickligt berättat. Bengt Ohlsson har en känsla för detaljer som är oöverträffad i svensk litteratur. Hans romanfigurer kliar sig i pannan med baksidan av handen, putsar näsryggen mellan tummen och pekfingret, tittar på solen för att nysa, på precis det där vardagliga viset som folk gör mest. Inte manierat, inte nödvändigtvis för att förtydliga något. Utan för att det är så folk gör.

Lika skickligt beskriver han det som sker inom människor. Hur en doft får ett minne att bubbla fram och hur en kedja av associationer leder fram till någon Stor och Viktig klarhet som är där ena sekunden, nästa bara borta. Jag tycker om det. Jag tycker om boken.

Och samtidigt är jag besviken. För "Hennes Mjukaste Röst" utspelar sig i Amerikat. Inte i vardagstrygga gamla Sverige som jag förväntat mig. När jag plockar upp en Bengt Ohlsson-roman vill jag kunna känna igen mig ända ner i smaken på Falukorven i tupperwearlådan, ner till doften av gröna Yes i det grumliga diskvattnet. Inte behöva sitta och... föreställa och fantisera, måla upp omgivningar och rekvisita som jag inte har någon relation till.

Det är en tråkig inställning. Det är en fånig detalj att haka upp sig på. Och ännu fånigare är det att låta det förstöra läsupplevelsen. Förmodligen skulle det inte ske med någon annan författares romaner. Men här blir jag distraherad. Bengt Ohlsson tar mina förväntningar på igenkänning och trygghet och placerar dem på andra sidan Atlanten, och jag kan inte hantera det. Jag känner mig vilsen och förvirrad. Det bultar som huvudvärk mellan tinningarna; Amerika, Amerika, Amerika.

Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på. Men Bengt skulle säkert kunna skriva en roman om det.

Musik: En låt #44.

2009-08-11T16:06:00.004+02:00

Robert Pollard - Pegasus Glue Factory

Ibland föreställer jag mig en låtskrivartävling, där kampen om förstaplatsen skulle stå mellan Lou Barlow och Robert Pollard. En tävling där det fram till slutspurten skulle vara oerhört jämnt - de är båda extremt produktiva låtskrivare med en tung säck klassiker på ryggen - men där Pollard på slutet skulle vända sig om, stirra Barlow i ögonen och spurta baklänges in i mål. För hur bra Barlow än är (jag upptäcker själv nya favoriter varje gång någon av mina Sebadoh-skivor dyker upp i högtalarna) så känns ju Guided By Voices lite piggare. Lite snärtigare, mer refrängstarka.

GBV splittrades 2004, men det hindrade naturligtvis inte Pollard från att fortsätta släppa skivor. Som soloartist har han verkat ända sedan 1996, och efter GBVs uppbrott har han hunnit med hela nio skivor. Den senaste, "Elephant Jokes", kom faktiskt så sent som idag.

Att likna Pollard vid ett vin som bara blir godare med åren vore ganska missvisande. Det stämmer nämligen inte. Däremot är han oerhört konsekvent, jämn i sin ojämnhet. Varje skiva har sina toppar och dalar. Genialiska poplåtar varvas med atonalt oväsen. Så var det förr, så är det också nu.

"Pegasus Glue Factory" från "Normal Happiness" är ett ypperligt exempel på den sorts guldkorn som kan vaskas fram ur Pollard-myllan. Precis som hans bästa låtar har den en titel som består av tre till synes helt slumpvis ihopkastade ord. Precis som hans bästa låtar är den också ruskigt effektiv, sitter fast i huvudet efter en första lyssning, som klister. Det är förvisso ingen ny "Tractor Rape Chain" eller "Game Of Pricks", men visar ändå att farbrorn fortfarande kan. Att han fortfarande har lite spring kvar i benen.

Lyssna! Robert Pollard - Pegasus Glue Factory.

Svammel: Titeltrubbel.

2009-08-09T19:57:00.005+02:00

För det första: Camera Obscuras "My Maudlin Career" är en bra skiva, inte mycket snack om den saken. Men är inte titeln så mycket Morrissey att det nästan är parodiskt? Ordvitsar av den här typen kommer annars bara Steven Patrick (och möjligen Göteborgare) undan med.

För det andra: Är det inte oroväckande att inte bara en, utan hela två svenska komedier med titlar som alluderar på Ingmar Bergman har premiär samtidigt? "Sommaren Med Göran" och "Scener Ur Ett Kändiskap", I'm looking at you.

Tv: Kan inte låta bli...

2009-08-04T12:54:00.003+02:00

...att bli rätt upphetsad när jag läser det här.

"Gentlemen" är ju en roman som tigger om att filmatiseras, och Mikael Marcimain är en fantastisk regissör. Kan ju bli precis hur bra som helst. Men man ska väl inte hoppas för mycket.

Musik: David McWilliams - The Days Of David McWilliams.

2009-08-04T11:56:00.001+02:00

Tydligen var David McWilliams "The Days Of Pearly Spencer" en mindre hit någon gång på 60-talet. Själv kände jag tidigare bara till Marc Almonds version, som förvisso är bra, men egentligen inte så mycket att höja ögonbrynen åt. McWilliams original däremot, är oerhört fin. Dramatisk refräng med effektfulla stråkar, enkelt utan att vara banalt. Scott Walker möter Bob Dylan, typ.

"The Days Of..." är en bra introduktion till David McWilliams. Samlingen spänner över 22 spår, och även om inte allt är klockrent (här finns en del Dylan/Donovan-pastischer som i ärlighetens namn är rätt intetsägande) så är det som är bra faktiskt ganska fantastiskt. Skivan inleds med en trio barockpopspår (tidigare nämnda "The Days Of Pearly Spencer", "Josephine" och "Brown Eyed Girl" - inte en Van Morrison-cover) som är helt knäckande. Förstklassigt låtskrivande och fantasifulla, kristallklara arrangemang. Att David McWilliams namn inte förs på tal oftare är både märkligt och lite ledsamt.

Svammel: Saker som livet har lärt mig #3.

2009-08-03T17:55:00.000+02:00

Melittas kaffetrattar av porslin är att föredra framför de av plåt. Plåten har en förmåga att skava sönder filtren, med väldigt grumligt kaffe som resultat.

Film: Die Welle.

2009-07-30T12:40:00.041+02:00

Gamla fördomar säger att amerikansk film är ytlig och lätttuggad, medan europeisk film är subtil, konstnärlig, viktig. Filmerna "The Wave" och "Die Welle" kullkastar dessa föreställningar.

Kommer ni ihåg "The Wave"? Själv fick jag se den i högstadiet. Det är en verklighetsbaserad historia om samhällskunskapsläraren Ron Jones som tillsammans med sin klass inledde ett experiment i gruppdynamik och autokrati, ett experiment som, åtminstone i filmen, urartade och spred sig utan kontroll. Jag kan förvisso inte säga att "The Wave" var något mästerverk, men den hade charm och den berättade en intressant historia på ett rakt och effektivt sätt. Mycket av dess tafflighet kan förlåtas och förklaras med att den spelades in 1981.

"Die Welle" spelades in förra året, och rent hantverksmässigt finns det inte så mycket att klaga på. Det är en snygg film. Problemet är att allt är så förbannat övertydligt, att karaktärerna är så extremt klichéartat skulpterade att de känns som klippdockor lyfta direkt ur någon av teves varjedagsåpor.

Exermpel: Den coole läraren Rainer Wenger (Jürgen Vogel) kör i inledningsscenen med en ångvälts subtilitet sitt gamla bilvrak från sitt husbåtshem till skolan där han arbetar. Han bär en Ramones-tisha och samma bands gamla dänga "Rock 'N' Roll Highschool" strömmar ut ur bilstereon. En okonventionell och rebellisk lärare, men engagerad och idealistisk. Han står på kidsens sida och talar deras språk.

Budskapet hamras in än hårdare när han hamnar i konflikt med en kollega; en grånande äldre herre med skinnlappar på kavajärmarna. En levande symbol för konservatism och stelbenthet.

Och så där fortsätter det. Wenger startar sitt experiment med "Die Welle" och eleverna faller handlöst för hans svada om disciplin och enighet, osäkra och vilsna som de är. Originalet slutar med att läraren visar en videofilm med ett tal av Hitler för sina gråtande elever, och förklarar sedan experimentet avslutat. En så pass odramatisk upplösning går naturligtvis inte för sig i nyinspelningen, där man hämtat inspiration direkt från tidningslöpsedlarna och blandat in lite gammal hederlig skottlossning. Onödigt, vilket för övrigt är ett ord som rätt väl sammanfattar filmen i stort.

Litteratur: En tanke om läsning.

2009-07-28T08:26:00.012+02:00

Det är ingen bra idé att inleda en ny roman samma dag som man läst ut en annan. Det insåg jag igår kväll, då jag slog upp pärmarna till Bengt Ohlssons "Hennes Mjukaste Röst" för första gången. Jag hade tidigare på kvällen, på buss 143 mellan Liljeholmen och Högdalen, läst ut Per Gunnar Evanders "Det Sista Äventyret" i något som närmast kan liknas vid ett feberrus. Det är en roman som började ganska knastertorrt, men som frammåt de sista tvåhundra sidorna tog sig rejält (som pyromanen sa) och blev både ömsint, medkännande och vacker. Det verkar förvisso "Hennes Mjukaste Röst" också vara, men efter en intensiv bussfärd med Evander är en ytterligare djupdykning ner i trasige Jimmys tilltrasslade psyke det enda jag verkligen känner för.

Litteratur: James Crumley - En Sista Riktig Kyss.

2009-07-23T11:18:00.002+02:00

Titel: En Sista Riktig Kyss
Författare: James Crumley
Förlag: Modernista
År: 1978 / 2008

Har varit intresserad av Modernistas Pulp-serie en längre tid nu, och i synnerhet James Crumleys roman "En Sista Riktig Kyss". Men jag har inte gjort något riktigt försök att närma mig den. Böckerna kostar lite för mycket för att jag ska våga mig på en chansning, särskilt som det handlar om en genre som jag egentligen inte är särskilt förtjust i. Deckare har aldrig riktigt varit min gebit, även om jag börjat ändra inställning under det senaste året (både Louise Welshs "Det Dolda Rummet" och Patricia Highsmiths "Skuggan Av Ett Ansikte" var angenäma läsupplevelser.)

Bibblan kändes som en bra början. Mitt första försök att låna den slutade dock i besvikelse och uppgivenhet, då det visade sig att biblioteket i Aspudden hade semesterstängt, och Läsesalongen på Kulturhuset hade den bara för enveckaslån. Men trägen vinner, boken fanns även inne på biblioteket i Älvsjö, och nu när den ligger utläst i min väska (läste ut den för cirka tio minuter sedan) är jag oerhört glad att jag inte gav upp jakten. För det är en smått fantastisk roman. Engagerande, spännande och underhållande rakt igenom. Och jag får många av mina illusioner om deckargenren grusade. "En Sista Riktig Kyss" är en riktig sidvändare, inte enbart för att historien är spännande, utan framförallt för att den är så förbannat välskriven. Rapp dialog, träffande skitiga metaforer och målande miljöbeskrivningar av Amerikas bakgator.

Hårdkokte privatspanaren C.W Sughrue söker upp den alkoholiserade författaren Abraham Trahearne och finner honom på en sylta i en småstad strax utanför San Fransisco. Sughrue och Trahearne visar sig ha en hel del gemensamt, inte minst smaken för sprit och kvinnor. De blir snabbt goda vänner, så goda att Trahearne följer med Sughrue under hans nästa uppdrag, där han försöker finna en ung kvinna som rymt hemifrån tio år tidigare. Det tycks vara ett relativt enkelt fall, allt pekar på att hon dragit till San Fransisco och hamnat i porrindustrin, men naturligtvis är det mer komplicerat än så. Det blir många turer fram och tillbaka, men precis när det börjar kännas för långsökt kommer en ny vändning och man är på banan igen.

C.W Sughrue figurerar även i tre andra Crumley-romaner, "The Mexican Tree Duck", "Border Snakes" och "The Right Madness". Det glädjer mig. Han är en oerhört älskvärd huvudperson; i grunden godhjärtad, men döljer det bakom en ständig svada av dräpande deckarrepliker. Han är dryg och rolig, tämligen odräglig och oduglig, men får ändå, på något sätt, jobbet gjort. En levande deckarklyscha, men väl medveten om det, som om det är en roll som ingår i yrket att ta på sig. Jag ser fram emot att läsa mer om honom, och mer av James Crumley, som tyvärr gick och dog häromåret.

Musik: På tal om skivor...

2009-07-22T19:26:00.003+02:00

... så kom jag till en märklig insikt idag.

Jag tror bestämt att jag lyssnar mer på skivor jag inte är särskilt förtjust i, än på skivor som jag faktiskt älskar. Det är egentligen inte så konstigt som det låter. Favoritskivorna är jag rädd att spela sönder (det vill säga; spela tills jag tröttnar på dem), så jag sparar lyssningarna till speciella tillfällen. Och på de skivor jag inte gillar letar jag febrilt efter en väg in, efter någon detalj jag kan ha missat, något som kan få mig att förstå.

Musik: En enkel fråga...

2009-07-20T16:19:00.005+02:00

Intressant kontrast under helgens grillkväll:
Min bror och jag diskuterade skivor. Skivor som köpts, skivor som vi ville köpa, skivor som vi kunde tänka oss sälja. Min bror köper ungefär lika mycket skivor som jag gör, och det är således ett ständigt aktuellt samtalsämne. Han bläddrar i min samling och jag i hans. Suckar ibland avundsjukt åt något av de senaste fynden. "Tjugo kronor på Myrorna i Skärholmen!"

Vid samma bord satt F.
"Ja, man kanske skulle sälja av ett gäng skivor. Jag slängde faktiskt flera hundra för några år sedan."
Jag känner flera personer som har samma inställning till musikkonsumtion. Varför köpa en massa prylar som bara tar plats när allt ryms i datorns hårddisk? Men jag känner ungefär lika många som har samma inställning som jag. Att det kan vara roligt och givande att jaga skivor. Så länge man håller sig på rätt sida av den totala galenskapens gräns.

Så, frågan är således: köper du skivor fortfarande? Varför då? Eller varför inte?

Svammel: Sommar på speed.

2009-07-17T11:08:00.014+02:00

Det är fredag. Sista semesterdagen. Sen följer en helg och sedan arbete. Det ger mig ångest, förstås, men kanske inte fullt så mycket som de två senaste åren. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Kanske för att semesterns slut inte sammanfaller med sommarens slut? Än finns tid för grillning, läsning på balkongen i morgonsolen, picknick på gräset i Rosendals trädgårdar. Allt det där man inbillar sig att man ska ägna semestern åt, men som oftast faller bort någonstans bland alla sovmornar och uppesittarnätter.

Så, vad har jag då i gjort i sommar? Inte uppdaterat min blogg, uppenbarligen, så ni har fått klara er utan mitt tugg ett par veckor. Hoppas ni klarat er. Här kommer en liten sammanfattning av den tid som varit.
--
Jag har sett "Zeitgeist: The Movie" och "Zeitgeist: Addendum", två dokumentärer som alla borde se och ta ställning till. Varning utfärdas för konspirationsteorier och hjärntvättsliknande sekvenser, men om så bara en tiondel av det som sägs i dokumentärerna är sant (och uppenbarligen är det ju det, rätt lite av det som här tas upp är egentligen några riktiga nyheter) så är vi illa ute. Och även om man inte köper eller håller med om natt är det nog en bra idé att se dem. Med kritiska ögon och öppet sinne.

Tyvärr har jag sett en del skit också. "Punisher: War Zone" är nog den värsta smörja jag sett på år och dar. Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat heller, utan såg den mest för att jag i min ungdom tyckte att Punisher var en grymt cool seriefigur. Och det är han fortfarande, i serietidningsform. Senaste numren av "Punisher: Frank Castle MAX", författade av Victor Grischler är ruskigt underhållande. Punisher kämpar mot inavlade kannibaler i Louisianas träskmarker. Inte den mest originella historia man kan tänka sig, men underhållande och snyggt utfört.

Jag har köpt senaste numret av Galago. Bra som vanligt, och allra mest tyckte jag nog om David Heatleys långa uppgörelse med sin sexualitet. Tänk Jeffrey Browns naivism kombinerat med Chris Wares miniimala bildrutor. En serieskapare att hålla ögonen på.

Övrig läsning? Inte så mycket som jag hade hoppats på tyvärr. Jag kämpar på med Joyce Carol Oates "Blonde" och den enda bok jag faktiskt avslutat nu under semestern är George Orwells "Down And Out In Paris And London", som var bra.

Musikaliskt har jag varit djupt nere med nittiotalet hela sommaren. En av mina mest spelade skivor är Lemonheads "It's A Shame About Ray". Slackerromantik som vill vara lite småfarlig sådär, men som låter sötare än den gulligaste twee. En av de låtar jag fallit hårdast för är Teenage Fanclubs "Gene Clark". En perfekt luftig poplåt med lätt shoegazingtouch. Annars har Rickie Lee Jones självbetitlade debutskiva följt mig hem om kvällarna. Behaglig amerikansk västkustrock låter alltid som mest behaglig om natten.

Svammel: Loppisfynd.

2009-06-30T11:24:00.004+02:00

Gårdagens besök på Myrorna i Skärholmen gav rejäl utdelning.

Musik:

Rickie Lee Jones - Ricke Lee Jones
The The - Mind Bomb
Simon & Garfunkel - Bridge Over Troubled Water
Doktor Kosmos - Evas Story
Pete Shelley - Heaven & The Sea
Kate Bush - The Dreaming
Grandaddy - Under The Western Freeway
David Sylvian - Secrets From The Beehive

Litteratur:

Harry Martinson - Vagnen
Stig Claesson - Vem Älskar Yngve Frej?

Övrigt:

Tavelram
Matta

Musik: Vila i frid, Michael.

2009-06-26T10:04:00.009+02:00

Michael Jackson är död. Märkligt och otippat.

Michael Jackson har aldrig betytt särskilt mycket för mig. Höll jag på att skriva. Men så minns jag. "Dangerous" var faktiskt den allra första skivan jag köpte. Inkörsporten till ett helt liv i missbruk. Tack för den, Michael, och vila i frid.

Musik: Pepp #14.

2009-06-22T19:00:00.007+02:00

En Ljummen I Gräset

En Ljummen I Gräset är den mest sympatiska musikfestivalen jag aldrig någonsin besökt. Lagom liten, lagom nästgårds (Vinterviken ligger cirka tjugo minuters promenad från mig), lagom pris och med helt rätt artister. I år är det främst augustikvällen jag väntar på. Cocoanut Groove, Christopher Sander och Hajen. Det låter mysigt, på tok för mysigt för att missas ännu ett år. Men även den annalkande torsdagens evenemang verkar lovande. Paddington D.C. och Differnet-sidoprojekt vill man ju inte missa.

Musik: O'Rourke.

2009-06-21T21:24:00.009+02:00

Johan Jacobsson skriver om nyutgåvan av "I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4" i senaste Sonic. Tills för några dagar sedan var det en skiva jag var fullständigt ointresserad av. Jag levde i villfarelsen att O'Rourke släppt två lyssningsbara skivor - "Insignificance" och "Eureka" - , och att resten bara var knaster och oljud i en symbios så ohelig att endast de värsta noiseofilerna kunde uppskatta det. Jag tycker om oljud i lagom doser, men är för förtjust i melodier för att kunna avstå från dem helt.

För några månader sedan ropade jag in "Bad Timing" på Tradera. Den var del i ett skivpaket, och inte den skiva jag i första hand var ute efter. Därför tog det mig ett par månader att faktiskt lyssna på den. Jag väntade faktiskt med att höra den tills för några dagar sedan. Dumt. Den är mycket vacker.

"Bad Timing" innehåller fyra låtar, varav den kortaste, "There's Hell In Hello But More In Goodbye" klockar in på nio minuter och trettiosju sekunder. Det brukar vara varningssignaler för att det är en ganska svårgenomtränglig skiva man har att göra med. Men inget kunde här vara mer fel. Den här skivan är inte svår på något sätt. Melodier? Ljuvliga melodier porlar fram i ett behagligt tempo. Oljud? Inte ett knaster, inte en överflödig ton. Popperfektion, i stora doser. Jag kommer att lyssna mycket på "Bad Timing"..

Och kanske borde jag trots allt köpa även "I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4"?

Politik: Björklund och flumskolan.

2009-06-15T19:12:00.008+02:00

Jan Björklund vill begränsa vår möjlighet att läsa upp gymnasiebetygen. "Slöseri med skattemedel", säger han. Ett effektivt sätt att fördjupa klassklyftorna skulle jag vilja säga...

När jag gick i gymnasiet var jag vad Björklund skulle kalla för "flummare". Inte en kaxig eller rebellisk typ, inte en sån som skulle fått smaka magisterns pekpinne i det samhälle borgarna tycks längta tillbaka till. Jag var bara på tok för upptagen med mig och mitt för att orka ta till mig av det mina lärare försökte lära mig. Hade för många dämpat upprörda samtal att försöka undvika att lyssna till om kvällarna, för mycket osläckt kärlekstörst, för mycket blandbandskomponerande och promenerande på Örebros gator. Jag skolkade från matten för att köpa tidningar på Serieboden mitt emot skolan och skolkade från idrotten för att jaga Smiths-singlar på Bananamoon. Det var sånt som kändes viktigt då. Jag jagade kunskap som ingen lärare ville lära ut.

Först några år senare, efter långa perioder av arbetslöshet, tom plånbok och meningslösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hade jag inspiration och sinnesro nog att börja plugga igen. Jag började med Komvux. Läste upp Matematiken, det nödvändigaste och svåraste. Jag fortsatte med Svenskan och Engelskan, ämnen jag alltid haft lätt för och bara slarvat bort i gymnasiet. Det gick lysande. Trots min dyskakyli blev det VG i matte. Svenskan gav mig inspiration att utveckla mitt litteraturintresse, att gräva vidare i de gamla klassikerna som tidigare kännts så hotfulla. Jag fick ett jävla självförtroende att få plugga nu, när tonårens sociala våndor inte låg som ett läskpapper i min kunskapstörstande strupe.

Livets hårda skola hade lärt mig att jag behövde gymnasiebetygen för att komma någonstans i livet. Att det inte funkade med IG i matte och medelmåttiga betyg i ämnen där jag kunde överprestera. Livet hade också lärt mig att kunskap inte var ett nödvändigt ont, utan att det faktiskt var jävligt givande att ha koll, att kunna hänga med, att vara allmänbildad. Det kan man bli utan bokstäver på ett papper. Men de där bokstäverna underlättar, onekligen.

Och lika lite som hårdare fängelsestraff leder till färre brott kommer begränsade möjligheter till efterstudier att hindra skolk, avhopp eller "flummande". En rånare begår sitt brott för att han tror han ska komma undan. En skolkare stannar hemma för att han tror att det ordnar sig ändå. Det gör det också, ibland, när möjligheterna finns. Ta inte bort de möjligheterna, Björklund.

Musik: Vuxna män gör saker tillsammans.

2009-06-09T12:30:00.007+02:00

Ny skiva på gång med Dinosaur Jr. Hade ingen aning, men blir väldigt glad. "Beyond" var ju faktiskt helt lysande! Första singeln "Over It" bådar mycket gott. Den har allt jag önskar av en Dinosaur Jr.-låt - ömhet, stökighet och någon slags frustrerad, instängd eufori. Fin video också, där ledstela indiekarlar medelålderskrisar på cyklar och skateboard. Skulle kunna skriva mer, men Conan har redan sagt det mesta. Tack!

Musik: Vårens skivor.

2009-06-06T12:07:00.002+02:00

Julie Doiron - Goodnight Nobody

Det finns en del låtar på "Goodnight Nobody" som bara är. Som bara mal på. Som inte leder någonstans. Ni vet säkert vad jag snackar om. De flesta singer-songwriter-skivor brukar innehålla ett par transportsträckor. Musik utan minnesvärda melodier, men som säkert känns oerhört viktiga för den som skrivit dem. Cat Power, den artist som först dyker upp i huvudet när jag lyssnar på "Goodnight Nobody", gör skivor som till två tredjedelar består av den sortens låtar. Det fascinerande med Doirons diton är att man lyssnar ändå. Hon har en röst som drar öronen till sig, även när låtarna bara tuffar förbi försiktigt. Och när det bränner till på riktigt, som i "The Songwriter", då är det inte långt till de nattsvarta höjder Jason Molina besteg på "The Lioness".

The Free Design - Heaven/Earth

Tre Free Design-skivor på en gång blev det, och jag måste erkänna att det blev lite cute overload där ett tag. För mycket stämsång och sockersöta harmonier är förödande för den psykiska hälsan. "Heaven/Earth" är min favorit av de tre. Den är lite mer nedtonad, lite jazzigare och luftigare i sitt sound, närmare barockpop än barnmusik, om man säger så. Stundtals väldigt vackert.

Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle

Årets mest överraskande och mest välförtjänta hype är "I Sometimes Wish We Were An Eagle", Bill Callahans andra skiva i eget namn. Jag tyckte mycket om hans förra, och är svag för det mesta han gjort som Smog, men det här är nog, tillsammans med "Red Apple Falls", hans verkliga mästerverk. Den låter ungefär som vanligt, bara bättre, vackrare, skörare. Som ett destilat av allt det jag älskat med Smog. Undersköna melodier och texter som utklippna ur en diktsamling. Men storheten ligger lika mycket i detaljerna som i helheten. Den inbrytande stämman i "Rococo Zephyr". Den dramatiska cellon i "Eid Ma Clack Shaws" refräng, en låt som för övrigt innehåller årets mest briljanta textrader.

"I fell back asleep some time later on
And I dreamed the perfect song
It held all the answers, like hands laid on

I woke halfway and scribbled it down
And in the morning what I wrote I read
It was hard to read at first but here's what it said:

Eid ma clack shaw
Zupoven del ba
Mertepy ven seinur
Cofally ragdah"

Absurda ord, som med Callahans deadpan, lätt apatiska röst, blir märkligt effektiva, rörande och störande. Alla som försökt skriva ner sina märkliga drömmar om nätterna förstår precis.

Litteratur: Wheel Of Time.

2009-06-06T11:45:00.002+02:00

När jag var liten, någonstans mellan högstadiet och gymnasiet (och fan, jag måste erkänna, ända fram till tredje ring) var jag en storkonsument av fantasy. Jag köpte, läste, till och med stal, fantasyböcker. Det är inget jag ägnar mig åt längre - varken fantasy eller stölder, tack och lov. Fantasy skulle vara episk, så var det bara, och en av de mest episka romansviterna var Robert Jordans "Wheel Of Time" (eller "Sagan Om Drakens Återkomst" som den hette på svenska). Jag slukade säkert elva romaner innan jag insåg att de aldrig skulle leda någon vart. I de sista tre delarna jag läste hände inget alls. Nya karaktärer introducerades i tid och otid, och det liknade mer en av teves evighetssåpor än den stora litteratur jag inbillat mig att det var. Jag gick över till att läsa Ulf Lundell och andra rödvinsromantiker och sen var fantasyn ett minne blott.

Jag blir lätt nostalgisk när jag nås av nyheten att "Wheel Of Time" nu blir serietidning. Mer än tio år har passerat sedan jag senast höll någon av böckerna i mina händer och Robert Jordan har hunnit kila vidare. Jag kommer aldrig att öppna hans böcker igen, men kan faktiskt tänka mig att läsa ett par nummer av serien. Av sentimentala skäl, och för att eskapism är något jag helst slukar i serieform.

Musik: Kommande Bear Quartet-skivan.

2009-06-05T22:00:00.005+02:00

Om ni inte redan visste det så finns fyra låtar från kommande Bear Quartet-skivan att provlyssna hos Adrian Recordings. Jag sitter och lyssnar as we speak, och jag är kluven. Det här låter inte riktigt som jag hade önskat. "Sweet Beef" liknar mest gammalt överblivit Silverbullit-material, melodin i "Millions" vill inte leda någonstans, "I Was A Weapon" är förvisso snyggt suggestiv, men står mest och trampar vatten den också. Första intrycket: inte överväldigande. Samtidigt är det ju lite av charmen med BQ. Sakta men säkert gräver de sig in under huden. Man får ge dem lite tid helt enkelt. Jag ska börja med att ge dem några timmar av mitt liv nästa lördag, då de framför nya skivan live på Strand. Kan bli kul, om så bara för att de är ett av få favoritband jag aldrig sett tidigare.

Svammel: Nyhetstwittrande.

2009-06-01T13:28:00.004+02:00

Fastnade i nyhetsrapporteringen kring det försvunna Air France-planet. Då pressen inte haft särskilt mycket att komma med har jag sökt mig till Twitter för information. Fascinerande. Klockan är nu 13:30. Nyhetsförloppet har varit som följer:

ca 12:00: Nyheten färsk. Folk klipper och klistrar rubriker direkt från nyhetssidorna. Rundar av med ledsen smiley.

ca 12:15: Lägger till saker som "Not looking good for lost Air France plane" och "My prayers to the passengers on the Air France plane".

ca 12:45: Rykten. "Debris found in water outside of Brazil", "Accident or terrorists?"

ca 13:00: Förvirring. "French environment minister says the Air France " was hijacked," the BBC reports.", "CP24 learns French Environment Minister says Air France plane had an 'accident' was not hijacked."

ca 13:15: "Is it possible that this missing Air France plane is just a J.J. Abrams publicity stunt to promote the final season of Lost?"

Jag är förvånad att det inte kom tidigare.

Musik: Halvårsrapport!

2009-06-01T11:33:00.002+02:00

Det är första juni och således dags för en halvårsrapport. Här är mina femtio mest spelade skivor under årets första halva.

The Magnetic Fiels - 69 Love Songs
Stereolab – Emperor Tomato Ketchup
Margo Guryan – Take a Picture
Sagittarius – Present Tense
The Beatles – White Album
The Lilac Time – Compendium - The Fontana Trinity
Wilco – Yankee Hotel Foxtrot
Paul Williams – Someday Man
Jenny Wilson – Hardships!
The Field Mice – Where'd You Learn to Kiss That Way?
By Coastal Café – Old Cartoons
Dusty Springfield – Dusty In Memphis
Lloyd Cole – Plastic Wood
Mogwai – Come On Die Young
Luna – Romantica
Robert Plant & Alison Krauss – Raising Sand
Aretha Franklin – Lady Soul
Cat Power – You Are Free
Will Oldham – Joya
The Zombies – Odessey & Oracle
Stereolab – Margerine Eclipse
Anna Järvinen – Man var bland molnen
The Go-Betweens – Tallulah
Crystal Stilts – Alight Of Night
Carpet People – Assemble & Plug
The Shermans – Casual
The Cure – Disintegration
Bruce Springsteen – The River
Bob Dylan – The Freewheelin' Bob Dylan
Luna – Penthouse
Cocoanut Groove – Madeleine Street
Mufflon 5 – 6:AM Mantra
James Yorkston and The Athletes – Just Beyond the River
Shugo Tokumaru – L.S.T
Emitt Rhodes – Emitt Rhodes
Lou Reed – Transformer
Elliott Smith – Either/Or
Vic Chesnutt – About to Choke
Ulf Stureson – I overkligheten
Sebadoh – Harmacy
The Tyde – Twice
Belle and Sebastian – Storytelling
Idaho – The Lone Gunman
The Halo Benders – The Rebels Not In
Beachwood Sparks – Once We Were Trees
Hem – Eveningland
The Vaselines – All the Stuff and More...
The Free Design – Heaven/earth
Mojave 3 – Puzzles Like You
Most Valuable Players – You In Honey

Konst: Chris Ware.

2009-05-29T11:28:00.005+02:00

Min enda kontakt med Chris Ware så här långt är hans seriestrippar i den McSweeneys-samling jag köpte för några år sedan. Idag uppmärksammandes han på Comics Should Be Good , och det känns som att det är dags att kika lite närmre på den gode Ware. Hans teckningar är ju fantastiska!

Någon som vet vilken bok jag bör börja med?

Litteratur: Nu läses #7.

2009-05-27T22:35:00.001+02:00

Harry Martinson - Nässlorna Blomma

En tredjedel av romanen har jag kvar, en tredjedel kvar av min första Harry Martinson, men jag vet att det är det bästa jag läst sedan jag slog ihop pärmarna till "Vredens Druvor" för några månader sedan, och jag vet att om inget oförutsett - typ, död, blindhet eller helkroppsförlamning - inträffar är det här bara början på en lång vacker vänskap.

Romanen skildrar unge Martin, som efter en serie familjetragedier tas under kommunens "skyddande" vingar och blir sockenbarn. Martin skickas från gård till gård, trivs ingenstans, men inser för varje byte att han hamnat ur askan i elden, att gräset i själva verket var grönare på förra sidan. Martin är långt från någon präktig Charles Dickens-karaktär. Han gnäller och gråter sig genom romansidorna, lismar, ställer sig in, är självisk. Han är som barn är mest med andra ord. Det gör hans strapatser än mer gripande att följa.

Men främst är det språket som imponerar. Det är lyriskt, det är färgstarkt, det är fullständigt unikt och känns aldrig krystat. Och det är något med den här sortens romaner som gör dem så passande att läsa på sommaren. Svensk landsbygd, solsken och vind, men också tistlar och nässlor. Även om mitt liv är ganska långt från Martins finns ändå någonstans en känsla av min barndoms somrar i stugan på landet, som ju handlade lika mycket om att fånga fjärilar i håv som att bli myrbiten på benen eller köra lådbilen ner i nässelsnåret.

Jag älskar detta.

Blir det Ivar Lo-Johansson härnäst månne?

Svammel: Solskenet, Oddjob, glassen, jazzen.

2009-05-25T22:19:00.003+02:00

Åt en kall sallad vid skrivbordet och bevakade sedan ensam telefonen medan kollegorna var på lunch. Det var en besvärlig timme, men den gav mig istället en lunchrast utan lunch, utan matsalssorl och bestickklirr. En timme att tillbringa precis som jag själv önskade. Vad jag önskade mig mest just då var en solskenspromenad på Stora Essingen med en kall glass i ena handen och musik i öronen. Valet föll på Magnum med rosa innehåll, valet föll på Oddjobs "Koyo", en skiva som inte riktigt funnit sin plats hos mig tidigare, men som fungerade alldeles perfekt den här lunchrasten. Jag satte mig på en parkbänk med utsikt över Mälarens mynning och Essingen den mindre, bläddrade förstrött i en tidning, lät minuterna bli kvartar och kvartarna bli en halvtimme och slutligen fyrtiofem minuter. Så gav jag mig tillbaka, och kom in i den torra kontorsluften lagom till att sista spåret ebbade ut. Det var den bästa lunchrasten på evigheter. Det var varken solskenets, glassens eller Oddjobs förtjänst. Det var kombinationen.

Musik: Cocoanut Groove, på scen och på skiva.

2009-05-24T23:03:00.001+02:00

Jag är en märklig människa. Ända sedan jag hörde "The End Of Summer On Bookbinder Road" för en halv evighet sedan har jag varit otroligt peppad på Cocoanut Grooves debutalbum "Madeleine Street". Ändå gick det mig nästan obemärkt förbi när det släpptes i årsskiften 2008/2009. Kanske var det alla förseningar som fått mig att tappa intresset, kanske var det något annat, jag vet inte. Jag brydde mig bara inte om att kolla upp det.

Tills nu då. För när jag såg att Cocoanut Groove skulle spela på Landet var jag inte sen att boka upp onsdagskvällen. Jag såg också till att ta ut tillräckligt med pengar för att ha råd med skivan, som jag utgick från skulle finnas till försäljning (en korrekt gissning).

På scen gjorde bandet en kompetent spelning, som dock drogs ner lite av att ljudet inte riktigt ville göra dem rättvisa. Det lät på tok för burkigt, och Olov Antonssons drömska, viskande stämma begravdes i ett märkligt brus. Synd, för det man faktiskt hörde lät ganska tajt, och som något som med rätt inramning hade kunnat bli en fin tröst efter The Zombies-besvikelsen tidigare i år. Kanske nästa gång?

(Kanske blev konsertupplevelsen också lite neddragen av att James Ausfahrts lätt maniska framträdande någon halvtimme tidigare stod i så bjärt kontrast till Cocoanuts smakfulla melankoli. Enkla Magnetic Fields-melodier genom ett stökigt Ariel Pink-filter och en sångare som ömsom krälar över golvet, ömsom sjunger - eller mimar, kunde inte avgöra vilket - med mikrofonen nedstucken i min ena kavajficka. Mer underhållande än bra, men riktigt uppfriskande!)

På skiva är Cocoanut Groove naturligtvis riktigt njutbara att lyssna på. Annat hade jag inte väntat mig. En afton som denna, då världen utanför lägenheten är i full blom och regnet avvaktar ovanför taket, saknar deras musik närmast motstycke. En perfekt röra på alla de ingredienser jag älskar.