Litteratur: Chuck Palahniuk – Lullaby.

Titel: Lullaby
Författare: Chuck Palahniuk
År: 2002

Länge var jag skeptisk till Chuck Palahniuk. Jag älskade också ”Fight Club” (filmen) men kände aldrig något begär att läsa boken. I artiklar om Palahniuk nämndes det ständigt att läsare kräkts av att läst hans böcker, och jag fick intryck av att det var en författare som tyckte om att chockera för chockerandets skull, utan att egentligen ha särskilt mycket att säga. Att han blivit känd för att vara en provokatör, men att han när allt kommer omkring inte är mycket mer än så. Fel, fel, fel.

”Lullaby” är det mest engagerande jag läst på mycket, mycket länge. En riktig sidvändare, med en intrig som är otroligt fascinerande, av flera anledningar.
Historien kretsar kring Carl Streator, en medelålders journalist som arbetar på en artikelserie om plötslig spädbarnsdöd. Streator har själv förlorat både fru och barn under mystiska omständigheter, så när han upptäcker att många av de dödsfall han skriver om har ett samband med samma afrikanska dikt han själv läst för sin familj innan de dog, blir han närmast besatt av att få veta mer om denna ”vaggvisa”. Veta mer, och förstöra alla kvarvarande exemplar av den bok som dödat hans fru och barn. Men det visar sig lättare sagt än gjort. Makt korrumperar, och makten att kunna döda vem som helst, bara genom uppläsandet av en ramsa, korrumperar extra mycket. Det visar sig dessutom snart att det finns fler magiska ramsor därute, och vad händer när en bok med trollformler hamnar i händerna på två neohippies med egna idéer om hur världen bör se ut och fungera?

”Lullaby” är smart, tankeväckande, äcklig, ibland gripande, fantastiskt rolig och väldigt, väldigt svart. När jag nått sista sidan suktar jag efter mer och ber till högre makter om en fortsättning. Chuck Palahniuk har i ”Lullaby” skapat ett universum med trovärdig magi och moderna häxjakter som jag önskar att fick återvända till och utforska mer.

8/10