Musik: David McWilliams - The Days Of David McWilliams.

Tydligen var David McWilliams "The Days Of Pearly Spencer" en mindre hit någon gång på 60-talet. Själv kände jag tidigare bara till Marc Almonds version, som förvisso är bra, men egentligen inte så mycket att höja ögonbrynen åt. McWilliams original däremot, är oerhört fin. Dramatisk refräng med effektfulla stråkar, enkelt utan att vara banalt. Scott Walker möter Bob Dylan, typ.

"The Days Of..." är en bra introduktion till David McWilliams. Samlingen spänner över 22 spår, och även om inte allt är klockrent (här finns en del Dylan/Donovan-pastischer som i ärlighetens namn är rätt intetsägande) så är det som är bra faktiskt ganska fantastiskt. Skivan inleds med en trio barockpopspår (tidigare nämnda "The Days Of Pearly Spencer", "Josephine" och "Brown Eyed Girl" - inte en Van Morrison-cover) som är helt knäckande. Förstklassigt låtskrivande och fantasifulla, kristallklara arrangemang. Att David McWilliams namn inte förs på tal oftare är både märkligt och lite ledsamt.

Musik: Jag fattar bara inte Fairport Convention.

Jag försöker och försöker, men jag fattar bara inte Fairport Convention. Varje gång jag slår på "Liege & Lief" tänker jag: "Nu så, den här gången ska jag väl kunna hitta det där släktskapet med Nick Drake som det snackas om. Nu ska jag väl äntligen fatta det där magiska med Sandy Dennys röst som alla snackar om." Men så snurrar skivan igång, och allt jag kan tänka på är stonehenge och dansande dvärgar.

Vad gör jag för fel?

Musik: En låt #38.

Phil Ochs - Pleasures Of The Harbour

I sommeras, i ett dumdristigt anfall av hybris, förvirring och dyskalkyli, investerade jag äntligen i en ny vinylspelare. Den gamla hade verkligen sett sina bästa dagar och borde ha pensionerats för många år sedan, så dumdristigheten handlar egentligen bara om att jag inte hade likvida medel nog att unna mig den sortens utsvävningar...

Hursomhelst. En fin finess på den nya spelaren var möjligheten att spela över skivor till datorn. Detta har jag varit på tok för lat för att ens prova på, men när jag väl kommer till skott vet jag precis vilken skiva som blir den första jag spelar av; "Chords Of Fame", den Phil Ochs-samling jag köpte för att fira min nya investering.

Det är en dubbelskiva vi har att göra med, och materialet spänner över hela hans karriär. Första skivan är helt okej, och innehåller främst Ochs protestsånger - de sånger han är mest känd för. Andra skivan är betydligt intressantare och innehåller hans senare, mer egensinniga verk. Här är han mer personlig. Mindre politiska slagord, mer reflektion och introspektion. Framförallt är det "Pleasures Of The Harbour" som sticker ut. En åtta minuter lång symfoni med ljuvliga melodier och instrumentering som för tankarna till tidtypisk filmmusik. Ganska långt från hans tidigare, rätt banala sånger som "I Ain't Marching Anymore".

"Pleasures Of The Harbour" finns också med på albumet med samma namn från 1967. Väl värt en titt det också.

Musik: King Creosote - Kenny And Beth's Musakal Boat Rides.

Artist: King Creosote
Titel: Kenny And Beth's Musakal Boat Rides
Bolag: Fence
År: 2003

Är Fife ett skivbolag baserat i den lilla staden Fence i Skottland, eller är det tvärtom? Jag blandar alltid ihop det där...

När U.n.p.o.c.s "Fifth Column" släpptes var jag mycket förväntansfull. Det pratades om ett lo-fi-mästerverk, om Beach Boys-melodier, om drömsk sång och utomjordisk skönhet. När jag så slutligen fick stoppa skivan i spelaren fattade jag ingenting av det som strömmade ut. Det var långt ifrån dåligt, men så fruktansvärt bra var det ju inte heller. Skivan har växt med tiden, men det där som får folk att kasta superlativ över den, det har jag inte hittat fram till ännu.

Kanske var det därför jag aldrig riktigt orkade bry mig om Fence-kollektivet när de var som mest i ropet. James Yorkston, Pip Dylan, King Creosote. För mig var de bara hypade artister med knasiga namn.
När jag så, fyra år för sent, kollar upp King Creosotes "Kenny And Beth's Magakal Boat Rides", är det lite som när jag första gången hörde Sufjan Stevens. Jag hör något smått fantastiskt, och jag förbannar mig själv för att jag varit fördomsfull och brustit i uppmärksamheten tidigare.

Det första som slår mig, som är riktigt uppfriskande i de här sammanhangen, är att King Creosotes Kenny Andersson verkligen Kan Sjunga. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om sånt, utan tycker det personliga tilltalet är mer intressant än huruvuda sångaren sjunger falskt eller ej. Men Andersson har en stark röst, en egen röst, men samtidigt vagt bekant, och djup som en gammal soulsångares, eller kanske lite som Paul Heatons. En röst man lyssnar på, helt enkelt. Melodierna är också starka, och väldigt vemodiga, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. För den oinvigde verkar allt som har med King Creosote att göra ganska quirky. Det färggranna omslaget, artistnamnet, felstavningen i albumtiteln. Jag hade väntat mig ett skottskt Elephant6, men det här lyckas faktiskt, ganska ofta, att framkalla den där berömda klumpen i halsen. Framförallt i vackra "Meantime", där smakfullt vinylknaster och ett sorgset dragspel ramar in en enkel men oerhört effektiv melodi. Han är bra på det här med inramningar. Runt en grund av enkelt gitarrspel bygger han vackra ljudfigurer av akustiska instrument och här och där en sampling, diskret loopande i bakgrunden.

Innan vi avslutar vill jag också passa på att nämna en annan favorit; "Missionary". Jag har inte lyckats hitta texten till den, och i just den här låten är skottskan lite extra svårbegriplig, men jag tror att den handlar om dåligt sex, och den är alldeles varm och uppslupen, men med en melankolisk underton som är oemotståndlig. Jag återkommer till den gång på gång. Vilket för övrigt även kan sägas om skivan som helhet.

8/10

Musik: Anna Järvinen - Jag Fick Feeling.

Arist: Anna Järvinen
Titel: Jag Fick Feeling
Bolag: Häpna
År: 2007

Hon har en röst som är bland det mest uttrycksfulla jag någonsin hört. Redan på Granadas tid kunde man i Anna Järvinens låtar ibland höra hur hennes ansikte sprack upp i ett leende i studion. Samtidigt kunde hon låta så sorgsen att jag hade problem med att lyssna på debutskivan utan att må direkt dåligt. Få röster har den effekten på mig. Mark Kozeleks är en, Nille Sandbergs i svenska Vega en annan. Annas röst är vacker, men ack så melankolisk. Bitterljuv, men det ljuva är förrädiskt, som minnet av något ljuvt som funnits där, försvunnit och som man påminns om att man aldrig kommer att få tillbaka.

Solodebuten, med fina titeln "Jag Fick Feeling" är också den mycket vacker, men med ett lite bredare känslospektra. I sällskap med denna mår jag aldrig dåligt. Det bara svider lite, då och då. Som första raderna i "Kom Hem", där orden "Kom hem, jag saknar dig" låter så genuina som de annars bara kan låta om de viskas genom en telefonlur. Eller i "Vårmelodi" där en harmonisk, akustisk Nick Drake-melodi plötsligt överöstas av stråkar så spökligt dramatiska att man tappar andan.

Det här är en skiva som är full med sånt. Tvära kast. Skör, men samtidigt stark och stolt. Ömsom känslig och intim, ömsom storslagen. Lika mycket ligger i melodierna och produktionen som i rösten. Granadas skivor var ganska traditionellt instrumenterade, och det fungerade ypperligt där. Här är soundet betydligt rikare, mer utsmyckat, utan att kännas pråligt. Instrumenten turas om med att bära melodierna, hjälps åt med de tyngre lyften. En flöjt samsas med en dyster kör, en psykedelisk orgel kikar fram bakom en slöja av gitarrer...

Det tråkiga är att det finns spår som jag faktiskt hoppar över, och det finns delar av låtar där hennes röst faktiskt blir lite för mycket. Lika mycket som den är hennes största tillgång kan den ibland komma ivägen, distrahera mig i all sin innerlighet. Den kan låta lite konstlad och påminna om tarvligheter som Lisa Ekdahl. Särskilt stör det mig när hon sjunger som mest otydligt. I "Nedgångslåten" finns ett parti där jag inte har en aning om vad som sjungs, men det låter för något ögonblick som om hon ska till att sjunga "Hallå i stugan!" och det gör mig mer full i skratt än berörd. Synd på en låt som i övrigt har allt man kan önska sig; jazzigt komp och midnattsblått visslande.

Men nu är jag överdrivet kritisk. De här små defekterna innebär inte på något sätt att "Jag Fick Feeling" är dålig, den är fortfarande en av årets mest intressanta skivor, och helt klart den starkaste svenskspråkiga. En tidlös skiva som nog kommer att hänga med länge, länge.

7/10

Musik: Euros Childs - Chops

Artist: Euros Childs
Titel: Chops
År: 2006
Bolag: V2

Det är möjligt att Euros Childs håller småbarn som slavar i källaren, hänger kvinnor på köttkrokar och rånar gamla tanter bara för skojs skull. Men jag har väldigt svårt att tänka mig det. Jag har överhuvudtaget svårt att tänka mig att han mobbat någon i mellanstadiet, trängt sig i bankomatkön eller kastat sand på någon i lekis. Den musik han gör, såväl i Gorkys Zygotic Mynci som solo, är så vänlig, försiktig och kärleksfull att det är omöjligt att tänka sig att personen som ligger bakom den någonsin har formulerat en elak tanke.

Nya skivan ”Crops” är en ganska naturlig uppföljare till Gorky’s Zygotic Muncis senaste album. Musikaliskt och textmässigt pendlar det mellan det Fleetwood Mac-skäggiga och Beatles och Beach Boys mest knasiga utsvävningar. (Tänk hela "Smiley Smile" och Ringos "Octopus's Garden" och ni förstår precis vad jag menar).

Det är en väldigt vänlig skiva det här, och charm saknas inte heller. (Vem kan motstå bagateller till textrader som ”Ice cream sells when it’s hot, but it doesn’t sell as well when it’s not”?) Ändå är jag inte helt överväldigad. Vissa låtar mal bara på utan att något särskilt exalterande händer. Jag saknar den skönhet som hela tiden närvarade bakom knasigheterna på skivor som "Barafundle" och "How I Long To Feel That Summer In My Heart".