Film: Zozo
Titel: Zozo
Regi: Josef Fares
År: 2005
Jag trodde inte Josef Fares skulle fixa det. Inte efter "Kopps", som var så usel att jag inte visste var jag skulle ta vägen när jag såg den. Jag såg klart den av ren artighet mot tjejen som hade hyrt den.
"Zozo" är något helt annat, och det är det som är så chockerande.
Visst, redan i samband med att "Jalla, Jalla" gick upp på biograferna snackade Josef Fares om att han skulle vilja göra en film om sin uppväxt i Libanon.
Men saken är den att jag aldrig riktigt trodde honom. Ni förstår, Josef Fares gick på samma skola som jag i gymnasiet. På den tiden hoppade han omkring som en studdsboll i korridorerna, jävlades med folk och var allmänt störig. Han brukade spela in korta actionfilmer, som undantagslöst behandlade ämnen som maffia, knark och affärsuppgörelser. De var ändå speciella, eftersom de var så välgjorda. Han hade ett bildspråk hämtat direkt från Hollywood, och han behärskade det till hundra procent. Josef Fares gick i trean när jag gick i ettan. Efter ett år försvann han alltså. Skönt, tyckte jag, som bara gillade hans filmer.
Nästa gång man hörde något om honom hade han kommit in på Dramatiska Institutet.
Allt jag kunde tänka när jag sedan hörde honom snacka om sitt Libanonprojekt i olika intervjuer, det var, "Det där säger han bara för att det är vad kulturskribenter, DI-lärare och regissörskollegor vill höra honom säga. Egentligen vill han bara spela in samma gamla gangsterfilmer som i gymnasiet, fast med större budget."
Kanske är det så. Men i så fall har han lyckats dölja det väl. "Zozo" är en film som inte kan komma från annat än hjärtat. Josef Fares har utvecklats något enormt.
Bildspråket är inte Hollywood längre, det är större än så. Här finns panoreringar som andas Truffaut. Foto av det här slaget är sällsynt i dagens svenska filmer, där polisthrillers och feelgood-komedier utan konstnärliga ambitioner är normen.
Skådespeleriet är genomgående otroligt bra. Imad Creidi som spelar Zozo lyser allra starkast, men även Viktor Axelsson, som gestaltar den utstötte pojke han lär känna i Sverige är alldeles utmärkt.
Visst, det finns vissa delar som inte känns så genomtänkta. Scenerna där Zozos talande kyckling slänger ur sig arabiska lustigheter, textat till 90-talsslang är ett exempel. Det finns även scener i Zozos svenska skola där det känns som om Fares tappat kontrollen över sitt manus, och inte riktigt vetat åt vilket håll han velat ta filmen. Men de misstagen är lätta att förlåta.
Josef Fares är en av de få intressanta regissörer vi har kvar i det här landet.
Regi: Josef Fares
År: 2005
Jag trodde inte Josef Fares skulle fixa det. Inte efter "Kopps", som var så usel att jag inte visste var jag skulle ta vägen när jag såg den. Jag såg klart den av ren artighet mot tjejen som hade hyrt den.
"Zozo" är något helt annat, och det är det som är så chockerande.
Visst, redan i samband med att "Jalla, Jalla" gick upp på biograferna snackade Josef Fares om att han skulle vilja göra en film om sin uppväxt i Libanon.
Men saken är den att jag aldrig riktigt trodde honom. Ni förstår, Josef Fares gick på samma skola som jag i gymnasiet. På den tiden hoppade han omkring som en studdsboll i korridorerna, jävlades med folk och var allmänt störig. Han brukade spela in korta actionfilmer, som undantagslöst behandlade ämnen som maffia, knark och affärsuppgörelser. De var ändå speciella, eftersom de var så välgjorda. Han hade ett bildspråk hämtat direkt från Hollywood, och han behärskade det till hundra procent. Josef Fares gick i trean när jag gick i ettan. Efter ett år försvann han alltså. Skönt, tyckte jag, som bara gillade hans filmer.
Nästa gång man hörde något om honom hade han kommit in på Dramatiska Institutet.
Allt jag kunde tänka när jag sedan hörde honom snacka om sitt Libanonprojekt i olika intervjuer, det var, "Det där säger han bara för att det är vad kulturskribenter, DI-lärare och regissörskollegor vill höra honom säga. Egentligen vill han bara spela in samma gamla gangsterfilmer som i gymnasiet, fast med större budget."
Kanske är det så. Men i så fall har han lyckats dölja det väl. "Zozo" är en film som inte kan komma från annat än hjärtat. Josef Fares har utvecklats något enormt.
Bildspråket är inte Hollywood längre, det är större än så. Här finns panoreringar som andas Truffaut. Foto av det här slaget är sällsynt i dagens svenska filmer, där polisthrillers och feelgood-komedier utan konstnärliga ambitioner är normen.
Skådespeleriet är genomgående otroligt bra. Imad Creidi som spelar Zozo lyser allra starkast, men även Viktor Axelsson, som gestaltar den utstötte pojke han lär känna i Sverige är alldeles utmärkt.
Visst, det finns vissa delar som inte känns så genomtänkta. Scenerna där Zozos talande kyckling slänger ur sig arabiska lustigheter, textat till 90-talsslang är ett exempel. Det finns även scener i Zozos svenska skola där det känns som om Fares tappat kontrollen över sitt manus, och inte riktigt vetat åt vilket håll han velat ta filmen. Men de misstagen är lätta att förlåta.
Josef Fares är en av de få intressanta regissörer vi har kvar i det här landet.
Etiketter: drama, Film, Josef Fares, recension, Zozo
posted by Niklas at 1:18 fm
1 Comments:
Är fortfarande tveksam om det är värt att spendera pengarna på att gå o se Zozo. Gick på bio igår, men såg Batman Begins istället.:)
Har faktiskt Kopps på dvd, jag tycker den filmen överlag är ganska dryg, men actionscenerna är påhittiga. Nästan på en Sam Raimi nivå, med pistoler som kastas i fiskelinor osv. Det väcker intresset att lösa hur de gjort det. "Shot by shot"
Jag skulle vilja se honom göra en totalt överdriven långfilm med konstig intern humor och helgalna actionscener som dagdröm sekvenserna i Kopps.
Det inbillar jag mig skulle kunna bli ett internationellt kult fenomen och han skulle kunna bli som en svensk Ruyhei Kitamura eller Stephen Chow. Men Josef verkar inte ha insett det, eller producenterna o kolleger har hjärntvättat o övertygat honom att det inte funkar.:)
/Ola
Skicka en kommentar
<< Home