Musik: Arnold - Bahama.

Bakom det märkliga bandnamnet döljer sig en Londontrio med förflutet på Creation. Senaste skivan, som vi här ska tala om, släpptes på Poptones, och är en småtrevlig historia som snurrat några gånger de senaste veckorna. Det är en ojämn skiva, omsöm vin omsom vatten. När de är som sämst låter Arnold som den sortens moderna britpop jag inbillar mig spelas på MTV, med lite gött "bett" i gitarrerna och småfunkiga melodier. Där är Arnold ett bedrövligt band.

Lyckligtvis består skivan endast till en fjärdedel av den sortens låtar. Som bäst spelar de hypnotiskt vackra drömharmonier med massor av eko på sången. Jag är svag för sånt. Finast är nog "Oh My", som låter just så, men med ekande Chris Isaak-gitarrer som extra krydda. Majoriteten av skivan är dock inte mycket bättre än habil, och de gångna veckornas lyssnande har i ärlighetens namn varit rätt pliktskyldigt. Det är, som sagt, småtrevligt, några riktiga toppar finns, men jag frågar mig ändå: med så många intressanta skivor och så lite tid; varför ska jag egentligen fortsätta lyssna på Arnold? Jag har inte funnit något bra svar på den frågan.

Svammel: Inspirationskällan, kan jag få nappa?

Som ni säkert märkt har jag börjat twittra. Har ni inte märkt det kan ni kasta ett getöga åt skärmens högerkant, samt skaffa starkare glasögon. Twitter är naturligtvis det mest menlösa sedan minimjölk, men det är samtidigt befriande opretentiöst i en tid när mina egna krav på mina egna pretentioner (eller snarare; ångesten över min bristande kreativitet, för att tala klarspråk) befinner sig på en all time high.

Jag vill skriva, och jag vill skriva långt, utförligt och väl. Jag har bara inte energin. Det tar emot att ens trycka ner tangenterna. Det är så mycket lättare att bara ligga på sängen, titta i taket, rippa skiva efter skiva (mitt två-låtar-från-varje-album-projekt har övergått i ett rippa-varje-album-projekt) och sporadiskt läsa några sidor i någon av de tre romaner jag tragglar mig genom (Johan Jönsons "Efter Arbetsschema", Flann O'Briens "Sanning Är Ett Udda Tal" - fortfarande - och Margaret Drabbles "Istid"). Då mitt senaste lönekuvert innehöll mer pengar än någonsin tidigare, mycket tack vare att jag äntligen fick in min skattejämkningblankett, har jag budat på, och ropat in mängder av skivor på Tradera. Då och då ser jag en film. Jag konsumerar kultur plikttroget. Men mycket lite vill fastna.

Det kanske låter som om jag är deprimerad, men så är inte fallet. Trots en del omskakande händelser, ett dödsfall i släkten bland annat, känner jag mig för första gången på länge ganska harmonisk till mods. Energin är egentligen inte heller vad som saknas. Jag känner bara en stark motvilja, nästan rädsla, inför att skapa ( - inför att misslyckas med detta skapande?) något.

Konst är 10 procent inspiration, 90 procent transpiration sägs det. Därför ska jag tvinga mig själv. Denna vecka är för upptagen av middagar, bussresor och begravningar för att det ska finnas tid för skrivande, men nästa, då jävlar. Nästa vecka lovar jag er en text om dagen. Kort eller lång spelar ingen roll, men något ska här finnas att läsa. Jag tänker inte låta min blogg dö bloggdöden.

Jag tänker inte låta Twitter vinna.

Musik: En låt #39.

Josh Rouse - Late Night Conversation

Det måste inte vara så jävla dramatiskt hela tiden. Det måste inte vara Conor Obersts frustande ångestattacker eller Will Oldhams sjuka bibel-och-sprit-psalmer. Det kan beröra ändå. Uppbrott kan beröra ändå. När Josh Rouse berättar om uppbrott i "Late Night Conversation" berör det mer än det mesta.

"Late night conversation
Turns into a fight
And all the years you've been frustrated
They finally subside
And now you walk away
To face
The day
Alone"

En enkel poplåt. Melodisk och anspråkslös. Nästan hurtig i tempo, inte så att man vill dansa, men så att man ökar takten på stegen om den spelas i lurarna under en promenad. Nästan lite lömskt att gömma något sorgligt bakom en så direkt och självklar melodi. Men väldigt effektivt. Inga konstigheter, inga krusiduller.

Självklara melodier och dystra vardagsbetraktelser - känns som en rätt träffande beskrivning av Josh Rouses konstnärskap, inte sant?

Svammel: Loppisfynd, once more.

Ett gäng loppisbesök är obligatoriska varje gång jag befinner mig i min hemstad, och helgen var inget undantag. Kom hem med säckvis med prylar.

Böcker:

Joyce Carol Oates - Blonde
Joyce Carol Oates - Älskad, Saknad
Goethe - Den Unge Werhers Lidanden
Knut Hamsun - Pan
Sylvia Plath - Glaskupan
Homeros - Odyssén
PC Jersild - Babels Hus
Per Gunnar Evander - Det Sista Äventyret
Gun-Britt Sundström - För Lydia
Hjalmar Söderberg - Varia
John Steinbeck - En Underbar Torsdag
Ivar-Lo Johansson - Gårdfarihandlaren
D.H. Lawrence - John Thomas And Lady Jane

Dessutom hittade jag återigen "Watchmen" till ett riktigt förmånligt pris. Jag har vid ett tidigare tillfälle köpt ett vattenskadat exemplar för en spottstyver, men den här var i utmärkt skick och kostade inte mer än en tjuga. Ett givet köp, trots att jag läst den fler gånger än vad som kan vara hälsosamt. Nu har jag läsning så det närmast räcker året ut. Up yours, bokrean!

Skivor:

Blev bara en den här gången, då det var rätt dött i skivbackarna. Funderade en stund på en nypressad Impressions-platta, men fastnade till sist för Rolling Stones "Exile On Main Street".

Film: Det är sällan jag köper film överhuvudtaget, men den här helgen fastnade jag för "Stratosphere Girl", en film förvisso inte verkar jättebra, men ändå intressant. Beskrivs i baksidestexten som en blandning mellan "Lost In Translation", "Amelie Från Montmartre" och japansk anime. Tuva Novotny spelar med. Kan säkert vara värd en titt.

Annars: lite glasburkar och förvaringsflaskor, och faktiskt ett par billiga skor. Rent konsumtionsmässigt har det med andra ord varit en helt okej helg.

Film: Watchmen.

Min entusiasm inför "Watchmen"-filmen har gått i vågor. Till en början var jag starkt skeptisk. Serien är en stor favorit. Den drabbar mig varje gång jag läser den. Dels uppskattar jag hantverket, det otroligt välskrivna och genomtänkta manuset, de lika detaljerade illustrationerna, hur konsekvent och trovärdigt allt känns, hur allt hänger samman. Men det finns också passager som talar till mig personligen, som drabbar mig på ett rent känslomässigt plan. Att överföra allt detta till rörliga bilder kändes som ett projekt dömt att misslyckas, tills jag såg trailern. Den lovade ju onekligen gott.

Sedan dess har jag pendlat mellan febrig förväntan och nära nog likgiltighet. Och igår besökte jag alltså biografen. Är jag nöjd? Ja. Jo. Det är en värdig adaptation, helt klart. Inte perfekt, men det hade jag inte heller väntat mig. Det finns inte plats för alla Alan Moores idéer i en film på cirka tre timmar, en hel del har hoppats över, en del har skrivits om och förenklats, en hel del snabbspolas förbi. Förmodligen kommer den funka än bättre i den förlängda DVD-versionen jag anar i horisonten - kanske inte som film, men som adaptation.

Jag oroade mig rejält för castingen, men den fungerade faktiskt över förväntan. De flesta skådespelarna är ganska porträttlika sina förlagor. Mest positivt överraskad blev jag av Patrick Wilson som Dan Dreiberg/Nite Owl. Jag såg ingen likhet före filmen, nu gör jag det definitivt. Att Jackie Earl Haley skulle vara en lysande Rorschach tvivlade jag aldrig på.

Mina enda större problem med filmen handlar egentligen om regin. Zack Snyder har en förkärlek för slow-motion, för polish och våld i överflöd. "Watchmen" är en våldsam serie som blivit en onödigt våldsam film. När Nite Owl och Silk Spectre behöver lätta på trycket i serien gör de det i ett relativt oskyldigt gatuslagsmål. Här frossas det i inzoomningar på knäckta ben och metallpålar genom halsar. Inget allvarligt, men ganska irriterande. Hur "Watchmen" kunnat bli med en mer avslappnad regissör, säg David Fincher, det kan man bara drömma om.

Musik: Jag fattar bara inte Fairport Convention.

Jag försöker och försöker, men jag fattar bara inte Fairport Convention. Varje gång jag slår på "Liege & Lief" tänker jag: "Nu så, den här gången ska jag väl kunna hitta det där släktskapet med Nick Drake som det snackas om. Nu ska jag väl äntligen fatta det där magiska med Sandy Dennys röst som alla snackar om." Men så snurrar skivan igång, och allt jag kan tänka på är stonehenge och dansande dvärgar.

Vad gör jag för fel?

Litteratur: Den mystiska kopplingen mellan Johan Jönson och Differnet.

Jag kämpar på med Johan Jönsons "Efter Arbetsschema". Den är tung, och inte bara bildligt talat. Den är förvisso spretig och svårläst, men den är också tung rent fysiskt. Tjock som en bibel. Jag tycker om den, även om jag inte öppnar pärmarna särskilt ofta. Men långsamt, några sidor i taget, tar jag mig framåt.

Stilen är varierad, ömsom hetsig och aggressiv, ömsom långsam, reflekterande och drömsk. I de sistnämnda partierna finns något som jag redan vid första läsningen fann väldigt bekant. I både känsla och stil påminner det nämligen om texten till "Viloläge", från Differnets skiva "Come On Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!" Vissa meningar är faktiskt tagna rakt av.

Medvetet eller slump? Finns det en röd tråd, ett mystiskt samband? Jag antar att detta är några av de gåtor vi aldrig får svar på. Men ni som läst "Efter Arbetsschema" (jag vet att minst en av er gjort det); visst är detta väldigt Johan Jönsonsk poesi?

"Motorsågarna stängs av

åkrarna läggs i träda
radion stängs av

vägarna stängs av

munnen stängs

möblerna bärs in

torgen töms

tv:n stängs av

radion stängs av

maten väntar

åkrarna läggs i träda

åkrarna läggs i träda
vägarna spärras av

stolarna bärs in

sängarna bäddas

vattnet ställs ut
luckorna stängs

badkaret töms

bränderna släcks

nederbörden minskar
tomterna säljs

såren förbinds

salarna töms

vävnaden läks
dagarna faller

mörkret skingras

de som var med honom såg inga underverk
de som vattnet ställs ut för
de för vilka vattnet ställdes ut

inga under

inga under

det dagas

men strax kommer skymningen

strax kommer isen

men isarna sjunger inte

bordet dukas

maten väntar

gästerna avreser"

Differnet - Viloläge

Film: Who watches the Saturday morning cartoon Watchmen?

Ikväll har "Watchmen" smygpremiär i Stockholm, men jag är inte där. Förmodligen kommer jag inte att se den omstridda filmatiseringen av Alan Moores klassiker förrän tidigast nästa helg. Det känns okej. Jag vet att jag inte kan förvänta mig annat än Hollywood. Förhoppningsvis är den ändå något mer vuxen än vad spoofen nedan antyder.

Musik: The Zombies, live på Debaser Medis.

Man visste ju hela tiden att det skulle bli så här, men hoppades ändå på ett mirakel. Miraklet fanns förvisso där. Han heter Colin Blunstone. Han är välklädd, charmerande och hans röst är nästan oförskämt välbevarad. Han tar försiktiga, ledstela danssteg på scenen, och när han sjunger gamla klassiska sånger från "Odessey & Oracle" och från soloskivorna "One Year" och "Ennismore", då ser han så genuint lycklig ut att det är riktigt rörande. Där och då är det en helt okej konsert.

Tyvärr är han inte ensam på scenen. Förrutom en trummis (som förvisso sköter sig okladerligt) och en basist som till utseendet påminner om Bilbo i "Sagan Om Ringen", finns där nämligen Rod Argent och en vedervärdig gitarrist vars namn jag valt att förtränga. Tillsammans gör de sitt bästa för att förvandla kvällens konsert, som skulle kunna bli något mycket vackert, till bredbent gubbrock med långa gitarrsolon och urflippade keyboardpartier. Värst av alla är gitarristen. "He's an amazing musician. He's played the original Live Aid, he's played with Nik Kershaw!", skryter Argent i mellansnacket. Ja, om musikalitet mäts i hur många smaklösa pudelrockssolon man kan avfyra under en kväll, då är han en amazing musician. Men han är fullständigt malplacerad i det här sammanhanget. Stackars Blunstone tittar ner på skorna när det blir som värst. Inbillar jag mig, eller ser han smått besvärad ut? Vid ett tillfälle går han till och med av scenen.

I "She's Not There" sjunger han: "Its to late to say I'm sorry" och ger en svepande handrörelse mot sin gitarrist. Kanske menar han inget med det, men jag kan inte låta bli att tänka att ja, fan, det har han rätt i. Efter den här musikaliska våldtäkten är det på tok för sent.

Däremot är det inte för sent att göra bättring. Blunstone har ju både röst, låtar och karisma. Det enda han saknar är en vettig musikalisk inramning. Sparka gitarristen, proppa Rod Argent full med valium, krydda med lite stråkar och blås och det här skulle kunna bli helt fantastiskt. Nu är det mest hjärtskärande.

Musik: Idaho - This Way Out.

Någon sålde mig ett sadcorepaket på Tradera. Bright Eyes, Elliott Smith, Low, Chris Bell, Jim O'Rourke och Idaho. Sånt kunde man ju inte motstå, särskilt inte i dessa tider av läpphäng och oro. Skivorna damp ner ikväll, och jag har således inte hunnit lyssna på mer än en skiva (men skivorna med Bright Eyes och Elliott Smith har jag hört tidigare. "Fevers & Mirrors"-dubletten gav jag rent av bort till min bror i utbyte mot varmkorv och gurkmajonäs).

Den skiva jag hunnit lyssna på är Idahos "This Way Out", och trots en liten trevande start där den låter lite jobbigt grungig lossnar den snart och blir faktiskt skitbra. Iallafall känns det så efter en första lyssning. Bestående minnet: en svajig röst dränks i ett hav av distade gitarrer. Jag är svag för sånt. Tänk "Penny Century"-era Bear Quartet, eller kanske Dinosaur Jr. Återstår att se om den är lika stark efter andra lyssning. Det lär uppdagas efter morgondagens tunnelbanefärd till jobbet. Håll utkik efter en rapport i Twitter-fältet.