Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #1.

Arab Strap - There Is No Ending



Surmulna skottarna Middleton och Moffat är inte direkt kända för att vara svängiga. I de få undantagsfallen rör det sig oftast om ett taktfast beat som komp till ännu en långsam dystervals (typ; "Cherubs", "The Shy Retirer"). Deras allra bästa låt är dock svängig på riktigt. Något så ovanligt som genuint upplyftande soulpop om bestående kärlek, på Glasgowska.

Musik: Frontman i Mogwai?

Så här skriver Ginza om Aidan Moffats nya skiva:

"En verklig pärla från Aiden, frontman i Mogwai och lite
av Glasgow's kung! 12 popbaggateller, alla smittsamt lättsamma! Soundet är grymt
bra - en verkligen förfinad version på soundet som börjar någonstans i
d.i.y.-land men är något helt annat! Bra och roliga texter om allt från
landsvägar hans minns från den skotska landsbygden till känsliga farväl!"

Inte många rätt där inte. Men säkerligen en bra skiva. Lär inhandlas så snart ekonomin tillåter.

Film: It's gross, but is it art? #2.

The Signal.

Älskar inte ni också att snöa in? Att fascineras av något, en film, en skiva, en bok, söka information på nätet eller på biblioteket, följa röda trådar, upptäcka, nysta upp? Lägga pusselbit till pusselbit, gå fullständigt upp i något? Det är så sällan jag har tid för sådant längre, men då och då händer det. Och även om det man hittar inte alltid är fantastiskt, så kan resan ofta vara nog så givande.

Så; "The Signal" heter filmen, och jag snubblade över den när jag läste diskussioner om "Crossed". Den allmäna åsikten var att ramberättelsen i "Crossed", serietidningen, påminde en hel del om den i "The Signal". Och vice verca. Självklart blev jag nyfiken. Intrigen i "Crossed" var ju både skrämmande och fascinerande; en epidemi där de insjuknade drivs till vansinne och ger efter för sina allra sjukaste lustar. I "The Signal" är det, som höres, inte ett virus utan en signal i etern som startar utbrottet. Effekten är dock densamma. Människor ger sig på varandra till höger och vänster, med yxor, golfklubbor, knivor, näbbar och klor.

Det börjar djävulskt bra. Skrämmande, spännande och nervigt på ett sätt som jag inte upplevt sedan de inledande minuterna av "28 Weeks Later". Mya återvänder hem till sin svartsjuke man Lewis (spelad av Aidan Moffat-lookaliken AJ Bowen) efter ett romantiskt äventyr med sin älskare. Mannen har polare på besök. De dricker öl och ska se på fotboll. Men teven visar bara ett märkligt brus. De tre vännerna blir naturligtvis gramse. Medan kvinnan går för att duscha blir stämningen mer och mer hätsk, så hätsk att den snart utmynnar i ond bråd död, och Mya tvingas fly ur lägenheten, ut i trapphuset, där själva helvetet tycks ha brutit ut. Stämningen är verkligen tät i de här scenerna. Våldet är vansinnigt, men realistiskt och väldigt - jag hatar att skriva det - coolt.

Om det bara kunde ha fortsatt så. En halvtimme in byter filmen plötsligt helt riktning och blir svart komedi, kombinerad med kammarspel. Det är inte så konstigt - tre olika regissörer ligger bakom "The Signal", och de står för en tredjedel var. Synd då att det bara är första regissören som kan sitt hantverk. Filmens avslutande timme är lika delar tortyrporr, gladvåld och förvirrat psykobabbel som mest bara är utmattande att titta på. Efter en fenomenal inledning är detta naturligtvis en enorm besvikelse.

Två råd:

1. Ska du prompt se "The Signal", stäng av efter att Mya krockat med bilen. Det är därefter den fullständigt ballar ur.

2. Håll utkik efter kommande filmer av David Bruckner. Han kan komma att gå långt.

Musik: Skotska dagar.

Ser man på, ser man på. De kommande dagarna ser, höstmörkret till trots, ljusa ut för mig och alla andra fans av skotska singer-songwriters. I afton, lördag, spelar Aidan Moffat, känd från Arab Strap på Bonden Bar. Blir det gamla Arab Strap-örhängen? Filmisk electronica med Lucky Pierre? Eller spoken word som på "I Can Hear You Heart" ? Oavsett vad lär det bli grymt. Känns ovanstående text som ett konserttips ur Nöjesguiden? Det är medvetet.

Södra Teatern får på måndag fint främmande. Där spelar nämligen en av mina allra största hjältar, Lloyd Cole. Karln har haft en otroligt jämn karriär, där enda bottennappet stavas "Bad Vibes", så jag hoppas på en konsert med nytt och gammalt om vartannat, från "Rattlesnakes" till "Antidepressant".

Litteratur: I love scottish noir.

Titel: Det Dolda Rummet
Författare: Louise Welsh
År: 2002

Jag har börjat jobba på bank. Det är back office, så det är inte så märkvärdigt som det låter. Men likväl: jag har börjat jobba på bank. Jag är i daglig kontakt med banktjänstemän. Män i dyra kostymer och litervis med vax i det bakåtstrukna håret. Kvinnor i dräkt och med ansikten stela, som karvade i trä. Män som golfar. Kvinnor som golfar. Robotar i människoskrud.
Därför är det uppfriskande att läsa en roman som utspelar sig i en så direkt motsatt miljö. Ett regnvått, dystergrått Glasgow, för att vara mer exakt.

Romanens huvudperson, Rilke, är en cynisk auktionsförrättare med lättare drog- och alkoholproblem och ljusskygg bekantskapskrets. Under genomgången av ett dödsbo finner han ett kuvert innehållande erotiska fotografier, där det sista föreställer en ung kvinna, torterad till döds. Rilke blir smått besatt av att ta reda på om bilden är äkta, och ger sig ut på en lika skitig som farlig djupdykning ner i Glasgows undre värld.

Ja, ”Det Dolda Rummet” är en deckare. Jag gillar vanligtvis inte deckare. Men ”Det Dolda Rummet” är mer än så. Louise Walsh leker med deckargenrens konventioner som självaste Paul Auster. Att huvudpersonen inledningsvis framstår som en vandrande noirklisché (dyster, dricker för mycket, klär i långa rockar), för att sedan uppdagas vara homosexuell och ha ett utseende som påminner betydligt mer om Max Schreck än Humphrey Bogart, är bara ett exempel. Att berättelsen utspelas i Glasgow gör naturligtvis sitt till. Det är inte alls svårt att föreställa sig Stuart Braithwaite eller Aidan Moffat ihopkurande någonstans i någon av de skumma barer Rilke jagar information i.

Trovärdigheten är det väl si och så med. Dialogen är lite larvig ibland. Och mina erfarenheter av den undre världen sträcker sig förvisso inte mycket längre än till ett daimsnatteri någon gång i gymnasiet, men jag har ändå svårt att tro att alla smågangsters på fullt allvar kallar sig för namn som ”Cool Charlie”, ”Big Jimbo” eller ”Unge Drummond”.
Men det gör inget. Vill man ha ett trovärdigt reportage om Skottlands kriminella är nog Ken Loachs ”Sweet Sixteen” ett bättre val. Vill man bara ha ett stycke skicklig, originell underhållning är ”Det Dolda Rummet” riktigt, riktigt trevlig.

Roligt också att ha upptäckt en ny genre: skotsk noir av kvinnliga författare. Härnäst; Denise Minas Garnethilltrilogi!

7/10

Musik: Pepp #10.

Aidan Moffat - I Can Hear Your Hearth

Skulle du köpa en begagnad rakapparat av denne man? Skulle inte tro det va. Skulle du köpa hans första skiva under eget namn (han har ju släppt ett helt gäng under sitt alias Lucky Pierre), en skiva betitlad "I Can Hear Your Hearth", som DN beskriver som "en mix av egen ljudbok med bakgrundsmusik och film utan bilder" ?
Skulle tro det va.
På vinyl helst.

Själv nöjer jag mig med en cd-utgåva. På onsdag är det jag som hänger på låset till Record Hunter och skaffar mig ett ex. Gör det du också. Februari kan bli Aidan Moffats månad.

Dagbok: Sadcoredrömmar.

Du har hört [ingenting]’s hitsingel ”Punkdrömmar” och gillat den. Men har du hört mig berätta om mina sadcoredrömmar? Nej? Sätt dig ner, läs och förundras.

Det var en utekväll med jobbet. Vår chef hade låtit arrangera en Arab Strap-konsert, något jag naturligtvis gladdes åt. Arab Strap är ju ett av mina favoritband just nu, och att de ställde upp och spelade trots att de nyligen splittrats var ju faktiskt ganska fantastiskt. Vi satt i en stor aula, och längst fram fanns en scen där bandet skulle spela. Jag var tyst och andaktsfull. Mina kollegor verkade inte bry sig nämnvärt. De pladdrade på som om det vore vilken arbetsdag som helst, och slutade inte ens när Aidan och Malcolm klev på scenen och började spela. En kollega (jag minns inte vem, men det var säkert Jonas, han verkar rätt dum i huvudet) började till och med smäda bandet och bad dem gå av scenen. Efter en låt skrek Aidan Moffat; ”Fucking cunts!” och gick. Malcolm Middleton lade ner gitarren, gav oss fingret och gick han också. Ett besviket och irriterat sorl spred sig i publiken. Själv var jag i upprorsstämning. Jag kokade inombords. Jag reste mig upp. Jag pekade på min kollega.
”Det är hans fel!” skrek jag. ”Ta honom! DÖDA HONOM!”
Publikens sorl övergick till fullständigt kaos. Jonas fann sig snart omringad av den uppretade pöbeln. De började rycka och slita i honom. Han såg förskräckt ut, dödsångesten lyste i ögonen på honom. Snart syntes han inte alls, allt man såg var ett tjugotal armar som drog i honom. Ett hjärtskärande skrik hördes, det avbröts tvärt och så blev det tyst. Alldeles tyst.

Efteråt.
Arab Strap var tillbaka på scenen, dock utan sina instrument. Någon hade ställt dit en soffa. Det var inte längre en konsert. Bandet var gäster i ett debattprogram, och jag satt i publiken. Programledaren ställde frågor om den tragiska spelningen som kostat en människa livet, och undrade om de inte kände sig ansvariga. Om de inte varit så lättprovocerade och stövlat ifrån sin egen spelning hade ju inte publiken blivit så uppretad, och inget av det här hade hänt.
Aidan Moffat var svart i ögonen. Han tittade ut över publiken, och hans blick mötte min. Han ställde sig upp och pekade.
”It’s not out fault. It’s all because of THAT wanker!”
Jag reste mig upp och började gå mot scenen. Jag passerade min chef, som sträckte ut armen och viskade: ”Niklas! Gör det inte!” men det struntade jag i. Resolut klev jag uppför trappstegen mot scenen, mötte först Aidans, sedan Malcolms och till sist programledarens blick, och satte mig sedan i soffan.
Jag öppnade munnen och började tala. Jag började med att be om ursäkt och säga att det som hänt inte hade varit planerat. Jag hade ju bara blivit så provocerad av att en ensam idiot hade förstört en spelning som jag haft så höga förväntningar på.
Det blev tyst. Sedan hördes ljudet av handflator mot handflator. Först några få, sedan fler och fler. Min chef ställde sig upp och applåderade. Alla applåderade, några busvisslade.
Aidan Moffat vände sig mot mig, flinade ett så kallat shit eating grin, och sa:
”Cheers mate!”

Musik: Arab Strap - The Last Romance

Artist: Arab Strap
Titel: The Last Romance
Bolag: Border / Chemical Underground
År: 2005

Det farligt att bli kär. Man kan dö. Man kan bli ledsen. Man kan gråta i ölglaset fem dagar i veckan. Man kan yttra orden: "Det här var sista gången. Nu ska jag aldrig mer bli förälskad, någonsin."
Det är lätt att tro att det är något i den stilen Aidan Moffat och Malcolm Middleton vill ha sagt med titeln "The Last Romance". Jag menar, när Arab Strap sjunger om kärlek är det kärlek av den typen som bara varar en natt efter en utekväll på någon av stans mer sunkiga syltor. När Arab Strap sjunger om utanförskap är det inte av den där romantiska "vi-mot-världen"-sorten, det är snarare utanförskap av den typ man finner utanför Systembolaget en lördagseftermiddag.
Men riktigt så enkelt är det inte den här gången.
Ett par låtar in i skivan, vid första lyssningen, är det lätt att tro att allt är som vanligt. Aidan Moffat är fortfarande populärmusikens svar på Charles Bukowski och levererar flera träffsäkra betraktelser från bardisken och sovrummet. Låtar som "Stink", "Confessions Of A Big Brother" och "Come Round And Love Me" låter ungefär som Arab Strap alltid låtit, som musik skapad av någon vars öl man absolut inte vill råka spilla ut på krogen.
Men här finns också inslag av något annat, något som känns ganska unikt i Arab Straps värld.
Kärlek. Okomplicerad kärlek är väl att säga för mycket, men det är åtminstone kärlek som överglänser svårigheterna, som gör det värt besväret.

"Maybe we're just lucky,
maybe our connection is unique"

Texterna är som vanligt fantastiska. Direkta, vackert sargade, och befriade från onödigt fläsk. Man förstår dem vid första lyssningen, men finner nya bottnar var gång skivan satts i spelaren. Aidan Moffat levererar dem dessutom på ett helt oslagbart sätt. Någon beskrev det som att det känns som att han andas en i nacken medan han sjunger, och det är en träffande liknelse. Hans ord kryper djupt in under huden. Kombinera detta med melodier som är både dansanta och gåshudsframkallande (lyssna bara på fantastiska "Speed-Date") och ni förstår att det här är en skiva som bör införskaffas snarast.
Visst, det finns ett par ögonblick som inte känns helt klockrena. Tidigare nämnda "Confessions Of A Big Brother" går på rutin. Det är en sån låt Moffat och Middleton kan skriva i sömnen. Helakustiska "Fine Tuning" må ha en fin text, men känns mest som en enformig transportsträcka mot skivans absoluta höjdpunkt, avslutande "There Is No Ending", en – faktiskt – överlycklig soulpopdänga med fanfartrumpeter.
Och det är här titeln får sin förklaring:

"Not everything must end,
not every romance must descend"
//
"If you can love my growing gut
my rotten teeth
and greying hair
then I can guarantee
I'll do the same"

Inte ett öga är torrt.