Film: The Loneliness Of The Long Distance Runner.

Brittisk diskbänksrealism har legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag upptäckte The Smiths någon gång i gymnasiet. Kungen av diskbänksrealism i filmform hette Tony Richardson (eller heter Ken Loach, beroende på vem du frågar). "The Loneliness Of The Long Distance Runner" är min andra Richardson, och min favorit hittills. Jag uppskattar att den känns mer fartfylld än "Look Back In Anger", att den har lite mer jävlar anamma. Dessutom; Tom Courtenay som snabbfotad arg ung man på glid är mumma för ögonen. Så oerhört charmerande brittiskt fulsnygg. Dessutom: scenerna där han löper fritt genom skogen är lika subtilt poetiska som scenerna där falken flyger i "Kes".