Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #10.

Håkan Hellström - Tro Och Tvivel



Hur väljer man ut EN Håkan Hellström-låt till den här listan? Det är ju omöjligt. Varje låt från första skivan förtjänar en egen plats, för att det är en skiva som på egen hand lade om reglerna för hur svensk popmusik får låta. "Kom Igen Lena" förtjänar en för euforin. "Hurricane Gilbert" en för hjärtesorgen, "Klubbland" en för dansgolven.... Etc, etc, etc. Men det får bli "Tro Och Tvivel" från senaste skivan. För att den inte är uttjatad. För att den är så jävla bra. För att den säger så mycket om vem Håkan Hellström som artist har varit, var han är nu och vart han är på väg.

Musik: Min Last.fm-lista är nedslående läsning.

Söndag, morgon. Solen skiner. Jag dricker kaffe och lyssnar på Mojave 3. "Spoon And Rafter" är så mycket mer än ett vackert omslag. Det är en mycket fin skiva, mycket finare än jag först tyckte. Jag tycker mycket om deras ljumna melankoli. De låter som ljudet av saknaden efter någon som saknar en tillbaka. En trevlig nyupptäckt.


Mindre trevlig är min Last.fm-lista. Jag läser den och inser att den i princip ser ut som den alltid sett ut. Samma band i toppen, de bara hoppar runt bland topp-tio platserna. Är detta vad jag har blivit? Har jag stagnerat så i mitt musiklyssnande att jag bara lyssnar på samma tio, tjugo skivor om och om igen? Tja, kanske. Tänker jag tillbaka på våren 2008 så är det, med undantag för Joel Almes fantastiska debut, mest gamla trotjänares nya skivor som jag kommer att minnas. Nya Spiritualized, nya Robert Forster och, inte minst, nya Håkan Hellström.

Jag antar att det vore skrattretande att kalla detta för ett problem. Jag trivs ju trots allt med den musik jag lyssnar på, jag trivs med hur den får mig att må, att känna, att tänka. Men ibland önskar jag att något helt nytt, ur någon av mig tidigare outforskad genre, kunde slå ner i mig som ett hammarslag.

Litteratur: Bo Widerberg - Erotikon.

Titel: Erotikon
Författare: Bo Widerberg

År: 1957

Detta må låta präktigt och lillgammalt, men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Hade nog förstått att den skulle vara bra, men trodde att den skulle kännas mossigare, en viktig film rent filmhistorisk men inte så angelägen för mig personligen. Något som man ser pliktskyldigt, ungefär som man på skoltiden läste sina läxor. Men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Historien som berättades gick rakt in i hjärtat, den väckte känslor som legat och slumrat sedan jag första gången hörde "Born To Run", Patti Smiths "Piss Factory" och Håkan Hellströms "En Vän Med En Bil".

Och det är nästan precis likadant med "Erotikon". Den väcker inte samma känslor, men den knockar ändå. Men kanske mer i huvudet än i hjärtat. Framförallt är det en ganska modig roman. Femtiotalet är ju kanske inte artonhundratalet, men jag är ganska säker på att sex (ett stort tema i den här romanen) var betydligt mer hysch hysch då.

Romanens huvudperson är Gösta Granell, en medelålders chef på en låsfabrik. Gösta är deprimerad. Hans fru är mer intresserad av sina böcker, sina intellektuella vänner och sin läsecirkel än av Gösta. Hans gamla pappa är alkoholiserad och ende sonen har hoppat av skolan och ägnar sig mest åt att dra hem flickor från dansbanan. När Gösta inleder en affär med sonens före detta lärarinna får han tillfälligt livslusten tillbaka, men som alla otrohetsaffärer får den naturligtvis konsekvenser...

Det finns något väldigt Hjalmar Söderbergskt över det här, framförallt skildringen av Gösta, hans son och deras respektive grubblande. Precis som med Söderberg har jag också invändningar mot de kvinnliga karaktärna som känns ganska endimensionella, mer som spelpjäser än som människor.

Att "Erotikon" inte är så omtalad är inte särskilt konstigt. Det är en ganska anspråkslös roman, och Widerbergs författarskap överskuggades ganska rejält av hans filmskapande. För oss Widerberg-komplettister i vardande är den dock ett måste.

7/10

Musik: En låt #7.

Håkan Hellström - 13

Den 18:e december, det vill säga dagen då undertecknad fyller 24 år, släpps en singel som kommer att snurra många varv i min cd-spelare. Håkan Hellströms tolkning av Big Stars "13", i orginal en av de mest rörande, oskyldiga barndomsbetraktelser som någonsin skrivits. Håkans version låter minst sagt lovande. På Dolores hemsida finns 52 sekunder av låten utlaggda för provlyssning.

"Kan jag gå med dig hem från bussen?
Kan du möta på bänken där vi delade den första folkölen?
På fredag kanske jag kan få biljetter till dansen
so I can shake you, ooooh ooooh"