Musik: O'Rourke.

Johan Jacobsson skriver om nyutgåvan av "I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4" i senaste Sonic. Tills för några dagar sedan var det en skiva jag var fullständigt ointresserad av. Jag levde i villfarelsen att O'Rourke släppt två lyssningsbara skivor - "Insignificance" och "Eureka" - , och att resten bara var knaster och oljud i en symbios så ohelig att endast de värsta noiseofilerna kunde uppskatta det. Jag tycker om oljud i lagom doser, men är för förtjust i melodier för att kunna avstå från dem helt.

För några månader sedan ropade jag in "Bad Timing" på Tradera. Den var del i ett skivpaket, och inte den skiva jag i första hand var ute efter. Därför tog det mig ett par månader att faktiskt lyssna på den. Jag väntade faktiskt med att höra den tills för några dagar sedan. Dumt. Den är mycket vacker.

"Bad Timing" innehåller fyra låtar, varav den kortaste, "There's Hell In Hello But More In Goodbye" klockar in på nio minuter och trettiosju sekunder. Det brukar vara varningssignaler för att det är en ganska svårgenomtränglig skiva man har att göra med. Men inget kunde här vara mer fel. Den här skivan är inte svår på något sätt. Melodier? Ljuvliga melodier porlar fram i ett behagligt tempo. Oljud? Inte ett knaster, inte en överflödig ton. Popperfektion, i stora doser. Jag kommer att lyssna mycket på "Bad Timing"..

Och kanske borde jag trots allt köpa även "I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4"?

Musik: Idaho - This Way Out.

Någon sålde mig ett sadcorepaket på Tradera. Bright Eyes, Elliott Smith, Low, Chris Bell, Jim O'Rourke och Idaho. Sånt kunde man ju inte motstå, särskilt inte i dessa tider av läpphäng och oro. Skivorna damp ner ikväll, och jag har således inte hunnit lyssna på mer än en skiva (men skivorna med Bright Eyes och Elliott Smith har jag hört tidigare. "Fevers & Mirrors"-dubletten gav jag rent av bort till min bror i utbyte mot varmkorv och gurkmajonäs).

Den skiva jag hunnit lyssna på är Idahos "This Way Out", och trots en liten trevande start där den låter lite jobbigt grungig lossnar den snart och blir faktiskt skitbra. Iallafall känns det så efter en första lyssning. Bestående minnet: en svajig röst dränks i ett hav av distade gitarrer. Jag är svag för sånt. Tänk "Penny Century"-era Bear Quartet, eller kanske Dinosaur Jr. Återstår att se om den är lika stark efter andra lyssning. Det lär uppdagas efter morgondagens tunnelbanefärd till jobbet. Håll utkik efter en rapport i Twitter-fältet.

Musik: Ordningen återställd.

Sådär, ni kan andas ut nu, ni kan sova gott om nätterna, ordningen är återställd och paniken har lagt sig. Min försvunna Sagor & Swing-skiva har kommit tillbaka. Den hade gömt sig bland mina vinylsinglar, och eftersom vinylsinglar är något jag sällan lyssnar på var det inte direkt det första stället jag letade på.

Nu tror ni säkert att jag på grund av detta lyssnar på Sagor & Swing eller gamla vinylsinglar, men nej. Idag är det Jim O'Rourke och Mickey Newbury som snurrar i spelaren. Helt rätt en bakisgrå lördag i Hallonbergen.