Musik: It's a Smoggy Smog World.

I dessa dagar av vulkanaska känns det mer än passande att inhandla tre Smog-skivor.

Musik: En låt #48.

Anywhen - The Siren Songs

Häromdagen fick jag ett mail från en okänd amerikan på Last.fm. Han såg att jag hade lyssnat på Anywhen och undrade om jag hade deras gamla album på datorn. Eftersom jag köpte deras debut för en tia på Ginza för säkert tio år sedan och har 97 % av min musik inlagd i iTunes numera, var svaret ja. Men Anywhen? När lyssnade jag senast på dem frivilligt (dvs. utan att iTunes slumpat fram någon av deras låtar?) När tänkte jag ens på dem? Varför skulle någon annan i hela världen ha hört talas om Anywhen?

Jo, det finns faktiskt en låt jag återkommit till då och då. "The Siren Songs" upptäckte jag på den gamla goda Audiogalaxy-tiden. Det var en tid då episk, storslagen arenapop kittlade mina trumhinnor på precis rätt sätt. "The Siren Songs" stack ut, den hade något eget, men kändes samtidigt lite som en tvilling till en av mina andra favoriter från den här tiden, "Sea Song" av Doves. Jag har glömt bort mycket av det andra jag lyssnade på, men den här har dröjt sig kvar i mitt minne. Det är inte en låt jag lyssnar på särskilt ofta nuförtiden, mest kanske eftersom jag aldrig tog mig tid att leta upp "The Opiates", skivan som låten är hämtad från.

En omarbetad version av "The Opiates" kallad "The Opiates - Revised" gavs ut på David Sylvians skivbolag Samadhisound för två år sedan, nu under artistnamnet Thomas Feiner & Anywhen. Här och där blev det tydligen rätt uppskattat och omskrivet. Och det var så min nyfunne amerikanske vän upptäckt dem.

Samma dag som jag fått mailet på Last.fm ramlade jag in på Stadsmissionen efter jobbet. I deras skivback hittade jag ett exemplar av Anywhens andra album. Vilket sammanträffande! Det var tyvärr inte ett album värt att skriva mycket mer om.

Men "The Siren Songs" tyckte jag kunde förtjäna några rader. Och varför inte några lyssningar? Nyversionen finns att höra här nedan. Minns jag rätt skiljer den sig inte nämnvärt från det nio år gamla originalet. Ge den en chans.

Musik: En låt #47.

Kevin Rowland - Concrete & Clay

Min kära flickvän är mycket förtjust i den här låten, och hennes entusiasm har smittat av sig. Att albumet "My Beauty" saknas i min skivsamling är något jag ämnar åtgärda. En dag.

Efter att ha plöjt Andres Lokkos mastodontintervju med Kevin Rowland var jag bara tvungen att kolla om den omtalade, skandalösa musikvideon fanns att se någonstans. Det gjorde den, så klart - God bless the internet! - och den är fantastisk. I senare intervjuer har en mer sansad Rowland berättat attt han var manisk under den här perioden, och det tycker jag märks. Både på svaren i den tidigare nämnde intervjun, men också på den här videon. Även om man bortser från det faktum att Rowland bär klänning (tycker det är helt okej att bära vilka kläder man än må känna sig bekväm i) så är det en rätt udda video.

Musik: Pepp #17.

Cocoanut Groove är med nya låtar, och det låter bra, riktigt bra. Särskilt "Huckleberry", med ursnygga Byrds-gitarrer och mjukt munspel. Lyssna på låtarna här och låt oss nu hoppas att väntan på en ny skiva blir lite kortare än väntan på den förra.

Svammel: En vecka i sus och dus.

Mina dagar brukar inte bjuda på många överraskningar. I regel följer de ungefär samma mönster. Upp när klockan ringer, frukost, promenad till busstationen med någon skiva i lurarna, buss 165 till Liljeholmen, byte till Tvärbanan, arbete, lunch, mer arbete, hemgång, middag, ett par timmars umgänge, lite knappande på datorn, lyssnande på några skivor, kanske en film, kanske en bok, sömn. Mycket mer spänning än så behöver jag egentligen inte. Åtminstone inte vardagar.

Den senaste veckan har med andra ord varit hektisk, åtminstone med mina mått mätt.

Måndag: Middag på "Djuret" i Gamla Stan. Tveksamt om vi hade haft råd utan det presentkort Mikaelas mamma gav oss i julklapp, men nog hade det varit värt 1100 :-, för det här var bland det bästa jag haft glädjen att äta på svensk restaurang.

Tisdag: "Doktor Glas" med Krister Henriksson på Oscarteatern. Blev erbjuden att köpa biljett kvällen innan, med tackade nej eftersom det var kick off med jobbet på tisdagskvällen. Sen tog jag mig en funderare: kan jag verkligen se mig själv i spegeln om jag prioriterar kick off med arbetet framför att se en hyllad teateruppsättning av en av mina favoritböcker av en av mina favoritförfattare? Nej. När beslutet var fattat hade min biljett redan gått vidare, men biljetter fanns kvar att boka på nätet. Tack och lov. Såg en annan Hjalmar Söderberg-roman, "Den Allvarsamma Leken", dramatiseras förrförra våren, och tyckte mycket om det, men det här var faktiskt ännu bättre. Har tidigare inte haft någon direkt åsikt om Krister Henriksson, utan sett honom som en dussinskådespelare, men här är han fenomenal. Han är så levande där han slänger sig mellan roller att man knappt reflekterar över att han är ensam på scenen. Efteråt tar han emot stående ovationer och ser rörande glad ut.

Onsdag: Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan. Väldigt bra, men lite tråkigare än sist, egentligen enbart beroende på att de fokuserade på sämre låtar den här gången. Vem orkar med "The Dolls Tea Party" från "Realism" till exempel? Den sortens nonsenslåt som kan få en att säga upp sitt medlemskap i Stephin Merritts fanclub. Tack och lov är den buttra humorn intakt. Allra roligast blir det i slutet av konserten, när Merritt förklarar att nästa låt blir den sista.
"Play 'The Book Of Love' ropar en entusiastisk tjej i publiken.
"Shut up", svarar Merritt kort. Tjejen ger sig inte.
"Play 'The Book Of Love!'"
"Fuck off."
"Play 'The Book Of Love!'"
"Security!"

Musik: Vila i frid, Mark Linkous.

Ännu en amerikansk singer-songwriter i indiefacket har valt att avsluta sitt liv. Direkt jag nåddes om nyheten om Mark Linkous död förstod jag att det måste röra sig om självmord. Det eller överdos. Med risk för att låta högtravande: en röst så skör kan inte inte tillhöra en hårdhudad man, sånger så sorgsna kan inte vara sprungna ur en munter själ. Sparklehorses "Good Morning Spider" innehåller några av de sprödaste, vackraste låtar som går att finna i min skivsamling. Samtidigt är det en skiva som visar på en artist med en otroligt bredd. Sorgesånger är hans signum, men plattan rymmer också studsande lo-fi-stänkare av den typ Robert Pollard brukar spotta ur sig.

Förutom den egna karriären har han agerat producent på Daniel Johnstons "Fear Yourself", en skiva som, på gott och ont, känns lika mycket som hans egen som Johnstons.
--
Mitt starkaste minne av Sparklehorse, för den som är intresserad:

Skolan var slut, det var sista natten i Motala med vänner som skulle spridas för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vi satt på mitt dammiga vardagsrumsgolv, jag tror vi spelade kort, jag tror vi drack öl. Hela den gångna veckan hade handlat om att ta farväl, otaliga fester på otaliga platser. Den här kvällen var lugnare. Vi talade inte särskilt mycket om att alla skulle skingras morgonen därpå. Det var som en vanlig kväll. Och stereon spelade: "I'm so sick of these goodbyes, goodbyes".

En kort rad i en fantastisk låt som sammanfattade det vi alla tänkte.
--
Mark Linkous allra största stund kan vara "Maria's Little Elbows". Lyssna nedan. Det där som skaver i halsen är en klump.

Musik: Pet hate #6.

April March - Mon Petit Ami

April March gör sockersöt musik som påminner om franska yeh yeh-girls som Francoise Hardy. Oftast är hon bra. Sällan remarkabel, men trivsam. Sån där musik man gärna lyssnar på en solig helgmorgon. Lättnynnat, mysigt, lätt att ignorera om man skulle ledsna.


Det finns dock ett undantag i hennes diskografi. "Mon Petit Ami". Djävulen. Äckligt äppelkäckt lallande med Pippi Långstrump-flätor och en röd handväska käckt på svaj. En musikalisk variant på hatgubben, ungefär. Musik för pedofiler. Jag ryser av obehag.

Musik: Recent listening #3.

Kask - Wrestling My Case

Wow, det här var så mycket bättre än väntat. Och så mycket modernare. Hade inte direkt väntat mig att Brainpool-Jannes soloskiva från -99 skulle innehålla något värt att höja på ögonbrynen åt, tvekade till och med på om den var värd de tio kronor den kostade att inhandla på Myrorna. Alltid trevligt att bli positivt överraskad. Kombinationen akustiska gitarrer och elektronik får mig att tänka på The Embassy, här och var drar det mer åt Tough Alliance, och första spåret, makalösa "Discovery" låter som något från senaste Kent-skivan (som jag. som tidigare nämnt, gillar rätt mycket). Inte dumt alls, och nu blir jag faktiskt lite nyfiken på Lake Heartbeat...


Tim Hardin - 1+2

Tim Hardins två första skivor är däremot ungefär vad jag hade förväntat mig. Riktigt bra där de är bra, rätt såsiga där de är dåliga. En del lätt uttjatade evergreens (hur många gånger kan man höra "If I Were A Carpenter" utan att vilja kräkas?) en del något mindre sönderspelade, och riktigt fina, folkrocklåtar med sakrala orkesterarrangemang. Den fläskiga bluesen vara lite chockerande dock. Den hade jag inte väntat mig, och hade gärna varit utan.



Maxwell - Now

"Hmm, en låt med samma titel som Kate Bush-klassikern" tänkte jag läste genom låtlistan i iTunes och kom till "This Woman's Work". Det visade sig vara en cover, en cover lika svidande vacker som orignalet, en cover som på morgonbussen någonstans mellan Rågsved och Hagsätra nästan lyckades röra mig till tårar. Inte illa. Det är inte ofta jag köper moderna (nåja, "Now" kom för nio år sedan, så hypermodern är den knappast) soul eller R&B-skivor, men hade alla låtar så här starka skulle jag göra det oftare. Då kan man ha överseende med att resten av materialet inte är fullt så minnesvärt.

Musik: Felhörningar och annat trams #2.

Lou Reed - I'm So Free



"When I feel good, Ann-Sofie,
Early in the morning, Ann-Sofie,
Late in the evening, Ann-Sofie, Ann-Sofie..."

Svammel: Vatten under broarna, saker mellan stolarna.

Fick ett presentkort på Bokia i julklapp av min far, och har nu bestämt mig för vad jag ska använda det till: Andres Lokkos emotsedda antologier ”Andres” och ”Lokko”. Gärna utgåvorna i snygg lyxförpackning. Sympatisk intervju med författaren finns här: http://stockholm.etc.se/26597/en-galen-snobbs-betraktelser/ Det gör mig upprymd att läsa om hans politiska åskådning. Inte för att jag var omedveten om den, men kan tycka man ser för lite av den i hans texter annars. Det är märkligt, ju hårdare Sverige har dragits åt höger, desto mer sällan ser man till de plakatpolitiska skribenterna. Eller snarare: desto mindre plakatpolitiska blir skribenterna. Är de rädda för att sparka in öppna dörrar? Är klyftorna så djupa och synliga att det känns meningslöst att skriva om dem? Eller är jag helt fel ute?
--


Från politik är steget inte långt till Joe Strummer. Ända sedan hans cover på ”Redemption Song” spelades på en fest för några veckor sedan har den gått på repeat. I mitt huvud. Fantastisk melodi, och Strummers röst har väl aldrig kommit mer till sin rätt än här? Låten återfinns på ”Streetcore” som numera står med på min ever growing önskelista. Borde man skaffa sig Bob Marleys original också?
--
Bytte tillbaka till min gamla mobil igår. Knappast en händelse som i vanliga fall skulle vara värd att blogga om, men omständigheterna kring mitt mobilbyte är lite lustiga.

Ungefär en gång om året blir jag uppringd av säljare från Phone House som undrar om jag vill förlänga mitt Tele2-abonnemang. Det vill jag i regel. Det är sällan något strul, och inte kostar det särskilt mycket heller. Jag är rätt nöjd med Tele2, varken mer eller mindre. Dock är det lite märkligt när Phone House ringer "på uppdrag av Tele2" och erbjuder en ny mobiltelefon mot att jag förlänger mitt avtal, och det sedan visar sig att telefonen i fråga, en Sony Ericsson w395, har "kända kompatibilitetsproblem" med Tele2. Det senaste halvåret har jag levt med en telefon som bryter fyra samtal av fem innan man hunnit tala till punkt. Vad det har fått för konsekvenser för mitt psyke kan jag bara spekulera i. Ruttet gjort av Phone House tycker jag.
--
Snöovädret. Jag som har problem med kollektivtrafiken som det är. I måndags var det riktigt hemskt. Stod och svajade på en överfylld buss i över en timme, med mjölk- och parfymstinkande medpassagerare tryckta mot kroppen. I övrigt har jag faktiskt inte lidit så mycket av det. Busstrafiken mellan Högdalen och Liljeholmen har inte påverkats farligt mycket. Peppar peppar.

Musik: Felhörningar och annat trams #1.

Talking Heads - Burning Down The House

http://www.youtube.com/watch?v=xNnAvTTaJjM

"Watch out you might get what you're after.
Cool babes strange banana stranger.
I'm an ordinary guy.
Burning down the house."

Musik: En låt #46.

Nancy Sinatra - Kinky Love

Vilken märklig låt va? Är det undra på att den blev bannad från radio för "suggestive lyrics". Egentligen är den inte hälften så bra som den är bisarr, men ändå värd att uppmärksammas.

Musik: Önskelistan.

Det här är en lista på de skivor jag är mest sugen på just nu. Den kommer att uppdateras och ändras kontinuerligt.



Aislers Set - Terrible Things Happen
Aislers Set - The Last Match
Aislers Set - How I Learned To Write Backwards
Ariel Pink's Haunted Graffiti - The Doldrums
Colin Blunstone - One Year
Billy Bragg - Talking With The Taxman About Poetry
John Cale - Paris 1919
Cardinal - Cardinal
Caribou - Andorra
Caribou - The Milk Of Human Kindness
James Carr - You Got My Mind Messed Up
James Carr - A Man Needs A Woman
Comet Gain - Casino Classics
Daniel Johnston - Fun
Dean & Britta - L'avventura
Denim - Denim On Ice
Dinosaur Jr - Beyond
Dinosaur Jr - Farm
Electrelane - The Power Out
Fall - Hex Enduction Hour
Robert Forster - Calling From A Country Phone
Jackson C. Frank - Jackson C. Frank
The Golden Earring - Miracle Mirror
Al Green - I'm Still In Love With You
Nick Haeffner - Great Indoors
Mark Hollis - Mark Hollis
Jesus & Mary Chain - Darklands
Elton John - Madman Across The Water
Junior Boys - Be Gone Dull Care
John Coltrane - A Love Supreme
Last Days - These Places Are Now Ruins
Library Tapes - Höstluft
Jeanette Lindström - Attitude & Orbit Control
Low - Long Division
Majessic Dreams - Beautiful Days
Malcolm Middleton - Into The Woods
Mamas & The Papas - People Like Us
Modest Mouse - The Moon And The Arctica
Mortimer - Mortimer
Lee Moses - Time And Place
Mountain Goats - Tallahassee
Jim O'Rourke - I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4
Van Dyke Parks - Song Cycle
Quinn, Paul - Will I Ever Be Inside Of You
Kevin Rowland - My Beauty
Stranglers - La Folie
Bobb Trimble - Harvest Of Dreams
Bobb Trimble - Iron Curtain Innocence
United States Of America - United States Of America
Tom Waits - Rain Dogs
Scott Walker - Scott 3
Scott Walker - Tilt
Wendy & Bonnie - Genesis
Patrick Wolf - Wind In The Wires
James Yorkston - When The Haar Rolls In
Young Marble Giants - Colossal Youth
Woods - Songs Of Shame
Zombies - Begin Here
Zombies - Into The Afterlife

Musik: The Magnetic Fields - Realism.

Vi har biljetter till Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan 24 mars. Det känns bra. Deras konsert på Cirkus 2008 (jisses vad fort tiden går) var fantastisk, och den här blir säkert minst lika bra. Tyvärr är jag inte lika entusiastisk till deras nya skiva.

"Realism" är inte jättekul. Eller, den är säkert jättekul. Men det är där problemet ligger. Deras skivor har alltid till lika delar bestått av låtar som känns på riktigt, låtar som är träffande och fyndiga, och låtar som är... ja, trams. På scen kan de tramsiga låtarna växa ("Yeah, Oh Yeah" var till exempel bland de starkare när den framfördes på Cirkus) men på skiva hoppar jag helst över dem. På "Realism" tar tramset över. För varje "You Must Be Out Of Your Mind" finns tre "We Are Having A Hootenanny", "The Dolls Tea Party" och "Everything Is One Big Christmas Tree". Även de starkare spåren låter lite tama, som om man hört dem flera gånger förr och redan hunnit tröttna.

Musikaliskt låter det trivsamt och trevligt. Ljudbilden är luftig, instrumenten utan undantag akustiska. Det är närmare Stephin Merrits andra projekt The 6ths än tidigare Magnetic Fields-skivor. Eftersom riktigt bra låtar är så sällsynta tänker jag tyvärr mer sällan på 6ths "Hyacints & Thistels" och oftare på Sufjan Stevens och hans julskivor, som också de lovade runt och höll tunt. Lite trist, men livet går vidare.

Eller vad säger ni?

Musik: Her Space Holiday - The Young Machines.

I min ungdom lyssnade jag ofta på Bright Eyes. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Bright Eyes, men inte på samma sätt. Förr lyssnade jag på Conor Obersts jämmerdal som frälsta läser bibeln. Och om någon vågade ifrågasätt blev jag svart i ögonen. Nu har jag aningen mer distans. Kanske gör det mig tråkigare, kanske är jag mer blasé, men jag kan uppskatta Obersts emolyrik för vad den är - navelskådande, rar, och ganska välformulerad tonårspoesi. Jag behöver inte längre se mig själv i texterna, lika lite som jag ser särskilt mycket av mig själv i tio år gamla självporträtt. Saker förändras.

Senaste veckan har jag lyssnat en del på Her Space Holidays "The Young Machines". HSHs frontman Marc Bianchi är exakt lika svartsynt som Oberst, men betydligt mer direkt i formuleringarna. Har inte orkat räkna hur många gånger han nämner ordet "chemicals", men det är många. Annars sjunger han mycket om tjejer, om självdestruktivitet, sin egen och andras, och om en livsstil inte särskilt långt från Herman Hesses stäppvargs.

Behöver jag nämna att jag, när jag hörde skivan första gången, tyckte att Bianchi var ett geni? Det var 2004/05 någon gång, jag var lite less på gitarrer och sökte mig mot det elektroniska. Her Space Holiday var en perfekt inkörsport. Bianchi sysslade med samplers och keyboards, men melodierna var lättnynnade och av klassiskt melankoliskt indiemärke. Inte helt olikt The Postal Service, men elakare.

Så här några år senare kan jag lyssna på Bianchis texter och finna dem till lika delar tröttsamma som rörande. Då och då bränner de till, men oftast går han bara för långt i sina försök att övertyga om hur bedrövlig hans tillvaro ter sig. Men det finns en låt jag ständigt återkommer till, en låt där Bianchi lyfter blicken från sin egen navel och ger sig på ett annat engagerande ämne. Kritiker. "Meet The Pressure" är något så uppfriskande som en låt som är raka motsatsen till den återkommande artistlögnen "Jag läser aldrig recensionerna". Så här bitsk och rolig får han gärna vara oftare.

"I'm not a victim of some feeble mind disease
Although some of my old friends would tend to disagree
I know these chemicals will get the best of me
I'm not saying that I want to quit, it just makes it hard to breath
But who needs lungs when you just bought a brand new pen
And there's stacks and stacks of envelopes just waiting to be sent
I looked through my closet and I found those magazines
I circled all the writers that I one day hoped to meet

Don't get me wrong, I don't mind getting bad reviews
In fact sometimes they're the only ones who try and speak the truth
But there are others who just love to cross that line
Hoping that their viciousness will boost traffic on their site
Like that kid who asked me if I knew I couldn't sing
That's like asking a blind man if he knows that he can't see
Next time try putting down something we don't know
Like how they gave a writing job to someone so damn slow

And then you went and said you didn't understand
How a girl so beautiful could love a guy like him
Now that's a question you should be saving for your wife
And while you're on the subject ask her where she was last night
Because she didn't go to her sister's for a drink
She was backstage at our show sitting on my knee
Telling us about how you walked in on her
With her hands inside her pants and singing all the words
Those very lyrics that you tried to criticize
But as we expected you misquoted half the lines
I guess this is a game that we both just have to play
I'll keep putting records out and you keep throwing them away"

Musik: Kent - Röd.

Det känns lika märkligt som glädjande att skriva detta, men Kents nya skiva är en av förra årets absolut bästa, en av gruppens bästa, deras starkaste sedan "Hagnesta Hill". Och detta skriver jag. Som tröttnade på Kent efter "Vapen & Ammunition". Som under många år förkastade dom. Som länge sett dem som ett pinsamt men lite gulligt inslag i skivsamlingen och som för länge sedan gått vidare. Tror inte att det här är albumet som får mig att börja hänga på Kent.nu eller försöka krångla på mig den gamla Hagnesta Hill-tishan igen, men my god, om det inte är en imponerande skiva...

Ser man förbi alla skriverier om Hansastudion och technoinfluenser (jodå, det finns en del beats här och där) så är "Röd" något så enkelt som ett knippe riktigt bra låtar. Starka melodier, snyggt sound och - framförallt - bandets vackraste och viktigaste texter hittills. Inga trasiga moln eller yetispår här inte. Det är ganska rakt, ganska enkelt och naket, ibland hjärtslitande i sin uppriktighet och uppgivenhet: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig."

Musikaliskt ekar det fortfarande av brittiskt 80-tal, men det känns inte mossigt som på "Tillbaka Till Samtiden". I en kort recension av den skivan efterlyste jag ett sound liknande det på Nicolas Makelberges "Dying In Africa". Då och då känns det som om någon lyssnade på mig. Men här anas också Arcade Fire, både i ljudbild och i tonläge och tema. Bombastiskt så det förslår, samma fixering vid lögner och tro och skuld, och texter om ett modernt samhälle man inte vill känna igen sig i. Ett samhälle fyllt av Vellingebor, utan utsträckta händer, utan kraft kvar att dela med sig av.

Musik: Snart dags för skägg?

Har lyssnat en hel del på Bonnie "Prince" Billy under den gångna månaden. Senaste Oldham-köpen, "Beware" och "Ease Down The Road" är båda briljanta skivor, inget snack om saken. Men under de åtta år som gått mellan släppen har en hel del hänt. Och räknar man än längre bakåt är det knappt att man känner igen honom. Det är slående hur mycket bättre han sjunger på sin senaste skiva jämfört med sina 90-talsalster. Tidigare lät han som en nära släkting till banjospelaren i "Deliverence". Nu snarare som den tredje förlorade Kjellvander-brodern. Då och då som Robert Pollard. Och melodierna är klarare än någonsin tidigare. Det låter aldrig, som man skulle kunna tro, tillrättalagt. Bara jävligt fint, vackert och bra.

Jag är taggad. Jag vill ha mer.

Last.Fm rekommenderar mig Palace, Palace Music, Bonnie "Prince" Billy & Matt Sweeney och Magnolia Electric Co.

Det var tråkpopens höst. Blir det skäggrockens vinter?

Musik: Årets 30 mest spelade skivor.

Detta är alltså en Last.FM-baserad lista, vilket innebär att den går på antal spelade låtar. En skiva med många kortare låtar räknas alltså som mer lyssnade på än en med få korta. Ta den alltså med en nypa salt.

1. Girls – Album

2. Wilco – Yankee Hotel Foxtrot

3. The Clientele – Bonfires on the Heath

4. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle

5. Pallin – Bright Moments

6. The Lilac Time – Compendium - The Fontana Trinity

7. Yo La Tengo – I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass

8. Jenny Wilson – Hardships!

9. Spacemen 3 – Recurring

10. M. Ward – Hold Time

11. Idaho – The Lone Gunman

12. The Relict – Tomorrow Is Again

13. Sagittarius – Present Tense

14. The Field Mice – Where'd You Learn to Kiss That Way?

15. The Bear Quartet – 89

16. Paul Williams – Someday Man

17. Lloyd Cole – Plastic Wood

18. Björn Olsson – Instrumentalmusik... att sjunka in i... eller kanske att försvinna till

19. Margo Guryan – Take a Picture

20. Crystal Stilts – Alight Of Night

22. The Magnetic Fields – 69 Love Songs

23. James Yorkston and The Athletes – Moving Up Country

24. The Beatles – White Album

25. Stereolab – Margerine Eclipse

26. Will Oldham – Joya

27. The Zombies – Odessey & Oracle

28. Michele – Saturn Rings

29. Elliott Smith – XO

30. James Yorkston and The Athletes – Just Beyond the River

Musik: Årtiondets låtar (Utan någon särskild ordning alls) #11.

The Bear Quartet - Put Me Back Together

(Lyssna här)

"Six Feet Under" var årtiondets bästa teveserie, och texten till "Put Me Back Together" kunde ha varit seriens ledmotiv. Till en genialisk och intensiv melodi räknas ett antal dödsorsaker upp. Det är enkelt, hjärtskärande, och samtidigt, på något plan, ganska livsbejakande också. En perfekt låt.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #10.

Håkan Hellström - Tro Och Tvivel



Hur väljer man ut EN Håkan Hellström-låt till den här listan? Det är ju omöjligt. Varje låt från första skivan förtjänar en egen plats, för att det är en skiva som på egen hand lade om reglerna för hur svensk popmusik får låta. "Kom Igen Lena" förtjänar en för euforin. "Hurricane Gilbert" en för hjärtesorgen, "Klubbland" en för dansgolven.... Etc, etc, etc. Men det får bli "Tro Och Tvivel" från senaste skivan. För att den inte är uttjatad. För att den är så jävla bra. För att den säger så mycket om vem Håkan Hellström som artist har varit, var han är nu och vart han är på väg.