Film: The Loneliness Of The Long Distance Runner.

Brittisk diskbänksrealism har legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag upptäckte The Smiths någon gång i gymnasiet. Kungen av diskbänksrealism i filmform hette Tony Richardson (eller heter Ken Loach, beroende på vem du frågar). "The Loneliness Of The Long Distance Runner" är min andra Richardson, och min favorit hittills. Jag uppskattar att den känns mer fartfylld än "Look Back In Anger", att den har lite mer jävlar anamma. Dessutom; Tom Courtenay som snabbfotad arg ung man på glid är mumma för ögonen. Så oerhört charmerande brittiskt fulsnygg. Dessutom: scenerna där han löper fritt genom skogen är lika subtilt poetiska som scenerna där falken flyger i "Kes".

Litteratur: I love scottish noir.

Titel: Det Dolda Rummet
Författare: Louise Welsh
År: 2002

Jag har börjat jobba på bank. Det är back office, så det är inte så märkvärdigt som det låter. Men likväl: jag har börjat jobba på bank. Jag är i daglig kontakt med banktjänstemän. Män i dyra kostymer och litervis med vax i det bakåtstrukna håret. Kvinnor i dräkt och med ansikten stela, som karvade i trä. Män som golfar. Kvinnor som golfar. Robotar i människoskrud.
Därför är det uppfriskande att läsa en roman som utspelar sig i en så direkt motsatt miljö. Ett regnvått, dystergrått Glasgow, för att vara mer exakt.

Romanens huvudperson, Rilke, är en cynisk auktionsförrättare med lättare drog- och alkoholproblem och ljusskygg bekantskapskrets. Under genomgången av ett dödsbo finner han ett kuvert innehållande erotiska fotografier, där det sista föreställer en ung kvinna, torterad till döds. Rilke blir smått besatt av att ta reda på om bilden är äkta, och ger sig ut på en lika skitig som farlig djupdykning ner i Glasgows undre värld.

Ja, ”Det Dolda Rummet” är en deckare. Jag gillar vanligtvis inte deckare. Men ”Det Dolda Rummet” är mer än så. Louise Walsh leker med deckargenrens konventioner som självaste Paul Auster. Att huvudpersonen inledningsvis framstår som en vandrande noirklisché (dyster, dricker för mycket, klär i långa rockar), för att sedan uppdagas vara homosexuell och ha ett utseende som påminner betydligt mer om Max Schreck än Humphrey Bogart, är bara ett exempel. Att berättelsen utspelas i Glasgow gör naturligtvis sitt till. Det är inte alls svårt att föreställa sig Stuart Braithwaite eller Aidan Moffat ihopkurande någonstans i någon av de skumma barer Rilke jagar information i.

Trovärdigheten är det väl si och så med. Dialogen är lite larvig ibland. Och mina erfarenheter av den undre världen sträcker sig förvisso inte mycket längre än till ett daimsnatteri någon gång i gymnasiet, men jag har ändå svårt att tro att alla smågangsters på fullt allvar kallar sig för namn som ”Cool Charlie”, ”Big Jimbo” eller ”Unge Drummond”.
Men det gör inget. Vill man ha ett trovärdigt reportage om Skottlands kriminella är nog Ken Loachs ”Sweet Sixteen” ett bättre val. Vill man bara ha ett stycke skicklig, originell underhållning är ”Det Dolda Rummet” riktigt, riktigt trevlig.

Roligt också att ha upptäckt en ny genre: skotsk noir av kvinnliga författare. Härnäst; Denise Minas Garnethilltrilogi!

7/10

Film: Once.

Regi: John Carnby
Genre: Drama, Musikal
Titel: Once
År: 2007
Land: Irland

Om Ken Loach, Mike Leigh, eller rent av Shane Meadows, hade regisserat en musikal, hade det kanske kunnat se ut så här. Ett regngrått Dublin, en skäggigt lufsig gatumusikant i huvudrollen, socialt patos så det räcker och blit över (filmen inleds med att gatumusikanten rånas av en missbrukare. När han sedan hinner ikapp honom och får höra missbrukarens snyfthistoria ger han honom en kram istället för en smocka). Nu är det relativt okände John Carnby som stått för regin, och resultatet, "Once", är en av de finaste filmupplevelser jag varit med om, och helt klart förra årets bästa film. En nedtonad, intim och otroligt gripande historia om två fattiga och lite trasiga människor (vi får aldrig veta deras namn, men de spelas med bravur av Glen Hansard och Marketa Irglova) som möts på gatan (han är gatumusikant och dammsugarreperatör, hon pianospelande blomsterförsäljare) och inleder ett platonskt förhållande där ett gemensamt musikprojekt står i centrum.

I och med att filmen kretsar kring två musiker kommer musiknumren helt naturligt och känns sällan ansträngda. Sångerna framförs akustiskt på gatan, med gitarr och piano i musikaffären, med helt band i studion, men precis som i vilken "vanlig" musikal som helst för de handlingen frammåt och är laddade med dolda undertoner. Och massor av subtil romantik. Faktum är att "Once", trots att den (spoilervarning) inte innehåller en enda kyss eller sexscen, är bland det mest romantiska jag någonsin sett.

Det är faktiskt ett under att filmen fungerar så bra; vissa scener skulle kunna bli olidligt cheesy. Till och med när det busas omkring på stranden eller när en tidigare cynisk ljudtekniker smälter till tonerna av Hansard och Irglovas musik, känns det trovärdigt. Att musiken sedan låter som en blandning mellan Coldplay och Damien Rice är ett annat kapitel. Jag tycker att den är fullständigt ljuvlig, men det kan mycket väl handla om att den ackompanjerat så fina scener.

Ska man hitta en grundläggande anledning till att "Once" fäster sig så hårt i hjärtat, så är det nog något så enkelt som personkemi. Hansard och Irglova är helt fantastiska tillsammans, allt från blickar till ansiktsuttryck och rörelser känns hundra procent äkta, och det känns ibland som om det är en dokumentär man tittar på. Den känslan är inte heller särskilt långt från sanningen, då de båda skådespelarna efter filminspelningen blev ett par på riktigt. Nu turnerar de som duo och framför låtarna från filmen. De har bland annat setts hos David Letterman. Kommer de någonsin till Stockholm är jag där, längst fram. Om inte för musiken, så åtminstonne för att få uppleva lite mer av den där kemin och romantiken.

9/10