Musik: Pepp #14.

En Ljummen I Gräset

En Ljummen I Gräset är den mest sympatiska musikfestivalen jag aldrig någonsin besökt. Lagom liten, lagom nästgårds (Vinterviken ligger cirka tjugo minuters promenad från mig), lagom pris och med helt rätt artister. I år är det främst augustikvällen jag väntar på. Cocoanut Groove, Christopher Sander och Hajen. Det låter mysigt, på tok för mysigt för att missas ännu ett år. Men även den annalkande torsdagens evenemang verkar lovande. Paddington D.C. och Differnet-sidoprojekt vill man ju inte missa.

Musik: Cocoanut Groove, på scen och på skiva.

Jag är en märklig människa. Ända sedan jag hörde "The End Of Summer On Bookbinder Road" för en halv evighet sedan har jag varit otroligt peppad på Cocoanut Grooves debutalbum "Madeleine Street". Ändå gick det mig nästan obemärkt förbi när det släpptes i årsskiften 2008/2009. Kanske var det alla förseningar som fått mig att tappa intresset, kanske var det något annat, jag vet inte. Jag brydde mig bara inte om att kolla upp det.

Tills nu då. För när jag såg att Cocoanut Groove skulle spela på Landet var jag inte sen att boka upp onsdagskvällen. Jag såg också till att ta ut tillräckligt med pengar för att ha råd med skivan, som jag utgick från skulle finnas till försäljning (en korrekt gissning).

På scen gjorde bandet en kompetent spelning, som dock drogs ner lite av att ljudet inte riktigt ville göra dem rättvisa. Det lät på tok för burkigt, och Olov Antonssons drömska, viskande stämma begravdes i ett märkligt brus. Synd, för det man faktiskt hörde lät ganska tajt, och som något som med rätt inramning hade kunnat bli en fin tröst efter The Zombies-besvikelsen tidigare i år. Kanske nästa gång?

(Kanske blev konsertupplevelsen också lite neddragen av att James Ausfahrts lätt maniska framträdande någon halvtimme tidigare stod i så bjärt kontrast till Cocoanuts smakfulla melankoli. Enkla Magnetic Fields-melodier genom ett stökigt Ariel Pink-filter och en sångare som ömsom krälar över golvet, ömsom sjunger - eller mimar, kunde inte avgöra vilket - med mikrofonen nedstucken i min ena kavajficka. Mer underhållande än bra, men riktigt uppfriskande!)

På skiva är Cocoanut Groove naturligtvis riktigt njutbara att lyssna på. Annat hade jag inte väntat mig. En afton som denna, då världen utanför lägenheten är i full blom och regnet avvaktar ovanför taket, saknar deras musik närmast motstycke. En perfekt röra på alla de ingredienser jag älskar.

Musik: Glasvegas, live på Cirkus.

Det krävdes två försök, men till slut kom vi iväg och såg Glasvegas. Och vad kan man säga? Det var som väntat, en bra konsert. Jag har inga invändningar mot bandet, låtarnas framförande eller scenshowen, samtidigt hittar jag inget särskilt som stack ut särskilt mycket heller. Det var en bra konsert, som dock blev lite sämre att vi tillbringade första halvan långt bak i lokalen och med fascistoida vakter rännande bakom ryggen i parti och minut. Sedan vi förflyttat oss till läktaren blev sikten och, i förlängningen, upplevelsen betydligt bättre. "Daddy's Gone" var bästa låten, om ni frågar mig.

Annars var konserten en påminnelse om hur mycket jag hoppas på att en uppföljare till The Twilight Sads "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" snart dyker upp.

Musik: The Zombies, live på Debaser Medis.

Man visste ju hela tiden att det skulle bli så här, men hoppades ändå på ett mirakel. Miraklet fanns förvisso där. Han heter Colin Blunstone. Han är välklädd, charmerande och hans röst är nästan oförskämt välbevarad. Han tar försiktiga, ledstela danssteg på scenen, och när han sjunger gamla klassiska sånger från "Odessey & Oracle" och från soloskivorna "One Year" och "Ennismore", då ser han så genuint lycklig ut att det är riktigt rörande. Där och då är det en helt okej konsert.

Tyvärr är han inte ensam på scenen. Förrutom en trummis (som förvisso sköter sig okladerligt) och en basist som till utseendet påminner om Bilbo i "Sagan Om Ringen", finns där nämligen Rod Argent och en vedervärdig gitarrist vars namn jag valt att förtränga. Tillsammans gör de sitt bästa för att förvandla kvällens konsert, som skulle kunna bli något mycket vackert, till bredbent gubbrock med långa gitarrsolon och urflippade keyboardpartier. Värst av alla är gitarristen. "He's an amazing musician. He's played the original Live Aid, he's played with Nik Kershaw!", skryter Argent i mellansnacket. Ja, om musikalitet mäts i hur många smaklösa pudelrockssolon man kan avfyra under en kväll, då är han en amazing musician. Men han är fullständigt malplacerad i det här sammanhanget. Stackars Blunstone tittar ner på skorna när det blir som värst. Inbillar jag mig, eller ser han smått besvärad ut? Vid ett tillfälle går han till och med av scenen.

I "She's Not There" sjunger han: "Its to late to say I'm sorry" och ger en svepande handrörelse mot sin gitarrist. Kanske menar han inget med det, men jag kan inte låta bli att tänka att ja, fan, det har han rätt i. Efter den här musikaliska våldtäkten är det på tok för sent.

Däremot är det inte för sent att göra bättring. Blunstone har ju både röst, låtar och karisma. Det enda han saknar är en vettig musikalisk inramning. Sparka gitarristen, proppa Rod Argent full med valium, krydda med lite stråkar och blås och det här skulle kunna bli helt fantastiskt. Nu är det mest hjärtskärande.

Musik: Be a Debaser.

Har inte visat mig på Debaser särskilt många gånger det senaste året, men första veckan i mars blir det hela två besök. Jag tillhör nämligen den lyckliga skara människor som fått biljetter till den omtalade Glasvegas-spelningen. Väldigt roligt, även om jag på sätt och vis kan känna att jag inte riktigt är värdig. Jag gillar Glasvegas, riktigt mycket rent av, men jag äger inte ens skivan. Men biljett har jag, och någonstans sitter ett superfan och gråter bittra tårar över att ha blivit utan. Sånt är det väl, livet.
--
Bara någon dag innan, torsdagen 5:e mars närmare bestämt, står mina favoriter The Zombies på samma scen. Jag var länge skeptisk till att gå dit, men min bror fick mig på (förhoppningsvis) bättre tankar. Återföreningar av gamla 60-talsband brukar ju vara rätt plågsamma historier, men enligt ryktet ska Colin Blunstones solouppträdanden de senaste åren ha varit riktigt njutbara. Det betyder ju inte nödvändigtvis att en spelning med gamla bandkamraterna i Zombies är lika roligt att beskåda, men på det är jag beredd att riskera tre hundralappar. Det kan ju bli alldeles underbart...

Musik: Skotska dagar.

Ser man på, ser man på. De kommande dagarna ser, höstmörkret till trots, ljusa ut för mig och alla andra fans av skotska singer-songwriters. I afton, lördag, spelar Aidan Moffat, känd från Arab Strap på Bonden Bar. Blir det gamla Arab Strap-örhängen? Filmisk electronica med Lucky Pierre? Eller spoken word som på "I Can Hear You Heart" ? Oavsett vad lär det bli grymt. Känns ovanstående text som ett konserttips ur Nöjesguiden? Det är medvetet.

Södra Teatern får på måndag fint främmande. Där spelar nämligen en av mina allra största hjältar, Lloyd Cole. Karln har haft en otroligt jämn karriär, där enda bottennappet stavas "Bad Vibes", så jag hoppas på en konsert med nytt och gammalt om vartannat, från "Rattlesnakes" till "Antidepressant".

Musik: Popaganda i korthet.

Minnen av Popaganda 2008.

Joel Almes råa men romantiska symfonier.

Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades. Gör de en video till låten måste den se ut och kännas precis så, som två måsar mot en klarblå himmel.

Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”.

Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.

Musik: BMX Bandits - en kort recension.

På den lilla scenen står en medelålders man med hår som räcker långt över axlarna. Han har ett trivsamt trött och lite pårökt uttryck i ansiktet. Bakom ett litet elpiano sitter en mer kortklippt kille och ser självmedveten ut. Han har en gitarr i handen. Den långhåriga mannen heter Duglas. T. Stewart. Vad den andre heter vet jag inte. Men den här kvällen är det de här två människorna som utgör BMX Bandits. Ibland, oftast faktiskt, är de betydligt fler. Men det varierar. Duglas är den ende medlemmen som är konstant.
De river av låt efter låt, och det är fantastiska små popsymfonier allesammans. Är Duglas T. Stewart världens mest underskattade popsmed? Säkerligen en av dem iallafall. Det känns ofattbart att han inte fått större uppmärksamhet.
Trots detta är han på närmast maniskt gott humör, och det smittar av sig på publiken. Mellansnacken är mycket underhållande, och han har en underbar komisk timing. Flera gånger skrattar jag högt åt hans ganska, ehm, dampiga utspel. Som när han promotar sin soloskiva, som ikväll säljs till ett förmånligt pris:
”70 swedish crona! They must be crazy!”
Eller som när han gång på gång spelar fel, tvingas börja om låten från början, ursäktar sig och säger; ”Stephen Pastel would not stand for this!”
Att jag bara känner igen ett enda nummer ur repertoaren (”Serious Drugs”) spelar ingen roll. Varje låt de spelar blir en ny favorit, jag älskar varje minut, och genast fylls min önskelista med ungefär tretton nya skivtitlar ur bandets digra produktion.

Om någon händelsevis skulle vara nyfiken på hur detta band låter finns ett smakprov att ladda ner här.

Musik: Magnetic Fields, live på Cirkus.

Jag såg Magnetic Fields häromkvällen.

Skriver jag lite nonchalant och ledigt, som om det rörde sig om vilket litet indieband som helst. Det är ju långt ifrån sanningen, nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.

Jag ska erkänna att jag tidigare faktiskt var en aning skeptisk till den här konserten. Länge tvekade jag att överhuvudtaget köpa en biljett. En del av min ovilja berodde förstås på min ekonomiska situation, men det fanns annat som skavde också. Jag var framförallt rädd att det skulle bli ett maraton gamla Magnetic Fields-hits i "Distortion"-tappning. Förvisso gillar jag "Distortion", men jag gillar den trots, inte tack vare, den taggiga ljudbilden. Stephin Merritts låtar är fantastiska hur han än klär ner eller upp dem, men Jesus & Mary Chain-skinnjacka klär dem... lite mindre fantastiskt. Att höra gamla favoriter påtvingas samma hårdhänta behandling var jag helt enkelt inte särskilt sugen på.

Gissa då hur lycklig jag blev när jag kom in på Cirkus och inte såg en effektpedal så långt mina ögon kunde nå. Piano, cello, en akustisk gitarr och en ukulele låg prydligt uppradade på scenen. Peppen växte sig större, och när bandet klev på scenen och rev av en alldeles bedårande (om än, naturligtvis, nattsvart cynisk) "Californa Girls", kristallklart klinisk och fri från taggiga kanter, då insåg jag att det här var raka motsatsen till vad jag fruktat. De nya låtarna lät fullkomligt ljuvliga i gammal tappning, ljudet var perfekt, bandet skojfriskt och kanske på gränsen till för publikfriande med långa mellansnack bestående av dåliga vitsar och ett och annat sarkastiskt muttrande från Stephin Merritt.

Mycket mer än det jag fick höra kunde jag inte önska mig. Nog var det några gamla örhängen som aldrig spelades, men det kompenserades av att andra låtar, som jag tidigare inte riktigt fastnat för, här lät så bra att de genast blev nya favoriter. Tragikomiska duetten "Yeah! Oh Yeah!", till exempel, och Gothic Archies-låten "Crows", som jag aldrig hört tidigare, men som ju bara måste handla om ångest och hjärnspöken egentligen, va?

"There are crows, crows, crows in the trees
Saying crow things, doing as they please
There are crows, crows, crows everywhere
But when I think of you, dear, I don’t care

I don’t care because I know you love me
Unlike all crows lurking above me..."

En lika enkel som mäktig metafor.

När konserten var slut kände jag mig upplyft, men samtidigt märkligt nedstämd. Hjärtat kändes tungt. Magnetic Fields texter om kärleken och livet, svärta och besvikelser, dröjer kvar i huvudet. För trots den ständigt närvarande sardoniska humorn kommer man inte undan det allvar som finns där i grunden.
Trots detta, kommer jag se Magnetic Fields nästa gång de är i krokarna?
Yeah, Oh Yeah!

Musik: Proclaimers – Sunshine On Leith.

Artist: The Proclaimers
Titel: Sunshine On Leith
Bolag: Chrysalis
År: 1988

Blott två dagar efter att jag knallat hem från Myrorna på Götgatan med Proclaimers ”Sunshine On Leith” under armen (tillsammans med Jakob Hellmans ”Och Stora Havet” och Everything But The Girls ”Idlewild”) hörde Linda av sig och undrade om jag ville följa med och se Proclaimers på Nalen den 25:e mars. Och det ville jag, förstås. ”Sunshine On Leith” är ju en smått lysande skiva, nästan från början till slut. Klämkäck gitarrpop och smäktande vacker kyrksoul, om vartannat. Det är inte för inte som det skotska tvillingparet tackar Kevin Rowland i albumets inlaga. Jag förvånas mer över att man inte ser fler moderna gitarrpopakter, typ Lucksmiths, tacka Proclaimers för inspiration och vägbanande. På ”Sunshine On Leith” finns exakt samma sorts klassiska melodihantverk och kluriga ordvrängeri som snälla indieakter sedan tidigt 90-tal specialiserat sig på. Låtar som fäster vid första lyssningen. Överlag är ”Sunshine On Leith” en snäll och charmig skiva, som ändå vågar sig på att vara lite ilsket politisk då och då.

7/10

På scen är Proclaimers, så här 20 år efter debuten, en aning lönnfeta och ser ganska trötta ut. De har anskrämliga kläder på sig; den ena bär en brun Dressman-skjorta med jättekrage, den andre en olidligt urtvättad röd t-shirt. Kläder man själv inte ens skulle visa sig för sig själv i. De ser mer ut som träslöjdslärare än popstjärnor, och därför är det lika överraskande som glädjande att upptäcka att de fortfarande har sina vackra röster i behåll.

Jag har förvisso inte hört mer av Proclaimers än just ”Sunshine On Leith”, så det känns lite vanskligt att komma med yttranden av typen; ”det tidiga materialet lät bäst”. Tyvärr går det inte riktigt att komma ifrån. Övriga låtar är kompetenta hantverk, men gubbiga och småtråkiga. Texter om familjen, om giftermål, om att hålla ihop i vått och torrt. Å ena sidan gulligt, å andra sidan så präktigt att man nästan kräks. Men så fort man börjar tröttna slänger de in någon av de mer relevanta låtarna, och man vaknar till igen. Och ”I’m Gonna Be (500 Miles)” är klämmig som aldrig förr. En låt som aldrig lär gå helt ur tiden.

5/10

Musik: The Twilight Sad, live på Debaser.

"Hi, we're The Twilight Sad, we're a small band from Scotland..." James Graham låter nästan lika valpig som den fjorton höstar och femton vintrar gamla pojke han sjunger om på bandets debutalbum. Han tittar blygt på publiken innan han vänder kinden mot oss igen, och bandet brister ut i ännu en dånande ångestserenad.

A Sunny Day In Glasgow må låta vackrare, men The Twilight Sad står helt klart för årest mest hjärtslitande, intensiva och desperata skotska shoegazeattacker. Och varför begränsa sig till länder och genrer? "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" är en av årets bästa skivor, alla kategorier. Kanske inte fantastisk rakt igenom, men topparna är oerhört höga. Naturligtvis blev det en glad överraskning när jag i lördags, arg och ledsen och i behov av sällskap och alkohol, av en ren slump upptäckte att bandet skulle till att spela på Debaser. Mitt sällskap kunde tack och lov tänka sig att hänga med, och en dålig kväll blev plötsligt riktigt bra. Sällskap, alkohol och skotsk primalskriksterapi - mycket bättre kan det väl inte bli?

Och en bra konsert är det helt klart, även om jag har insett att den här typen av band sällan berör lika mycket från scen som på skiva. Det är lite som med Arab Strap, som jag såg vid ungefär samma tid förra året. Det var bra och gemytligt, men i närheten av exempelvis Sufjan Stevens makalösa Berns-spelning var det aldrig. Band som dessa har sällan resurser till någon spektakulär scenshow, ej heller musik som lämpar sig för det. Twilight Sad låter bra, men är inte jätteroliga att titta på. Basisten är en sur jävel som gnäller onödigt mycket över ljudet. James Graham gör sitt bästa. Han är intensiv och ser ut att inget hellre vilja än att drabbas av ett epilepsianfall på scenen (är det bara jag, eller skulle han med bravur ha kunnat spela huvudrollen i "Control" ?)

Låter jag negativ? Det är jag inte. Jag upprepar; det är en bra spelning. Jag gillar fortfarande Twilight Sad mer än mycket annat. De har låtarna, de har soundet, de har en bred skotsk accent som jag bara älskar, oavsett jag hör den från scen eller från skiva. Och live är de, till och från, rätt storartade. Men jag har nog blivit för gammal för att falla för tricken. När James Graham rullar runt på golvet eller knäböjer framför förstärkarna tycker jag bara det blir pinsamt, och går och köper en öl istället.

Musik: The Tough Alliance, live på Södra Bar.

”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss.
Det var dags att gå.

Musik: Arcade Fire på Cirkus.

Jag var inte en av de lyckliga som lyckades snappa åt mig Arcade Fire-plåtarna när de släpptes. Däremot fick jag ett SMS i torsdags kväll och blev erbjuden att köpa en biljett av Nina. Glatt avbokade jag alla andra planer för fredagskvällen och tackade ja.
Platserna var bra; jag satt snett ovanför scenen med god utsikt.
Electrelane var först upp, och jag, som faktiskt glömt bort hur bra de är trots att det inte alls var länge sen jag köpte deras ”Axes”, blev positivt överraskad. Note to self: måste lyssna mer på Electrelane.

Fick lite dåliga vibbar under tiden mellan Electrelane och Arcade Fire. Det kändes som om roddarna byggde upp rekvisitan till en teater snarare än en konsertscen. Behöver inte vara något dåligt, naturligtvis, men vissa element – racerhjälmarna! - kändes ganska malplacerade. För mycket pynt och för lite substans helt enkelt, vilket känns väldigt konstigt. För är det något som deras låtar har så är det djup och substans. Varför övergöda det med kryddor som inte alls passar in?
Men det var en spektakulär konsert, helt klart. Win Butler var skrämmande skitstor och fick mig att tänka på en Ian Curtis med gigantism. Kan ju också bero på att hans fru, Règine Chassagne, var så väldigt kort, och envisades med att skutta omkring som en blandning mellan älva och skolflicka på scenen...
Allt lät bra, förutom nämnde Butlers onda hals som fick honom att väsa mer än sjunga i vissa låtar. Samma onda hals som fick dem att ställa in hela resterande europaturnén.
Men jag måste återkomma till mitt huvudsakliga problem:
Arcade Fire borde lära sig att less ibland är more. Att det faktiskt går att låta musiken tala för sig själv. En Napoleon Dynamite-kopia på crack som spelar sönder sina trumpinnar mot allt som kommer i hans väg gör inte särskilt mycket för mig. Det ser inte övertygande ut. Jag rycks inte med. Det blev mest påfrestande att se på. Jämför gärna med Sufjan Stevens storslagna konsert i höstas, där scenkläderna visserligen var ganska utflippade, men där de stora gesterna låg i musiken, inte i bandmedlemmar med akut ADHD.
Ändå: en mycket bra konsert. De äldre låtarna lät klart bäst, men ”Windowsill” och ”No Cars Go” var nästan i samma nivå. Och jag hade säkert älskat varje sekund om det inte vore för att jag hade sittplats. När bandet avslutade med en übereuforisk ”Wake Up” avundades man de lyckliga satar som befann sig mitt i publikhavet.

Musik: Med Sufjan in i overkligheten.

Jag borde egentligen sova nu, sova och ta igen de timmar jag förlorade inatt. Men det går inte. Jag får ingen ro i kroppen.

Jag lämnade gårdagens Sufjan Stevens-konsert med en känsla jag antar skulle infinna sig om man just sett ett UFO landa utanför fönstret, en känsla av overklighet, en känsla av att något fruktansvärt och underbart håller på att hända. Jag blir inte kvitt den känslan.
Hela konserten var fantastisk, remarkabel, obeskrivlig. Jag har älskat Sufjan Stevens musik sedan jag köpte ”Illinois” i början av året, för hans gripande texter, för hans genialiska melodier, för hans viskande röst.

För hans tvära kast mellan det gripande sorgliga och det barnsligt lekfulla. För hans stora arrangemang som lyfter redan jättebra låtar till nya höjder, högt ovan molnen.
Före konserten var jag orolig. Det fanns en liten klump i mitt bröst som sade mig att Sufjan kanske skulle ställa sig ensam på scenen med en akustisk gitarr och framföra intima men stentrista tolkningar av sina låtar. Har man betalat tvåhundrafemtio kronor för en konsert är det inte vad jag skulle kalla för valuta för pengarna.
Bröstklumpen hade fel, tack och lov. När Sufjan klev ut på scenen, iförd scoutuniform, teatermask och fjärilsvingar, var det i sällskap med en hel orkester i samma storslagna mundering. Det var onekligen väldigt speciellt att se och höra denna märkliga skara inleda konserten med ett riktigt storslaget postrockepos, värdigt Mogwai eller Sigur Rós. Vad låten hette har jag ingen aning om, jag har inte hört särskilt mycket mer av Sufjan Stevens än just ”Illinois”. Ännu.
Men det lät suggestivt.
Det var som att, ja, se ett UFO landa utanför fönstret.
Ibland var det som att titta på Flaming Lips – i ”The Man From Metropolis Steals Our Hearts” kastades uppblåsbara Stålmän ut i publikhavet, och i en nykomponerad julvisa; ”It Was The Worst Christmas Ever”, regnade det tomtar.
Överlag var det ”Illinois”-låtarna som orsakade de ivrigaste applåderna. Fram till ”Majesty, Snowbird”, en låt som inte finns på skiva ännu, konsertens themesong och mästerverk, som får lokalen att dränkas i ovationer.
Det var Sufjan Stevens på Jason Spaceman-humör. Om konserten började med en UFO-landning var det här fullskalig rymdinvasion, det var jätteskeppen från Independence Day, beväpnade med kärlekskanoner. Det var tio minuter episk orkan, och det var så vackert att jag bara kunde skaka på huvudet.
Det skakar fortfarande.

Musik: Pop Dakar.

Sommarens enda festivalbesök för min del blev gratis.
Så sympatiskt.
En salig blandning av högt och lågt, och förvånansvärt få electropopduos. Något så omodernt som gitarrpop dominerade på Pop Dakar.
Det här är banden jag såg:

Gray Brigade

Tidigare, på förmiddagen, hade jag och Valle en diskussion om det här med sågningar. Att skriva en riktigt elak sågning av ett debuterande band är både ondskefullt och onödigt. Ett etablerat band har redan skivkontrakt och fans, de har något som håller dem på fötter när de får käftsmällar. En debutant har bara sitt självförtroende att falla tillbaka på, och jag är inte någon som vill ha någons brustna drömmar på mitt samvete.
Men det måste ändå sägas: Gray Brigade är något av det mest provocerande usla jag sett uppträda. Någonsin. Jag mådde fysiskt dåligt av att se dem.
De är ett av de där banden vars gimmick är att vara många på scenen. Tyvärr verkar de inte ha en aning om vad de ska göra av allt folk, eller av den bombastiska ljudbild en stor orkester automatiskt frambringar. Åt vilket håll vill de dra det? Arcade Fires allvar eller I’m From Barcelonas humor? Det blir en blandning, och det funkar ungefär lika bra som blandningen grillkrydda och filmjölk.

Frontmannen ser dessutom ut att vara själva definitionen av en narcissist. Han rättar till sin Fame Factory-frisyr var tredje minut, och det är fruktansvärt enerverande. Han försöker verka passionerad och utlevande, men har ingen feber i ögonen och det blir bara teater av det hela.

För att trösta Gray Brigade kan jag ju i alla fall tala om att mitt sällskap tyckte de var ”helt okej”. Good for them.

Fred Astereo

Kul kontrast: från Gray Brigades finklädda bajsorgie på stora scenen, till en ensam kille i jeans, t-shirt och elgitarr på lilla scenen. Fred Astereo kallade han sig, och var, överraskande nog, helt fantastisk! Underbart avslappnad, med förinspelat komp och illa dold spelglädje (Fred Astereo vill gärna framstå som lite blasé och uttråkad) framförde han korta underverk till låtar, små bagateller med Jonathan Richmansk humor och värme. Fred Astereo har också festivalens klart bästa sångröst och roligaste mellansnack. Oerhört behaglig att lyssna till. Inte bara en överraskning, utan också en klar höjdpunkt.

Taxi, Taxi!

Någon jämförde dem med Patrick Wolf. Patrick Wolf? Cat Power anno ”Moon Pix”, more like. Och väldigt, väldigt imponerande.

Nixon

Nixon-Roger var Pop Dakars inledningsakt. Det var ett helt okej framträdande, varken mer eller mindre. Hade kanske förväntat mig lite mer, och blev en aning besviken när han glömde bort textrader, bland annat i min favorit, min-flickvän-dumpade-mig-för-en-mindre-creddig-kille-anthemet ”Dance To A Different Tune”. Kul ändå att äntligen ha sett honom.

Blood Music

”Sing A Song Fighter!” är en av mina favoriter från förra året. En varierad och väldigt fin skiva. Gripande i sin enkelhet. Live är Blood Music ett betydligt plojigare band, på gott och ont. Visst är det roligt att Karl-Jonas Winqvist har brun kostym med för korta byxor, och visst är mellansnacket underhållande, och sjavigheten är charmig. Det är en bra konsert. Men något saknas, utan att jag kan sätta fingret på vad…

Vapnet

Efter att ”Kalla Mig” börjat blekna bort från hjärnan släppte jag helt taget om Vapnet. Efter några halvljumna recensioner av skivan, ”Jag Vet Hur Man Väntar” kändes det som om jag gjorde rätt. Efter att ha sett dem live är jag mer tveksam. Det här var ju faktiskt riktigt bra. Visst, Martin Hanberg är inte världens mest karismatiske frontfigur, men han har en stark röst, och låtarna är betydligt bättre än olycksbådande recensioner fått mig att tro.