Musik: Proclaimers – Sunshine On Leith.

Artist: The Proclaimers
Titel: Sunshine On Leith
Bolag: Chrysalis
År: 1988

Blott två dagar efter att jag knallat hem från Myrorna på Götgatan med Proclaimers ”Sunshine On Leith” under armen (tillsammans med Jakob Hellmans ”Och Stora Havet” och Everything But The Girls ”Idlewild”) hörde Linda av sig och undrade om jag ville följa med och se Proclaimers på Nalen den 25:e mars. Och det ville jag, förstås. ”Sunshine On Leith” är ju en smått lysande skiva, nästan från början till slut. Klämkäck gitarrpop och smäktande vacker kyrksoul, om vartannat. Det är inte för inte som det skotska tvillingparet tackar Kevin Rowland i albumets inlaga. Jag förvånas mer över att man inte ser fler moderna gitarrpopakter, typ Lucksmiths, tacka Proclaimers för inspiration och vägbanande. På ”Sunshine On Leith” finns exakt samma sorts klassiska melodihantverk och kluriga ordvrängeri som snälla indieakter sedan tidigt 90-tal specialiserat sig på. Låtar som fäster vid första lyssningen. Överlag är ”Sunshine On Leith” en snäll och charmig skiva, som ändå vågar sig på att vara lite ilsket politisk då och då.

7/10

På scen är Proclaimers, så här 20 år efter debuten, en aning lönnfeta och ser ganska trötta ut. De har anskrämliga kläder på sig; den ena bär en brun Dressman-skjorta med jättekrage, den andre en olidligt urtvättad röd t-shirt. Kläder man själv inte ens skulle visa sig för sig själv i. De ser mer ut som träslöjdslärare än popstjärnor, och därför är det lika överraskande som glädjande att upptäcka att de fortfarande har sina vackra röster i behåll.

Jag har förvisso inte hört mer av Proclaimers än just ”Sunshine On Leith”, så det känns lite vanskligt att komma med yttranden av typen; ”det tidiga materialet lät bäst”. Tyvärr går det inte riktigt att komma ifrån. Övriga låtar är kompetenta hantverk, men gubbiga och småtråkiga. Texter om familjen, om giftermål, om att hålla ihop i vått och torrt. Å ena sidan gulligt, å andra sidan så präktigt att man nästan kräks. Men så fort man börjar tröttna slänger de in någon av de mer relevanta låtarna, och man vaknar till igen. Och ”I’m Gonna Be (500 Miles)” är klämmig som aldrig förr. En låt som aldrig lär gå helt ur tiden.

5/10