Film: Grace Is Gone.

Titel: Grace Is Gone
Genre: Drama
Regi: James C. Strouse
År: 2007
Land: USA

Döden, döden, döden. Beror det på att jag själv aktivt söker mig till filmer som behandlar detta ämne, eller är detta något som ovanligt många Hollywood-filmer kretsat kring på senare år? Är det någon post-Six Feet Under effekt vi beskådar? Eller är det de senaste årens nationella trauman i form av krig och terrorattacker som skapat ett behov av filmer som vägleder sina tittare genom sorgearbete, gråt och tandagnisslan? Jag vet inte. Men "Grace Is Gone" är ännu en i raden av lågmälda dramer ("Mitt Liv Utan Mig" och "Pieces Of April", för att nämna två) där döden - huvudpersonens egen eller någon närståendes - har center stage. Det är ett tacksamt ämne, naturligtvis. Omöjligt att inte relatera till, ständigt aktuellt.

John Cusack spelar den alldaglige amerikanske småbarnspappan Stanley Philipps. Han lever ensam med sina två döttrar sedan hans soldathustru Grace dragit till Irak för att göra sin plikt i kriget mot terrorismen. En morgon knackar militärer med allvarliga ansikten på dörren. Grace har omkommit i strid, och Stanleys värld rasar samman. Som den typiske filmpappa han är klarar han naturligtvis inte av att kommunicera med sina barn. Att berätta om det ofattbara är inte det lättaste när man knappt kan föra en naturlig dialog vid middagsbordet. Så Stanley plockar med sig döttrarna på en festlig roadtrip medan han försöker få tankarna att klarna.

Bakom såväl manus som regi står James C. Strouse, som tidigare skrivit trevliga "Lonesome Jim". Där stod Steve Buscemi för regin, och kanske skulle "Grace Is Gone" ha vunnit på en annan regissör. Det är ingalunda en dålig film, men den balanserar hela tiden på en tunn lina mellan pekoralet och det genuint rörande. Det är finstämt, men ofta lite för finstämt. Återhållet, men lite för återhållet. Smakfullt, men lite för smakfullt. "Överansträngt" är nog en passande beskrivning. Det blir helt enkelt lite för många scener med landskap som flyter förbi långsamt, allvarliga miner, konversationer om ingenting där det outsagda svävar mellan raderna, och så tårdrypande ambient i bakgrunden. "Tala ur skägget, Strouse!" vill jag ryta. Då och då.

Men sen finns det mycket som är riktigt bra också. I enstaka scener bränner det till, och gör ont på riktigt. Barnen i filmen känns trovärdiga, vad gäller såväl manus som skådespel. Och John Cusack är alldeles förträfflig. Småpluffsig, bedrövligt klädd, och med Arne Weise-glasögon på är han långt från de sexigt cyniska karaktärer han gestaltat i "High Fidelity" och "1408". Hela hans uppenbarelse skriker efter vår sympati och tröst, utan att han för den sakens skull spelar någon genomsympatisk karaktär.

7/10

Musik: Rivulets - You Are My Home.

Artist: Rivulets
Titel: You Are My Home
Bolag: O Rosa Records
År: 2007

I veckan ska mina syskon se Bon Iver på Berns. Det låter ju trevligt, och jag hade gärna hängt på. Jag har ju trots allt lyssnat en hel del på hans "For Emma, Forever Ago", och tycker att det är en av de mer intressanta singer-songwriter-skivorna på senare år. Till och från har den försatt mig i samma koma som Red House Painters gjorde i sina mörkaste stunder. Ett gott betyg.

Det mesta tyder dock på att jag stannar hemma. Jag har för ont om pengar så här veckan före lön, och jag har ont om tid. Nedslående, givetvis, men jag överlever. Jag har ju ett Bon Iver-substitut att trösta mig med. Idag, på hypade jätteloppisen vid Mariatorget (vi fick köa i närmare en timme innan vi kom in!) införskaffades nämligen en skiva med Rivulets.

Rivulets består av Nathan Amundson, en en amerikansk singer-songwriter, som redan tidigare återfanns i min skivsamling, på obskyra turné-EP:n "Glacial Dreaming". Jag äger den mest för att jag är bekant med mannen bakom Honeyspiderthree, bolaget som gett ut den, och har inte lyssnat på den särskilt många gånger, så Rivulets är ändå en ny bekantskap.

Det krävs bara en lyssning på "You Are My Home" för att jag ska inse att det här är tunga grejer. En sån där skiva som man bör vara försiktig med att lyssna på. Red House Painters är en bra referens även här. Det är samma apati i rösten, samma hopplösa sorg. Gitarrerna är lite taggigare bara, låter mer som Low, vilket inte alls är konstigt, då deras bolag Chair Kicker's Union gett ut flera av Rivulets skivor.

Musiken är oftast kall och tyst. Då och då dyker Amundsons röst upp, blixtrar till som ett rakblad i ett nattsvart rum. Hela åskväder av gitarrmangel dundrar förbi. "Happy Ending" heter en låt, men det är en förrädisk titel. Den låter som ett tonsatt självmord. Titelspåret, som går att ladda ner här, är ett litet mirakel. Trasigare skönhet har jag inte hört sedan jag första gången utforskade "Ocean Beach".

8/10

Musik: The Clientele - That Night, A Forest Grew.

Artist: The Clientele
Titel: That Night, A Forest Grew
Bolag: Acuarela Spain
År: 2008

Okej, så här: The Clientele har släppt ny EP, ”That Night, A Forest Grew”. Det är bra, för det borde innebära att ett nytt album är i faggorna. Förra årets ”God Save The Clientele” var en av det årets höjdpunkter, så att säga att jag är entusiastisk är en rejäl underdrift. Andra bloggare, samt Pitchfork, är smått lyriska och delar ut höga betyg. Vackert omslag och vacker, lite mystisk, titel, på typiskt Clientele-manér. Mitt hjärta slår dubbla slag.

En lyssning senare måste jag tyvärr säga att entusiasmen har dämpats lite. Visst är det bra, hade ett annat band släppt ifrån sig det här hade jag förmodligen skrikit högt av lycka och deklarerat att jag just hittat ett nytt favoritband. Men för att vara nya Clientele-låtar låter de sorgligt… trötta. Och inte på det där gamla behagligt dåsiga ”The Violet Hour”-viset, utan trött som i småtråkigt, oinspirerat, på rutin, lite platt. Inte riktigt dåligt, men inte heller riktigt bra.

Musikaliskt låter det som en ganska naturlig utveckling från förra skivan. Det är lite högre tempo, lite svängigare, lite mindre reverb. Jag som avgudade barockdiscon i ”Bookshop Casanova” borde falla för det här också, men det vill sig liksom inte riktigt.

Men det blir nog väl, det är ju ingen större skada skedd. Det här är bara ett litet gupp i vägen. Min kärlek till Clientele står oförminskad och jag ser fortfarande fram emot skivan. Dock med lite mer tillförsikt. Och skulle den inte vara något vidare har de ju trots allt redan släppt fyra förstklassiga skivor. Inte varje band som kan stoltsera med det.

6/10

Litteratur: I love scottish noir.

Titel: Det Dolda Rummet
Författare: Louise Welsh
År: 2002

Jag har börjat jobba på bank. Det är back office, så det är inte så märkvärdigt som det låter. Men likväl: jag har börjat jobba på bank. Jag är i daglig kontakt med banktjänstemän. Män i dyra kostymer och litervis med vax i det bakåtstrukna håret. Kvinnor i dräkt och med ansikten stela, som karvade i trä. Män som golfar. Kvinnor som golfar. Robotar i människoskrud.
Därför är det uppfriskande att läsa en roman som utspelar sig i en så direkt motsatt miljö. Ett regnvått, dystergrått Glasgow, för att vara mer exakt.

Romanens huvudperson, Rilke, är en cynisk auktionsförrättare med lättare drog- och alkoholproblem och ljusskygg bekantskapskrets. Under genomgången av ett dödsbo finner han ett kuvert innehållande erotiska fotografier, där det sista föreställer en ung kvinna, torterad till döds. Rilke blir smått besatt av att ta reda på om bilden är äkta, och ger sig ut på en lika skitig som farlig djupdykning ner i Glasgows undre värld.

Ja, ”Det Dolda Rummet” är en deckare. Jag gillar vanligtvis inte deckare. Men ”Det Dolda Rummet” är mer än så. Louise Walsh leker med deckargenrens konventioner som självaste Paul Auster. Att huvudpersonen inledningsvis framstår som en vandrande noirklisché (dyster, dricker för mycket, klär i långa rockar), för att sedan uppdagas vara homosexuell och ha ett utseende som påminner betydligt mer om Max Schreck än Humphrey Bogart, är bara ett exempel. Att berättelsen utspelas i Glasgow gör naturligtvis sitt till. Det är inte alls svårt att föreställa sig Stuart Braithwaite eller Aidan Moffat ihopkurande någonstans i någon av de skumma barer Rilke jagar information i.

Trovärdigheten är det väl si och så med. Dialogen är lite larvig ibland. Och mina erfarenheter av den undre världen sträcker sig förvisso inte mycket längre än till ett daimsnatteri någon gång i gymnasiet, men jag har ändå svårt att tro att alla smågangsters på fullt allvar kallar sig för namn som ”Cool Charlie”, ”Big Jimbo” eller ”Unge Drummond”.
Men det gör inget. Vill man ha ett trovärdigt reportage om Skottlands kriminella är nog Ken Loachs ”Sweet Sixteen” ett bättre val. Vill man bara ha ett stycke skicklig, originell underhållning är ”Det Dolda Rummet” riktigt, riktigt trevlig.

Roligt också att ha upptäckt en ny genre: skotsk noir av kvinnliga författare. Härnäst; Denise Minas Garnethilltrilogi!

7/10

Film: Barcelona.

Titel: Barcelona
Genre: Komedi, drama
Regi: Whit Stillman
År: 1994
Land: USA

Sådär, jakten är avslutad, filmen är införskaffad och sedd. Höll den måttet? Absolut. Lite spretig här och var, men i grund och botten en rätt fin historia om kärlek och utrikespolitik. Chris Eigeman (lika underbart störig och vrång som alltid) och Taylor Nichols spelar två amerikanska kusiner i Barcelona-exil. Ted (Nichols) är uptight säljare, Fred (Eigeman) är gröngöling i amerikanska armén. De är extremt olika - den ene pedantisk och stel, den andre slarvig och spontan - och drar sällan jämnt. Men under några turbulenta dagar i ett turbulent Barcelona lär de sig några nyttiga läxor om Livet, Kärleken och, inte minst, Varandra.
Så mycket mer har jag nog inte att säga om filmen. Min flickvän frågade mig halvvägs vad det egentligen var jag uppskattade med den, och jag kom inte på något bra svar. Jag svamlade något om att det jag uppskattar med Stillman, liksom med den obligatoriske referensen Woody Allen, är karaktärerna och deras självmedvetenhet, deras neuroser och deras narcissism. Vi får lära känna dem på precis det djup de själva skulle finna bekvämt att släppa in oss på. Inte särskilt djupt med andra ord, de låter oss mest skrapa på ytan. Men där under, strax under, skymtar så mycket mänsklig svaghet, så mycket osmickrande oro, att de ändå fascinerar och känns realistiska. Och så är de förstås väldigt roliga också.

Nu vill jag se "Last Days Of Disco", och så vill jag gärna att Stillman bryter tystnaden och regisserar något nytt snart. Det vore sannerligen på tiden.

8/10

Film: Pieces Of April.

Titel: Pieces Of April
Genre: Drama, Komedi
Regi: Peter Hedges
År: 2003
Land: USA

Peter Hedges regiserade senast den romantiska komedin "Dan In Real Life", en film som var så usel att jag stundtals hade svårt att tro mina ögon. Så varför väljer jag då att, så här några månader senare, se hans regidebut, "Pieces Of April"? Anledningarna är två. Magnetic Fields på soundtracket och en hyllande kommentar från Kjell Häglund på Weird Science.

Och ja, "Pieces Of April" är faktiskt, på alla plan, en bättre film, utan att egentligen vara exceptionell på något vis. Det är ett nedtonat litet familjedrama med komiska inslag. Inte fri från problem, men med lika många ljusglimtar.

April (Katie Holmes) har över Thanksgiving bjudit hem familjen till sin sunkiga New York-lägenhet. April är familjens svarta får, och hennes föräldrar och syskon är ganska skeptiska till att överhuvudtaget acceptera hennes inbjudan, men då mamman (Patricia Clarkson) är svårt sjuk i cancer kan det vara en sista chans till försoning, och de reser ändå dit. Medan familjen ger sig ut på sin roadtrip (som känns som en något svartare "Little Miss Sunshine", då tittaren blir mer och mer varse om mammans eländiga tillstånd) försöker April febrilt få någon av hennes aviga grannar att bistå med en matlagningshjälp, eftersom hennes spis gått sönder. Just den här delen av filmen känns inte särskilt engagerande. Dels är jag inget fan av Katie Holmes, dels tar det för lång tid innan man förstår vikten av att matlagningen lyckas, hur mycket som står på spel. Jag kommer många gånger på mig själv med att längta efter ett scenbyte, efter fler scener med Patricia Clarkson. Hon är nämligen, precis som vanligt, alldeles förtrollande. En av mina absoluta favoriter. Få kan som henne gestalta sorg, förvirring och ren, spontan livglädje, ofta i en och samma scen. Oliver Platt, som spelar familjefadern, är också en fröjd att beskåda.

Det tar en stund för "Pieces Of April" att lyfta, mycket på grund av att huvudpersonen, April själv, känns ganska ointressant. En klyschig troubled young adult, till synes utan särskilt mycket djup. Men när filmen väl lyfter, ungefär halvvägs, gör den det med besked. Är man det minsta svag för bitterljuvt indieslisk är den väl värd en titt.

7/10

Film: Dazed And Confused.

Regi: Richard Linklater
Genre: Komedi, drama
Titel: Dazed And Confused
År: 1993
Land: USA

70-talet har aldrig riktigt känts som ett årtionde för mig. För mycket jointar, för mycket dumrock, för mycket attityd. Jag har alltid varit mer fascinerad av 60-talets estetik och kärleksbudskap och 80-talets idéer. 70-talet har alltid framstått som odrägligt macho. Kanske beror det på att det ligger för nära inpå? 80-talet, då föddes jag, då var jag ung, där finns nostalgin med och påverkar. 70-talet är föräldrarnas ungdom. Inget fel i det, naturligtvis, men i mina barndomsminnen från föräldrarnas festligare tillställningar känns det som om band som Aerosmith och ”Stäjtus” ligger som ett spygrönt filter över alltsammans.
Jag tar upp allt detta, eftersom Richard Linklaters ”Dazed And Confused” närapå får mig att revidera min syn på 70-talet. Den får mig att längta tillbaka till en tid jag aldrig upplevt, aldrig ens saknat. Det är en underbar ungdomsfilm, i samma anda som ”Sista Natten Med Gänget”, fast, vilket är typiskt Linklater, ungefär fem gånger så många karaktärer, som pratar, pratar, hänger och pratar. Handlingen är inte så mycket att snacka om. Skolan är slut, det är sommar, och ungdomarna i det lilla Texas-samhället väller ut i natten för att festa, röka på, slåss och göra stan osäker. Mitt i all glädje finns förstås en hel del oro inför framtiden, lite prestationsångest, en allmän osäkerhet som hör ungdomen, nej, livet, till.
Det var länge sedan en film fick mig att känna mig så upplyft. Här finns en smittande känsla av ungdom, av frihet. Sommarnätter då morgondagen känns så avlägsen att den lika gärna kunde vara ett påhitt. När man är ung vill man va hög, hela den grejen. Allt det jag trodde att jag hade vuxit ifrån.
Linklater har dessutom en fantastisk känsla för karaktärer. Även de mer osympatiska (en ung Ben Affleck är här faktiskt riktigt bra som gapig jock) tar man till sitt hjärta. Affleck är inte det enda välkända ansiktet som skymtar förbi. Milla Jovovich är stabil, även om hon inte gör så mycket väsen av sig. Parker Posey och favoriten Adam Goldberg är älskvärda som alltid. Mest skräller dock Matthew McConaughey, som faktiskt gör ett fantastiskt porträtt av en patetisk ung man som inte vågat släppa taget om skoltiden. Känns som att den personen funnits i periferin på varje skola, och McConaughey spelar honom med precis rätt mängd hjärta och patetik.

8/10

Film: Lars And The Real Girl.

Regi: Craig Gillespie
Genre: Komedi, drama
Titel: Lars And The Real Girl

År: 2007
Land: USA

Lars Lindstrom (Ryan Gosling) är en skygg och inåtvänd kille från samma karga, snöiga Minnesota som ”Fargo” utspelades i. Lars bor granne med sin bror och dennes gravida fru. De försöker desperat få Lars att öppna upp sig och möta världen, men Lars går sina egna vägar. På Internet beställer han en sexdocka som han sedan stolt presenterar för nära och kära, familj och arbetskamrater, som sin nya flickvän. Lars mår inte helt bra. Tack och lov är människorna i Lars omgivning så pass förstående att de väljer att spela med, och snart har hela samhället engagerat sig i förhållandet mellan Lars och Bianca (som dockan heter).

Det låter lite som en flamsig flåskomedi, och visst har den komiska inslag, men ”Lars And The Real Girl” är mest av allt hjärtvärmande och, faktiskt, ganska sorglig - att ”Six Feet Under”-medförfattaren Nancy Oliver skrivit manuset känns i efterhand helt naturligt. Här finns samma tvära kast mellan småquirky humor och djupaste allvar. I en av de starkaste scenerna har alltid fantastiska Patricia Clarkson, också hon ett välkänt ansikte från ”Six Feet Under”, en stor roll som Lars psykolog. Filmen handlar i mångt och mycket om Lars psykiska problem, varför han mår som han mår, och hur han i slutändan ska ta sig ut och klara av att leva ett normalt liv.

Jag tyckte om den här filmen betydligt mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Det finns så mycket här att älska. De kyliga miljöerna, där snälla människor med svenskklingande namn som Dagmar och Karin pulsar omkring i mysiga stickade tröjor och fulsnygga mustascher. Ryan Gosling har varit en favorit ända sedan den monumentala ”Half Nelson”, och han är precis lika bra här. Emily Mortimer, som jag tidigare bara sett i ”Match Point”, ger ett genomsympatiskt intryck, men allra mest imponerar faktiskt doldisen Paul Schneider som Lars oroliga storebror. Må så vara att han har ansikte som en legogubbe; aldrig har någon gråtit så trovärdigt med ett leende på läpparna.

Mer än något annat är ”Lars And The Real Girl” en tearjerker, i ordets mest positiva betydelse. Säkerligen inte en film för alla – cyniker lär skratta rått åt några av de mer sockersöta inslagen – men för människor vars hjärtan klapprar lite extra för de sjuka och svaga stackarna är det en underbar film, en film om hur mycket lite fantasi och väldigt mycket godhet kan göra för en trasig människa.

8/10

Film: Blodigt allvar.

Ibland undrar jag vad jag håller på med egentligen. Och det undrar säkert ni, kära läsare, också. Jag skriver flera spaltmeter om filmer jag knappt tycker om, filmer jag på min höjd kan tycka är lite småroliga. Men de som verkligen betyder något, som berör på ett mer personligt plan, de struntar jag fullkomligt att rapportera om. ”The Lost Weekend” till exempel. Bland det bästa jag sett. ”Mamman Och Horan” likaså. Det är naturligtvis en försvarsmekanism. Skulle jag råka skriva något som känns ihopkastat, oinspirerat och ofärdigt är det lättare att ta om texten handlar om, säg, ”Rambo”, än om något av verklig betydelse. Därmed inte sagt att ”The Lost Weekend” och ”Mamman Och Horan” aldrig kommer att omskrivas här på bloggen. Den som väntar och har tålamod belönas.

Men innan dess finns det mer skräpkultur att berätta om. Tidigare nämnda ”Rambo” till exempel. Herregud, ”Rambo” är det mest stenhårda och mest ultravåldsamma jag har sett sedan… någonsin. Människor skjuts i små små bitar i den burmesiska djungeln, kvinnor och barn spetsas på bajonetter eller jagas ut i minfält, blod sprutar och kroppsdelar virvlar i luften. Den är snyggt gjort, och fruktansvärt makabert. Stallones John Rambo har ungefär tio repliker i hela filmen, och det är repliker av typen; ”Fuck the world” och ”Live for nothing, or die for something. Your choice”. Stenhårt var ordet. Och ingenstans finns ironi, ingenstans humor. Det är gravallvarligt rakt igenom. Uppfriskande gravallvarligt och kompromisslöst. Jag skulle inte kalla ”Rambo” för en bra film, men rent tekniskt imponerade den på mig, och är man sugen på lite hjärndött ultravåld så finns det sämre filmer, helt klart.

Våld och allvar finns det gott om även i Stephen King-filmatiseringen ”The Mist”, en film som annars mest påminner om ”Dawn Of The Dead”. Efter en rejäl höststorm drar en tjock dimma in över en amerikansk småstad. David Drayton (Thomas Jane - underskattad) och hans son befinner sig i den lokala stormarknaden när dimman lägger sig som ett lock över dem. Snart upptäcks det att dimman inte är någon vanlig dimma. Den innehåller nämligen Onämnbara Ting. Gigantiska insekter, spindlar som spinner frätande nät, jättekrabbor, och något vedervärdigt monster med jättetentakler (Cthulhu?) Som brukligt när det handlar om Stephen King-filmatiseringar är ”The Mist” lite för lång och har lite för många karaktärer för att det ska gå att få någon närmare relation till någon. När fångarna i stormarknaden börjar avverkas bryr man sig därför inte nämnvärt. Som monsterfilm fungerar ”The Mist” ändå riktigt bra, mycket för att den tar sig själv på lika blodigt allvar som ”Rambo”. Här finns ytterst lite förmildrande humor. Den har dessutom ett slut som känns som ett kallt knivblad i magen, och som fick mig att minnas filmen längre än vad den annars hade förtjänat.

”[REC]” är en film som såg väldigt lovande ut på papperet, men som tyvärr inte riktigt funkade för mig. En spansk skräckis som kombinerar dokumentärkänslan från ”Blair Witch Project” med zombies och de otäcka småflickorna från de senaste årens japanska skräckfilmsvåg. Handlingen är enkel. Ett mindre teveteam ska dokumentera vardagen på en brandstation och följer med ut på en utryckning. Det tycks vara ett vanligt rutinuppdrag – en gammal kvinna har låsts in i en lägenhet – men det visar sig vara mer komplicerat än så. Den gamla kvinnan visar sig nämligen vara smittad av något märkligt virus och går till attack mot brandmännen. När de försöker fly visar det sig att polisen spärrat av byggnaden och vägrar låta någon komma ut.
Det här skulle kunna bli toppen, och stundtals är det riktigt bra och spännande. Tyvärr blir filmen lidande av att den helt och hållet utspelar sig i ett avspärrat trapphus. Efter ett tag inser man som tittare att de flesta spänningsmomenten går ut på att skådespelarna måste ta sig från punkt A till punkt B för att hämta en nyckel eller liknande, och sedan ta sig tillbaka igen. Det blir lite som att titta när någon spelar ”Resident Evil”. På slutet begås också misstaget att försöka förklara allting. Det är överflödigt och tar bort en stor del av den kaotiska stämningen. Den dokumentära känslan försvinner. Synd.



George Romeros senaste zombiefilm, ”Diary Of The Dead” påminner om “[REC]” på så vis att det är zombies och skakiga handkameror, men där upphör likheterna. Romero tycks ha kastat bort ambitionen att skrämmas, och ”Diary Of The Dead” är istället något slags postmodernt, komiskt experiment om ett gäng filmvetare på roadtrip genom ett zombiehärjat USA. Är det bra? Mnjae… Bättre än hans senaste, ”Land Of The Dead”, men det säger inte så mycket. Är det kul? Absolut. Det är en splittrad men fascinerande historia. Ena stunden försöker den säga något Viktigt om vårt mediefixerade samhälle, där alla är sin egen nyhetskanal (via YouTube, bloggar, etc). I nästa sekund begår en döv amishgubbe självmord med en lie. Kasten är tvära, lite för tvära, och man undrar försiktigt vad Romero tänkte på, och varför ingen någonsin sa stopp. Jag är ändå glad att ingen sa stopp. Jag hade roligt tillsammans med den här filmen.

Rambo – 6/10
The Mist – 6/10
[REC] – 5/10
Diary Of The Dead – 6/10

Film: Fido.

Regi: Andrew Currie
Genre: Komedi, skräck
Titel: Fido
År: 2006
Land: Kanada

Zombien måste vara ett av de filmmonster som gestaltats mest konsekvent genom filmhistorien. Jämför med vampyrerna, som kan se ut och bete sig ungefär hur som helst beroende på film, och zombien framstår som ett monster som var ganska färdigt redan när det introducerades. Med åren är det främst två förändringar som kunnat skönjas: de förstärkta benmusklerna, främst i modernare zombiefilmer, och den ökade intelligensen. Redan i Romeros ”Day Of The Dead” fanns den ”tama” zombien Bub, som matades med likdelar och betedde sig ungefär som en kopplad hund. ”Land Of The Dead”, som kom för några år sedan, slutade med en scen som närmast kunde tolkas som någon slags försoning. Människor och zombies gick åt olika håll, i något som tycktes vara samförstånd. Någonstans har zombien utvecklats från att vara ett hjärndött, likstelt monster, hungrig på människokött, till att vara en varelse som förvissa är både hungrig och likstel, men som någonstans innanför sin ruttnande pannglob har resterna av en fungerande hjärna. Ganska självklart med tanke på att säkraste sättet att döda en zombie på alltid har varit att skjuta den i huvudet…

Idén om den ”tama” zombien dras till sin spets i den svarta komedin ”Fido”. Platsen är USA, efter zombieapokalypsen. Katastrofen är bara någon halv mansålder bort, och landet har precis kommit på fötter efter det som kallas för ”The zombie wars”. Städerna är isolerade och igenmurade, ute i ödemarken härjar zombies fortfarande fritt. Storföretaget ZomCon, som utvecklat ett halsband med vars hjälp zombies kan kontrolleras och förslavas, styr landet med järnhand. I städerna används kontrollerade zombies som sophämtare, tidningsbud och till och med hembiträden - everyone should have one!

Hur ser då denna postapokalyptiska framtid ut? Ganska exakt som 50-talet faktiskt, i såväl stil som ideal. I ett färggrant medelklassområde med symetriska trädgårdar - ganska likt de omgivningar Tim Burton målade upp i ”Edward Scissorhands” faktiskt – bor familjen Robinson. Mamman (Carrie Ann Moss) är hemmafru, pappan (alltid lika briljante Dylan Baker – känd som pedofilen i ”Happiness”) är neurotisk men prydlig, och sonen har problem i skolan. En ganska vanlig dysfunktionell filmfamilj helt enkelt. Tillvaron ställs dock på sin spets och allt förändras den dagen mamman kommer hem och har köpt en zombie till familjen. Sonen får en vän och beskyddare, mamman får ett nytt kärleksintresse och fadern, som bär på ett tungt zombietrauma i ryggsäcken, får ett hatobjekt och en rival. Kaos och kalabalik utbryter naturligtvis när denna Fidos halsband börjar krångla. En zombiefilm är ju inte en zombiefilm utan en rejäl masscen framåt slutet…

”Fido” är en fyndig film. Den politiska allegorin funkar rätt bra, och grundidén är absurd utan att någonsin låtsas om det. Den blir lite seg ibland, men är på det stora hela en lyckad satir, som påminner om gamla genreöverskridande 80-talsklassiker som ”Fright Night”.

6/10

Musik: Proclaimers – Sunshine On Leith.

Artist: The Proclaimers
Titel: Sunshine On Leith
Bolag: Chrysalis
År: 1988

Blott två dagar efter att jag knallat hem från Myrorna på Götgatan med Proclaimers ”Sunshine On Leith” under armen (tillsammans med Jakob Hellmans ”Och Stora Havet” och Everything But The Girls ”Idlewild”) hörde Linda av sig och undrade om jag ville följa med och se Proclaimers på Nalen den 25:e mars. Och det ville jag, förstås. ”Sunshine On Leith” är ju en smått lysande skiva, nästan från början till slut. Klämkäck gitarrpop och smäktande vacker kyrksoul, om vartannat. Det är inte för inte som det skotska tvillingparet tackar Kevin Rowland i albumets inlaga. Jag förvånas mer över att man inte ser fler moderna gitarrpopakter, typ Lucksmiths, tacka Proclaimers för inspiration och vägbanande. På ”Sunshine On Leith” finns exakt samma sorts klassiska melodihantverk och kluriga ordvrängeri som snälla indieakter sedan tidigt 90-tal specialiserat sig på. Låtar som fäster vid första lyssningen. Överlag är ”Sunshine On Leith” en snäll och charmig skiva, som ändå vågar sig på att vara lite ilsket politisk då och då.

7/10

På scen är Proclaimers, så här 20 år efter debuten, en aning lönnfeta och ser ganska trötta ut. De har anskrämliga kläder på sig; den ena bär en brun Dressman-skjorta med jättekrage, den andre en olidligt urtvättad röd t-shirt. Kläder man själv inte ens skulle visa sig för sig själv i. De ser mer ut som träslöjdslärare än popstjärnor, och därför är det lika överraskande som glädjande att upptäcka att de fortfarande har sina vackra röster i behåll.

Jag har förvisso inte hört mer av Proclaimers än just ”Sunshine On Leith”, så det känns lite vanskligt att komma med yttranden av typen; ”det tidiga materialet lät bäst”. Tyvärr går det inte riktigt att komma ifrån. Övriga låtar är kompetenta hantverk, men gubbiga och småtråkiga. Texter om familjen, om giftermål, om att hålla ihop i vått och torrt. Å ena sidan gulligt, å andra sidan så präktigt att man nästan kräks. Men så fort man börjar tröttna slänger de in någon av de mer relevanta låtarna, och man vaknar till igen. Och ”I’m Gonna Be (500 Miles)” är klämmig som aldrig förr. En låt som aldrig lär gå helt ur tiden.

5/10

Film: Stockholm Boogie.

Regi: John Lindgren

Genre: Komedi
Titel: Stockholm Boogie
År: 2005
Land: Sverige

Jag minns inte om det var på Weird Science eller på hennes egen blogg, men Emma Gray Munthe kallade vid något tillfälle ”Stockholm Boogie” för underskattad, och sedan dess har jag varit sugen på att se den. Jag blir alltid glad när någon hittar ljusglimtar i utskällda filmer, skivor och böcker, och jag blir alltid lika peppad på att se om även jag kan se dem.
Och i det här fallet kan jag det. ”Stockholm Boogie” är nämligen betydligt bättre än sitt rykte. Att kalla den ”bra” är att ta i, men som uppdaterad pilsnerfilm, eller Kusturica på Hornstull, fungerar den utmärkt. En småcharmig bagatell i samma anda som ”Jalla Jalla”. De påminner om varandra i tonläge och tempo, och ”Stockholm Boogie” är varken bättre eller sämre än Josef Fares debut.

Jerka (Erik Johansson) och Hoffe (Jens Malmlöf) är kusiner, och hänger i filmens början vid Slussen, där Hoffe desperat försöker hitta en tjej att festa med. Jerka har nyligen gjort slut med sin tjej och vill mest åka hem, men när överklasstjejen Nathalie (Marie Lindström) går med på att hänga med dem till Skinnarviksberget för att dricka sprit ändrar han sig. De två kusinerna (som för övrigt känns som utstigna ur en tidig Rocky-strip) tävlar under natten om Nathalies gunst medan Jerkas ex Terese letar efter dem. Och det är egentligen bara det filmen handlar om. Jag har ingen aning om var filmens upphovsmän kommer från, men på många sätt känns filmen som ett kärleksbrev till Stockholm, med en nyinflyttad, storögd och ganska naiv ung människa som avsändare. Hade inte filmen skildrat en typ av ”sköna lirare” som jag själv har rätt svårt för hade jag nog varit helt rätt målgrupp.

5/10

Film: Comic Book: The Movie.

Regi: Mark Hamill

Genre: Komedi, mockumentär
Titel: Comic Book: The Movie
År: 2004
Land: USA

Mark Hamill lär ha en del erfarenhet av science fiction-mässor, nördar och fanboys – han spelade ju Luke Skywalker for Petes sake! Därför är det egentligen inte särskilt konstigt att han regisserat en film som kretsar kring dessa ämnen. Men ganska lustigt.
Hamill spelar själv huvudrollen som Don Swan, en serietidningsentusiast vars barndomshjälte Captain Courage, precis ska till att filmatiseras. Don är inte överförtjust. ”Out with the old, in with the new” är producenternas mantra, och Captain Courage blir istället “Codename: Courage”, en ultravåldsam post-9/11-hjälte som slaktar talibaner och terrorister på blodigast möjliga vis. När Don anlitas till att spela in en ”making of”-film till DVD-utgåvan av filmen ser han sin chans att få producenterna på bättre tankar, och under några intensiva dagar på Comic Con i San Diego, bland nollor, nördar och vanligt folk, gör han allt som står i hans makt för att övertyga dem om att Captain Courage är hjälten som gäller.

Filmen är en mockumentär i stil med ”Spinal Tap”, brittiska ”The Office” eller ”Torsk På Tallin”, och vid sidan av Don Swans pinsamma eskapader berättas historien om seriefiguren Captain Courage, i intervjuer med olika serietidningspersonligheter. En hel mängd höjdare i branschen gästspelar. Stan Lee, Kevin Smith och Paul Dini är bara några exempel. De här inslagen fungerar faktiskt riktigt bra. Captain Courage må vara en uppdiktad seriefigur, men han har helt klart inspirerats av verkliga förlagor, som Batman och Captain America. Mark Hamill är dessutom riktigt trovärdig i rollen som Don Swan, och de monologer han håller om seriebranschens historia är faktiskt ganska allmänbildande.

Tyvärr är ”Comic Book: The Movie” i slutändan inte någon särskilt bra film. Som renodlad mockumentär fungerar den inte alls. En mockumentär står och faller med trovärdigheten. Hur absurd handlingen än må vara måste illusionen av att det är en verklig dokumentär behållas, annars faller ju hela idén. Här finns på tok för många scener som uppenbart är ren spelfilm, scener där Mark Hamill verkar ha glömt bort att han måste skriva in en kameraman i manuset för att det ska fungera. Slött. Överlag är filmen inkonsekvent till tusen, i såväl ton som estetik, och känns mer som en samling roliga idéer staplade på varandra än som en sammansatt historia. Det finns ett par ganska briljanta scener, en del roliga repliker, och den som fascineras av seriefandom (som jag) finner säkerligen en hel del underhållning bara i omgivningarna, de välkända ansiktena och all härlig nördtrivia. Alla andra kan nog hålla sig borta och kolla på ”Spinal Tap” istället.

4/10

Film: Bottle Rocket.

Regi: Wes Anderson
Genre: Komedi
Titel: Bottle Rocket
År: 1996
Land: USA

Wes Anderson är ju all the rage i och med "Darjeeling Limiteds" segertåg genom biograferna. Själv har jag inte sett den, utan kollar tjurskalligt debuten, "Bottle Rocket" istället. Tjurskalligt, eftersom det är en rätt menlös film, som till stor del saknar regissörens visuella kännetäcken. Visserligen anas regissörens kommande stordåd i karaktärerna, som är lika kärleksfullt utmejslade som i "Royal Tenembaums" eller "Rushmore". Owen Wilsons trasige loser, som byggt upp hela sin personlighet kring småkriminalitet och meningslösa brott, är faktiskt riktigt rörande, och brorsan Luke är, åtminstone i de scener där han försöker förföra en mexikansk städerska, nästan lika tragikomisk. Men tyvärr, det är långt mellan skratten och på slutet blir det på tok för många karaktärer, som mest snubblar runt på bananskal och druttar på ändan. Och "Bottle Rocket" blir aldrig särskilt mycket mer än en amerikansk "Jönssonligan".

5/10

Film: Once.

Regi: John Carnby
Genre: Drama, Musikal
Titel: Once
År: 2007
Land: Irland

Om Ken Loach, Mike Leigh, eller rent av Shane Meadows, hade regisserat en musikal, hade det kanske kunnat se ut så här. Ett regngrått Dublin, en skäggigt lufsig gatumusikant i huvudrollen, socialt patos så det räcker och blit över (filmen inleds med att gatumusikanten rånas av en missbrukare. När han sedan hinner ikapp honom och får höra missbrukarens snyfthistoria ger han honom en kram istället för en smocka). Nu är det relativt okände John Carnby som stått för regin, och resultatet, "Once", är en av de finaste filmupplevelser jag varit med om, och helt klart förra årets bästa film. En nedtonad, intim och otroligt gripande historia om två fattiga och lite trasiga människor (vi får aldrig veta deras namn, men de spelas med bravur av Glen Hansard och Marketa Irglova) som möts på gatan (han är gatumusikant och dammsugarreperatör, hon pianospelande blomsterförsäljare) och inleder ett platonskt förhållande där ett gemensamt musikprojekt står i centrum.

I och med att filmen kretsar kring två musiker kommer musiknumren helt naturligt och känns sällan ansträngda. Sångerna framförs akustiskt på gatan, med gitarr och piano i musikaffären, med helt band i studion, men precis som i vilken "vanlig" musikal som helst för de handlingen frammåt och är laddade med dolda undertoner. Och massor av subtil romantik. Faktum är att "Once", trots att den (spoilervarning) inte innehåller en enda kyss eller sexscen, är bland det mest romantiska jag någonsin sett.

Det är faktiskt ett under att filmen fungerar så bra; vissa scener skulle kunna bli olidligt cheesy. Till och med när det busas omkring på stranden eller när en tidigare cynisk ljudtekniker smälter till tonerna av Hansard och Irglovas musik, känns det trovärdigt. Att musiken sedan låter som en blandning mellan Coldplay och Damien Rice är ett annat kapitel. Jag tycker att den är fullständigt ljuvlig, men det kan mycket väl handla om att den ackompanjerat så fina scener.

Ska man hitta en grundläggande anledning till att "Once" fäster sig så hårt i hjärtat, så är det nog något så enkelt som personkemi. Hansard och Irglova är helt fantastiska tillsammans, allt från blickar till ansiktsuttryck och rörelser känns hundra procent äkta, och det känns ibland som om det är en dokumentär man tittar på. Den känslan är inte heller särskilt långt från sanningen, då de båda skådespelarna efter filminspelningen blev ett par på riktigt. Nu turnerar de som duo och framför låtarna från filmen. De har bland annat setts hos David Letterman. Kommer de någonsin till Stockholm är jag där, längst fram. Om inte för musiken, så åtminstonne för att få uppleva lite mer av den där kemin och romantiken.

9/10

Musik: Sportsguitar - Married, 3 Kids.

Artist: Sportsguitar
Titel: Married, 3 Kids
Bolag: Matador
År: 1996

Och nu till något helt annat.

Schweizisk lo-fi, finns det? Ja, faktiskt, och rätt bra är det också. Bandet som - mig veterligen - är det första att placera Schweiz i min skivsamlings världskarta, heter Sportsguitar, och kombinerar Pavement-sångaren Stephen Malkmus avslappnade sångröst (man kan nästan höra hur halvstängda Oliver Oberts ögon är när han sjunger) med samma Pavements småskruvade melodier, och det låter föga överraskande som - Pavement! Jag antar att jag skulle kunna ropa plagiat, vifta med döskalleflaggan och sänka Sportsguitar i min privata Mariannegrav, men jag har alltför trevligt i sällskap med deras "Married, 3 Kids" för att känna för det. Kanske beror det på att jag nyligen fått ett lo-fi-återfall, kanske är det för att det är en samling rätt hyggliga låtar gruppen fått ur sig. Jag vet inte. Men helt okej låter det, rakt igenom. Korta låtar i makligt tempo, behagligt befriande från svårmod och ångest. Det är ingalunda en omistlig skiva, men några tjugor och lite av din tid är den värd. Avnjutes lämpligast i sällskap med ett sexpack folköl.

6/10

Musik: King Creosote - Kenny And Beth's Musakal Boat Rides.

Artist: King Creosote
Titel: Kenny And Beth's Musakal Boat Rides
Bolag: Fence
År: 2003

Är Fife ett skivbolag baserat i den lilla staden Fence i Skottland, eller är det tvärtom? Jag blandar alltid ihop det där...

När U.n.p.o.c.s "Fifth Column" släpptes var jag mycket förväntansfull. Det pratades om ett lo-fi-mästerverk, om Beach Boys-melodier, om drömsk sång och utomjordisk skönhet. När jag så slutligen fick stoppa skivan i spelaren fattade jag ingenting av det som strömmade ut. Det var långt ifrån dåligt, men så fruktansvärt bra var det ju inte heller. Skivan har växt med tiden, men det där som får folk att kasta superlativ över den, det har jag inte hittat fram till ännu.

Kanske var det därför jag aldrig riktigt orkade bry mig om Fence-kollektivet när de var som mest i ropet. James Yorkston, Pip Dylan, King Creosote. För mig var de bara hypade artister med knasiga namn.
När jag så, fyra år för sent, kollar upp King Creosotes "Kenny And Beth's Magakal Boat Rides", är det lite som när jag första gången hörde Sufjan Stevens. Jag hör något smått fantastiskt, och jag förbannar mig själv för att jag varit fördomsfull och brustit i uppmärksamheten tidigare.

Det första som slår mig, som är riktigt uppfriskande i de här sammanhangen, är att King Creosotes Kenny Andersson verkligen Kan Sjunga. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om sånt, utan tycker det personliga tilltalet är mer intressant än huruvuda sångaren sjunger falskt eller ej. Men Andersson har en stark röst, en egen röst, men samtidigt vagt bekant, och djup som en gammal soulsångares, eller kanske lite som Paul Heatons. En röst man lyssnar på, helt enkelt. Melodierna är också starka, och väldigt vemodiga, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. För den oinvigde verkar allt som har med King Creosote att göra ganska quirky. Det färggranna omslaget, artistnamnet, felstavningen i albumtiteln. Jag hade väntat mig ett skottskt Elephant6, men det här lyckas faktiskt, ganska ofta, att framkalla den där berömda klumpen i halsen. Framförallt i vackra "Meantime", där smakfullt vinylknaster och ett sorgset dragspel ramar in en enkel men oerhört effektiv melodi. Han är bra på det här med inramningar. Runt en grund av enkelt gitarrspel bygger han vackra ljudfigurer av akustiska instrument och här och där en sampling, diskret loopande i bakgrunden.

Innan vi avslutar vill jag också passa på att nämna en annan favorit; "Missionary". Jag har inte lyckats hitta texten till den, och i just den här låten är skottskan lite extra svårbegriplig, men jag tror att den handlar om dåligt sex, och den är alldeles varm och uppslupen, men med en melankolisk underton som är oemotståndlig. Jag återkommer till den gång på gång. Vilket för övrigt även kan sägas om skivan som helhet.

8/10

Litteratur: Bo Widerberg - Erotikon.

Titel: Erotikon
Författare: Bo Widerberg

År: 1957

Detta må låta präktigt och lillgammalt, men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Hade nog förstått att den skulle vara bra, men trodde att den skulle kännas mossigare, en viktig film rent filmhistorisk men inte så angelägen för mig personligen. Något som man ser pliktskyldigt, ungefär som man på skoltiden läste sina läxor. Men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Historien som berättades gick rakt in i hjärtat, den väckte känslor som legat och slumrat sedan jag första gången hörde "Born To Run", Patti Smiths "Piss Factory" och Håkan Hellströms "En Vän Med En Bil".

Och det är nästan precis likadant med "Erotikon". Den väcker inte samma känslor, men den knockar ändå. Men kanske mer i huvudet än i hjärtat. Framförallt är det en ganska modig roman. Femtiotalet är ju kanske inte artonhundratalet, men jag är ganska säker på att sex (ett stort tema i den här romanen) var betydligt mer hysch hysch då.

Romanens huvudperson är Gösta Granell, en medelålders chef på en låsfabrik. Gösta är deprimerad. Hans fru är mer intresserad av sina böcker, sina intellektuella vänner och sin läsecirkel än av Gösta. Hans gamla pappa är alkoholiserad och ende sonen har hoppat av skolan och ägnar sig mest åt att dra hem flickor från dansbanan. När Gösta inleder en affär med sonens före detta lärarinna får han tillfälligt livslusten tillbaka, men som alla otrohetsaffärer får den naturligtvis konsekvenser...

Det finns något väldigt Hjalmar Söderbergskt över det här, framförallt skildringen av Gösta, hans son och deras respektive grubblande. Precis som med Söderberg har jag också invändningar mot de kvinnliga karaktärna som känns ganska endimensionella, mer som spelpjäser än som människor.

Att "Erotikon" inte är så omtalad är inte särskilt konstigt. Det är en ganska anspråkslös roman, och Widerbergs författarskap överskuggades ganska rejält av hans filmskapande. För oss Widerberg-komplettister i vardande är den dock ett måste.

7/10

Film: Kicking And Screaming.

Regi: Noah Baumbach
Genre: Drama, Komedi
Titel: Kicking And Screaming
Land: USA
År: 1995

Plötsligt är det så självklart, så uppenbart. Om ingen tänkt på det innan är det snudd på skandalöst, och om någon redan sagt det så tål det ändå att sägas igen: Noah Baumbach är den nye Woody Allen. Så är det. Hans filmer är fulla av intellektuella, neurotiska människor som ältar sina lyxproblem. Gillar man sånt älskar man Baumbach. Jag älskar sånt, och älskar således Noah Baumbach. Väntan på kommande "Margot At The Wedding" är olidlig...

Jag har nu sett två av hans tre filmer. Kvar att se är "Mr. Jealousy", som han själv tydligen inte vill kännas vid längre. Den gode Baumbach tycks vara sympatiskt, om än onödigt, kritisk till sina tidiga filmer. "Kicking And Screaming" tycker han till exempel är överansträngt smart och inte tillräckligt emotionellt engagerande. Struntprat, säger jag. Det är en film som både roar och oroar, som bjuder på både skratt och allvar. Som Bret Easton Ellis-filmatiseringen "Lustans Lagar", fast med människor istället för iskalla, kåta robotar.

Filmen kretsar kring Grover, Max, Otis och Skippy, som i de inledande minuterna firar sin examen från collage. Eller firar är kanske fel ord, snarare våndas. Ingen av dem är särskilt sugen på att kastas ut i det okända vuxenlivet, utan biter sig fast vid sin gamla skola för glatta livet. De hoppar på strökurser, går på skolfester och för egentligen en rätt meningslös - och högst ofrivillig - slackertillvaro, utan att göra särskilt mycket konstruktivt åt saken. Några gnäller, några löser korsord, någon tar jobb i en videobutik, men allra mest hänger de på samma ställen som de gjorde som studenter, och alla problem löses på temporärast möjliga sätt. (Det illustreras mycket roligt och effektivt när Max istället för att sopa upp resterna av ett tappat glas helt enkelt lägger en lapp med texten "broken glass" över).

Dialogen är underbart rolig, karaktärerna skickligt utmejslade, och fem minuter in i filmen känns det redan som om de är gamla bekanta, bekanta som man gärna umgås med, trots att de bär sina brister på skjortslaget. Otis är osäker och försiktig ("I'm antsy times four!"), Max är påklistrat cynisk, Grover deppar över sin flickvän som flyttat till Prag ("I've never 'been to Prague' been to Prague, but I know that thing, I know that... 'Stop shaving your armpits, read "The Unbearable Lightness Of Being", fall in love with a sculptour and now I realise how bad american coffey is'-thing") och Skippy är egentligen en rätt intetsägande figur med fånig frisyr...

Jag undrar vad som hände med alla de här underbara skådespelarna? Förrutom Parker Posey och Eric Stoltz, som spelar ytterst små roller, tycks alla ha gått upp i rök. Synd och förbannad skam, för de var verkligen något extra. Eller så var det Baumbachs personregi som lyfte dem. Oavsett vad så har de gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta sina vilsna karaktärer, med att ge dem kött och blod och karaktär. Även om filmen är nästan oavbrutet rolig så finns det alldeles hjärtskärande scener, som aldrig hade fungerat utan en subtil och övertygande skådespelarensable.

Jag har läst att det på sina håll i USA nästan ses som ett måste att se den här filmen i samband med examen. Jag kan förstå det, men tycker samtidigt att det är onödigt begränsande. Det borde ses som ett måste för vem som helst att se den här "Kicking And Screaming", för vi har ju alla varit där, eller hur?
Vilsna, på tröskeln till vuxenvärlden, med händerna spjärnande mot dörrkarmen.

9/10

Film: Ghost Rider.

Titel: Ghost Rider
Genre: Action
Regi: Mark Steven Johnson
Land: USA
År: 2007

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som "Daredevil"-filmen till exempel. Så mycket potential, sånt fruktansvärt magplask. En ful, korkad och tråkig film, som kunde ha blivit så bra. Tänk om regin överlåtits till Robert Rodriguez eller Zack Snyder, tänk en ner till minsta bildruta trogen adaptation av Frank Millers "Daredevil - The Man Without Fear". Kunde ha blivit fantastiskt; ett hårdkokt uppväxtdrama kombinerat med lika delar "Sopranos" som "Karate Kid". Nu blev det istället en av de absolut sämsta filmer jag någonsin sett.

Hans nya film, "Ghost Rider", är faktiskt precis lika dålig. Jag har inte läst särskilt mycket av Marvel-serien den baseras på och kan därför inte utröna hur pass trogen den är sin förlaga, men det spelar ingen som helst roll. Nicolas Cage har sällan varit mer oinspirerad än han är i rollen som Johnny Blaze, stuntmannen som efter en pakt med djävulen (Peter Fonda) förvandlas till ett brinnande skelett på motorcykel. Estetiken är precis som i "Daredevil", smaklös och vulgär. Cages kärleksintresse (Eva Mendes) har ungefär lika mycket utstrålning och charm som en trästock, vilket man försöker kompensera med make-up och kläder värdiga en mjukporrfilm.

Jag är egentligen inget fan av actiongenren, men så länge jag får lite verklighetsflykt, spänning och välkoriograferade scener är jag nöjd. Allt det här skulle med andra ord kunna vara okej om filmen åtminstone var underhållande. Det är den inte. Långdragen och seg och sanslöst ospännande. Inte en enda scen fungerar. Johnson försöker manipulera publiken, men har inga trådar att dra i. Han behärskar hantverket i teorin. Inte i praktiken.

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som att Mark Steven Johnson förmodligen kommer att regissera och producera filmatiseringen av Vertigo-serien "Preacher"...

2/10