Musik: En låt #38.

Phil Ochs - Pleasures Of The Harbour

I sommeras, i ett dumdristigt anfall av hybris, förvirring och dyskalkyli, investerade jag äntligen i en ny vinylspelare. Den gamla hade verkligen sett sina bästa dagar och borde ha pensionerats för många år sedan, så dumdristigheten handlar egentligen bara om att jag inte hade likvida medel nog att unna mig den sortens utsvävningar...

Hursomhelst. En fin finess på den nya spelaren var möjligheten att spela över skivor till datorn. Detta har jag varit på tok för lat för att ens prova på, men när jag väl kommer till skott vet jag precis vilken skiva som blir den första jag spelar av; "Chords Of Fame", den Phil Ochs-samling jag köpte för att fira min nya investering.

Det är en dubbelskiva vi har att göra med, och materialet spänner över hela hans karriär. Första skivan är helt okej, och innehåller främst Ochs protestsånger - de sånger han är mest känd för. Andra skivan är betydligt intressantare och innehåller hans senare, mer egensinniga verk. Här är han mer personlig. Mindre politiska slagord, mer reflektion och introspektion. Framförallt är det "Pleasures Of The Harbour" som sticker ut. En åtta minuter lång symfoni med ljuvliga melodier och instrumentering som för tankarna till tidtypisk filmmusik. Ganska långt från hans tidigare, rätt banala sånger som "I Ain't Marching Anymore".

"Pleasures Of The Harbour" finns också med på albumet med samma namn från 1967. Väl värt en titt det också.