Musik: Idaho - This Way Out.

Någon sålde mig ett sadcorepaket på Tradera. Bright Eyes, Elliott Smith, Low, Chris Bell, Jim O'Rourke och Idaho. Sånt kunde man ju inte motstå, särskilt inte i dessa tider av läpphäng och oro. Skivorna damp ner ikväll, och jag har således inte hunnit lyssna på mer än en skiva (men skivorna med Bright Eyes och Elliott Smith har jag hört tidigare. "Fevers & Mirrors"-dubletten gav jag rent av bort till min bror i utbyte mot varmkorv och gurkmajonäs).

Den skiva jag hunnit lyssna på är Idahos "This Way Out", och trots en liten trevande start där den låter lite jobbigt grungig lossnar den snart och blir faktiskt skitbra. Iallafall känns det så efter en första lyssning. Bestående minnet: en svajig röst dränks i ett hav av distade gitarrer. Jag är svag för sånt. Tänk "Penny Century"-era Bear Quartet, eller kanske Dinosaur Jr. Återstår att se om den är lika stark efter andra lyssning. Det lär uppdagas efter morgondagens tunnelbanefärd till jobbet. Håll utkik efter en rapport i Twitter-fältet.

Musik: Rivulets - You Are My Home.

Artist: Rivulets
Titel: You Are My Home
Bolag: O Rosa Records
År: 2007

I veckan ska mina syskon se Bon Iver på Berns. Det låter ju trevligt, och jag hade gärna hängt på. Jag har ju trots allt lyssnat en hel del på hans "For Emma, Forever Ago", och tycker att det är en av de mer intressanta singer-songwriter-skivorna på senare år. Till och från har den försatt mig i samma koma som Red House Painters gjorde i sina mörkaste stunder. Ett gott betyg.

Det mesta tyder dock på att jag stannar hemma. Jag har för ont om pengar så här veckan före lön, och jag har ont om tid. Nedslående, givetvis, men jag överlever. Jag har ju ett Bon Iver-substitut att trösta mig med. Idag, på hypade jätteloppisen vid Mariatorget (vi fick köa i närmare en timme innan vi kom in!) införskaffades nämligen en skiva med Rivulets.

Rivulets består av Nathan Amundson, en en amerikansk singer-songwriter, som redan tidigare återfanns i min skivsamling, på obskyra turné-EP:n "Glacial Dreaming". Jag äger den mest för att jag är bekant med mannen bakom Honeyspiderthree, bolaget som gett ut den, och har inte lyssnat på den särskilt många gånger, så Rivulets är ändå en ny bekantskap.

Det krävs bara en lyssning på "You Are My Home" för att jag ska inse att det här är tunga grejer. En sån där skiva som man bör vara försiktig med att lyssna på. Red House Painters är en bra referens även här. Det är samma apati i rösten, samma hopplösa sorg. Gitarrerna är lite taggigare bara, låter mer som Low, vilket inte alls är konstigt, då deras bolag Chair Kicker's Union gett ut flera av Rivulets skivor.

Musiken är oftast kall och tyst. Då och då dyker Amundsons röst upp, blixtrar till som ett rakblad i ett nattsvart rum. Hela åskväder av gitarrmangel dundrar förbi. "Happy Ending" heter en låt, men det är en förrädisk titel. Den låter som ett tonsatt självmord. Titelspåret, som går att ladda ner här, är ett litet mirakel. Trasigare skönhet har jag inte hört sedan jag första gången utforskade "Ocean Beach".

8/10