Musik: De ledsna har blivit glada.

I höstas släppte Arab Strap sin poppigaste skiva hitills - "The Last Romance". Avslutande spåret "There Is No Ending" är det lyckligaste bandet någonsin spelat in. Det säger kanske inte så mycket när det handlar om ett band som allt som oftast låter som en fimp i ett whiskeyglas ser ut, men faktum kvarstår: "There Is No Ending" är en riktigt upplyftande låt. En "souldänga", på gott och ont. Den svänger, så att säga.

Precis har man hunnit hämta sig från chocken när man träffas av nästa slag i ansiktet. Cat Power, den pålitliga skygga dysterkvisten, har gått och spelat in en soulskiva. Upp är ner och svart är vitt. Jag förstår ingenting. Hur blev alla så glada helt plötsligt? Dela med er av hemligheten, för jag skulle verkligen behöva veta den.
--
En stund senare. Är inne på första genomlyssningen av Cat Powers "The Greatest", och kanske drog jag lite förhastade slutsatser. Soul behöver ju absolut inte vara detsamma som eufori och blåsinstrument, det kan ju vara Antony & The Johnsons också. Cat Powers senaste låter, såhär ett par låtar in på skivan, mer som det sistnämnda.

Ordningen är återställd.

Dagbok: Arbetsdagen börjar för en mörkrets man.

Söndag 26 februari -06

En jävla helg är över, och jag tänkte fira det med ostbågar, en kall folköl och lite Six Feet Under. Dum idé. Sällan har en tv-serie gjort mig så illa berörd som kvällens episod gjorde. Det var fullständigt hypnotiserande, men en känsla av att ha blivit påtvingad något mot min vilja dröjde sig kvar. På sätt och vis var det väl en träffande avrundning på en plågsam och påtvingad helg, den värsta på flera månader.
Eländet började i fredags kväll. Kom hem från jobbet, smått utmattad och egentligen inte sugen på att göra annat än gå och lägga mig. Det kunde jag tyvärr inte göra, eftersom jag i ett svagt ögonblick gått med på att skriva om en konsert som skulle hållas på Wictoria senare samma kväll. Brorsan kom förbi, vi kollade på Bear Quartet på SVT, ”delade” på ett sexpack folle (han drack en, jag fyra) och sen gick vi. Utanför busstationen snubblade han på en stor skruv som stack upp ur marken och stukade typ handen. Så kan det gå.
Så jag fick gå själv på konserten. Det såg ut att bli ganska uthärdligt vid ett tillfälle, för Alex, Robert och Per kom förbi, men när de gick upp på dansgolvet gav jag upp alla tankar på en lyckad afton, för hur kul är det att dansa till skitmusik med en svintung kamera skavandes mot axeln? Inte särskilt. Jag kände mig bedrövad, precis som jag alltid gjorde när jag var ute i Karlskoga förr i tiden. Ensam, ogillad, ignorerad, uttittad. Spelar ingen roll vad man gör med sitt liv, i sin hemstad är man ändå alltid samma person, för man kommer alltid känna sig som samma person.
Den insikten i kombination med ett par öl gjorde mig så upprörd att jag gav mig ut i vinternatten, vilt svärandes och sparkandes på snöklumpar. Jag ringde ett par upprörda samtal där jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer gå ut i Karlskoga, åtminstone inte på Wickan eller Statt. Jag ämnar hålla det löftet.
Mina äventyr i vinternatten drog ut på tiden, och det var nära på att jag inte lyckades göra det jobb jag skickats ut att göra. Pinsamt. Jag såg till att rycka upp mig, gick in, gjorde det jag skulle utan glädje eller entusiasm och gick hem, där jag på nätet fortsatte att ondgöra mig över min hemstad.

Lördag morgon, klockan är 06:00. Telefonen börjar skrika. Dags att gå upp. Jag har sovit fyra timmar. Jag håller telefonluren i handen och ska trycka in numret till jobbet för att sjukskriva mig men ångrar mig i sista minuten. Stapplar dit. Jobbar. Stapplar hem. Hatar mitt liv ett par timmar till innan det är läggdags igen. Blir söndag. Proceduren upprepas.

Svammel: Mina senaste fynd.

1 st. vinterjacka för 199 :-
1 st. vårjacka för 98 :-
1 st. "V för Vendetta" av Alan Moore för 79 :-
1 st. "Du Är Ingen Främling Här" av Adam Haslett för 29 :-
1 st. "Gå Johnny, Gå, Gå" av Cyrill Hellman för 49 :-
1 st. rum i lägenhet i Bagarmossen från och med juli.

Dagbok: Lost Weekend.

Jag har tillbringat helgen i en Lloyd Cole-låt, och det har varit en fantastisk helg. Det enda som fattades var polotröjan. Den fick ligga kvar i garderoben hemma i min dammiga lägenhet medan jag själv satte mig på tåget till Stockholm.
Alla ingredienser fanns där. Långa promenader. Viktiga samtal om allt det som gör livet så smärtsamt och ljuvligt att leva, gamla och nya erfarenheter ventilerades och analyserades, positiva såväl som negativa. Vi träffade Rebecca på ett café och Annika på en pubb, och allt var som förr, men samtidigt så väldigt tydligt Nu. Det blev några öl för mycket, men jag lyckades hålla mig någorlunda civiliserad och söndagen fortsatte i lördagens fotspår. Det blev en ny jacka, och sedan fransk film, vilket också känns väldigt mycket Lloyd Cole.
Jag gillar verkligen Lloyd Cole.

Svammel: Last.FM igen.

Nu har jag bredband! Och så ska jag självklart ha en egen audioscrobbler också. Den kan komma att bli rätt missvisande dock, eftersom jag oftast lystnar på musik i stereon och inte på datorn. Anyway, here goes: http://www.last.fm/user/nillas_s/

Musik: En låt #10.

The Ronettes – I Wish I Never Saw The Sunshine

“Man kan verkligen höra desperationen i hennes röst”, sade rösten i radion, och berättade om Ronnie Spectors olyckliga äktenskap med producenten Phil, som i ren svartsjuka sägs ha låtit bygga stora murar runt deras gemensamma hus.
Jag var väldigt svag för desperation just då, våren 2001, i Håkan Hellströms och Bright Eyes kölvatten. Jag spetsade öronen, och knockades totalt av vad jag hörde. Den där desperationen är plågsamt återhållen, som om hon försöker hålla den inne, rädd för att maken ska förstå att texten för henne är så mycket mer än en sång om förlorad kärlek.
Det är en sång om förlorad frihet, och den verkliga meningen sipprar ohjälpligt ut, som vatten ur en sprucken blomvas.
En annorlunda slags desperation.

Musik: En låt #9.

The Zombies – Hung Up On A Dream

60-talet blir inte vackrare, mer perfekt och romantiskt skimrande än så här.
Jag hade en gång en samlingsskiva med The Zombies. Den ingick i en serie kallad ”Best Of The 60s”. Den sade mig ingenting. Förutom fantastiska ”Time Of The Season” fanns där ingenting som skilde Zombies från alla andra menlöst trallande popgrupper från början av popmusikens gyllene årtionde.
Det är inte så jag vill ha mitt 60-tal.
The Zombies stod ju, åtminstone på mästerverket ”Odyssey & Oracle”, långt över allt det där. Det är ett gravt underskattat album, helt klart däruppe på prispallen med ”Forever Changes” och ”Pet Sounds” när bästa 60-talsskivan ska utses.
Det är precis så här jag vill ha mitt 60-tal. Psykadelica, harmonisk, men storslagen. Svävande utan att bli påfrestande utflippad. Bara en romantisk förgången fantasivärld att flyta bort i när tillvaron blir för kaotisk och stressig.
På ”Hung Up On A Dream” lyckades de få till det precis rätt.

Dagbok: Utan karta, utan kompass.

“I could listen to all my friends
and go out again
and pretend its enough
or I could make a career of being blue
I could dress in black and read Camus
Smoke clove cigarettes and drink vermouth
Like I was 17
That would be a scream
But I don’t want to get over you”

Magnetic Fields – I Don’t Want To Get Over You

Jag har skrivit så många dagbokstexter den senaste veckan, men ingen har känts representativ. Jag ändrar mitt humör med ett knäpp med fingrarna, men oftast går jag bara från sur och bitter till surare och bittrare. Jag väntar fortfarande på den förklaring som kan få rätsida på saker och ting, för utan den kompletta kartan framför mig vet jag inte vart jag ska navigera härnäst.
Det är nog det enda jag behöver skriva.
Det är nog det enda veckan handlat om faktiskt.

Jag fick hem album nummer 4, 5 och 6 av Preacher igår, och jag läste ut dem på en eftermiddag. Jag älskade femman, där Cassidy förnedrar ett gäng självupptagna, vampyrdyrkande gothare. Jag misstänker att Garth Ennis låter egna åsikter skina igenom hos sina karaktärer, och ganska ofta är de lite för macho för min smak, men här är jag helt klart på hans sida. Cassidy får gärna komma till Kaffe Kulan i Karlskoga och sprida lite död och förnedring bland de blekansikten som brukar, eller åtminstone brukade, samlas vid de innersta borden i lokalen och fika och röka bort sina liv.
Gud som jag hatar folket i den här stan.
Varje dag ser jag någon jag avskyr. Jag är trött på det. Jag skulle vilja börja om från scratch någon annanstans, där alla främlingar bara är vänner jag ännu inte har mött, istället för motsatsen.
--
Hade en märklig dröm inatt igen.
Jag vara på resande fot, och passerade Hedemora. Jag bestämde mig för att stanna och hälsa på min gamla klasskamrat Teresa.
Jag körde omkring i en liten bil i ett typiskt medelklassområde med små gröna trädgårdar och gula hus. Jag hade ingen aning om var hon bodde, så jag stannade och frågade en förbipasserande efter vägen. Han pekade på ett hus på andra sidan gatan, så jag parkerade bilen och klev ut.
Ingen såg ut att vara hemma. Lamporna i fönstren var släckta. Jag gick över en grusgång fram till ytterdörren och knackade på. Inte ett ljud hördes där inifrån. Jag tryckte försiktigt ner handtaget, och märkte att det var upplåst.
Jag smög in.
Det var ett gemytligt hus, ett typiskt ”hem” om ni förstår vad jag menar. Det luktade svagt av mat, som om någon nyss ätit och lämnat tallrikarna odiskade på diskbänken. En trätrappa ledde upp till övervåningen, som bestod av ett stort vardagsrum med skinnsoffor, en öppen spis och en widescreen-tv. Det var dunkelt däruppe. Tapeterna var bruna och gula. Inga lampor lyste och gardinerna var fördragna.
Jag satte mig i soffan, lutade mig tillbaka och drog av mig strumporna. Ställde ner mitt bagage som bestod av en stor sportväska på golvet, och slog på tv-n. Där visades inget spännande, så jag slumrade till en stund. När jag vaknade märkte jag att en videokassett låg på soffbordet. Jag lyfte upp den. Det var en ny svensk film där Teresa spelade huvudrollen. Kassetten satt i videon, så jag slog på den.
I filmens inledning var Teresas karaktär med om en cykelolycka som gjorde henne förlamad. Filmen var ett psykologiskt drama som handlade om hennes väg tillbaka till livet. Den var gripande, ganska experimentell - det fanns flera cykelscener filmade i förstapersonsperspektiv, de dök upp då och då, som påminnelser om den hemska olyckan. Dessutom fanns en drömsekvens där Teresa var hockeymålvakt. Men egentligen var den inte särskilt imponerande.
Medan jag satt där och slötittade kom familjen hem igen. Jag hörde röster från nedervåningen och stelnade till. Jag var tvungen att ta mig därifrån, snabbt! Jag rafsade ihop mina saker, men han inte ens få på mig strumporna innan en tant kom gående uppför trappan. Hon stelnade till när hon såg mig. Jag gick fram och sträckte fram handen. Hon skakade den långsamt och tittade skeptiskt på mig medan jag presenterade mig. Jag förklarade att jag kommit för att hälsa på min gamla klasskamrat, men hade ingen bra förklaring på varför jag gått in oinbjuden. Jag bad om ursäkt om jag skrämt henne, och hon accepterade den, om än tveksamt.
Teresa var bortrest, men hela hennes släkt var hemma. Jag hälsade artigt på dem i tur och ordning, och berättade att det var första gången jag var i Hedemora. De erbjöd mig en rundtur, och naturligtvis tackade jag ja. Vi packade allihopa in oss i deras bil.
Vi åkte in i Hedemora centrum, och jag hade aldrig sett något så vackert i hela mitt liv. Vägen gick genom en väldig dal, omgiven av två höga berg. Längs bergväggarna hade staden byggts, husen vilade på klipphyllor och blickade ner över bråddjup och klippskrevor. Det var grönt och prunkande, bredvid husen och lägenheterna klättrade lövträd och vinrankor. Mitt i staden låg en stor sjö och på en ö i centrum av den låg en majestätisk medeltidsborg
Det var en sagovärld! Jag hade dött och hamnat i paradiset, och Hedemora var paradiset!
Sen vaknade jag.
--
Nu i helgen ska jag till Stockholm. Jag längtar dit, och jag hoppas jag kommer hem med ett gäng glada minnen i bagaget som jag sedan kan ägna tankarna åt under de kommande två veckorna av jobb, jobb, jobb och aggressioner.

Dagbok: Bukowski.

"Woke up this morning and it seemed to me
that every night turns out to be
a little bit more like Bukowski
and yeah, I know, he's a pretty good read
but God who'd wanna be
God who'd wanna be
such an asshole?"

Modest Mouse - Bukowski
--
Tillbaka i Karlskoga igen efter en resa i tid och geografi. I lördags morse satte jag mig på tåget till Göteborg för att hälsa på gamla vänner och komma bort från den grå vardagen. Mattias och Johan mötte upp mig på stationen. Vi drack kaffe och jag åt sallad och vi snackade gamla minnen. Johan skulle till jobbet, men Mattias och jag följde upp med varsin kall, god öl innan vi slutligen tog spårvagnen till hans lägenhet i Majorna. Där fortsatte ölen och de gamla minnena flöda. Över telefon snackade vi med Kristofer - som faktiskt skymtar förbi för ett ögonblick i HC Z-reklamen - vi käkade pizza och lyssnade på gamla Motala-låtar. Efter en stund anslöt Emil och hans kompis Martin, och efter ytterligare en stund även Elin som jag ringt lite tidigare. Henne har jag inte träffat sedan slutet av 2003/början av 2004 någon gång, så det var extra kul. Jag kände att jag liksom föll in i samma roll som jag hade då, när det så att säga begav sig, men det var enbart en trevlig känsla. Det är trots allt den roll jag trivts allra bäst i, Motala-rollen, och det kändes trösterikt att se att allt inte behöver förändras med tiden, åtminstone inte till det sämre.

Jag och Mattias hängde på Elin till festivaltältet på Järntorget. Det mest spännande som hände där var att Mattias skakade hand med Bob Hansson. Hur kommer det sig att alla jag känner träffar Bob Hansson? Min bror träffade honom i Örebro för bara några veckor sedan. Hur klarar karln av att ständigt befinna sig i min bekantskapskrets periferi?
Jag känner mig nästan förföljd.
Hursomhelst. Både jag och Mattias kände oss en aning malplacerade där i tältet, så vi sa hej då till Elin och gav oss ut i vinterkylan. Vi gick till Kings Head, en pub vars namn klingar smärtsamt välbekant för en Karlskogabo, och kanske var det därför jag kände att stämningen blev lite avslagen där. Jag tyckte jag såg Marcus Birro och bröderna Franke sitta och samtala vid ett bord. Johan, som gått direkt till Kings Head, hävdade bestämt att jag såg i syne.
Jag vet inte.
Jag var full.
Jag ville hem.
Så vi gick hem.
Hemma hos Mattias fick jag ligga skavfötters med en 37-årig finne, och av den anledningen sov jag inte särskilt bra den natten. Det gick inte riktigt att sträcka ut sig utan att råka fotflörta med honom, så jag fick ligga hopkrupen som en liten råtta.
Med tanke på det var det skönt att nästa dag blev betydligt lugnare. Mattias och jag tog en spårvagn ner till stan där vi käkade och gick i affärer. Handlade lite kläder och åkte sedan ut till Chalmers där vi mötte upp Magnus och kollade på "The Producers".
Den var kul, och lättade upp i bakfylleångesten.

På måndag morgon åkte jag hem. Tåget gick vid nio och jag var framme i Örebro vid tolv. Fick vänta på bussen i fyrtio minuter, och han därför inte mer än komma hem och äta innan jag var tvungen att rusa till jobbet. Jobbade till kvart över tio, kom hem och somnade nästan ögonblickligen. Så kan det gå.

Musik: En låt #8.

The Embassy - Boxcar

Det fanns ett par textrader jag funnit tröst i de senaste veckorna. De kommer från inledande spåret ”Boxcar” på The Embassys ”Futile Crimes”. Den talar till mig precis så som riktigt viktig popmusik ska tala till en i svåra stunder.

”After the boxcar’s gone,
into the setting sun,
we split up in two
just like my favorite tune
But I don’t envy you
You feel the same way to.”

Jag måste erkänna att jag inte vet exakt vad en boxcar är för något, men jag tänker mig ordet som en direktöversättning av svenskans "lådbil".
Och den där lådbilen, den representerar det vackra man kämpat för att bygga upp tillsammans, spikar som slagits in trots häftiga svordomar och krossade tumnaglar, bitar som sågats isär och sedan klistrats ihop på ett sätt som passar två skilda viljor bättre.
Och när den där lådbilen sedan oundvikligen försvinner; faller isär som ett korthus och hjulen rullar iväg i fyra olika riktningar, står man kvar på varsin sida av vägen, sorgsen över det man förlorat, men samtidigt tröstad av tanken på att känslan av förlust trots allt är något man delar, och därför är något som förenar en.

Svammel: Osansad, #2.

Mitt liv känns just nu som ett väldigt utdraget slagsmål där jag inte tillåts ruska av mig den senaste smällen och planera mitt motangrepp innan jag träffas av nästa knytnäve i solar plexus.
Det är okej, trots allt. Det blir okej till slut. Litteraturhistorien har lärt mig att boxning är en romantisk sport, även när man förlorar, och att vara punchdrunk är på något sätt finare än att bara vara drunk.

Svammel: 13.

13e februari är det datum då Bredbandsbolaget har tänkt koppla in bredband och telefoni i min lägenhet. Ack ljuvliga lyckodatum då hela världen kommer att ligga för mina fötter, då sällskap bara kommer att vara ett par knapptryckningar bort, då jag kommer att kunna förlora mig i nördkuriosa på Dagensskiva, uppdatera bloggen fem gånger i halvtimmen och avsäga mig mitt asociala IRL-liv till förmån för en betydligt mer innehållsrik tillvaro på the world wide web.

Svammel: Osansad, #1.

Det kommer tider i ens liv då den mänskliga hjärnans förmåga att visualisera det förgångna i form av korta, hjärtslitande kortfilmer känns som en sjukdom man utan minsta tvivel skulle byta mot en rejäl dos aids, cancer, rabies eller vilken annan vedervärdig krämpa som helst.
När de där filmerna sedan börjar spelas upp med en annan huvudperson där man själv brukade synas, då önskar man sig ett mer snabbt, smärtfritt slut, befriat från reflektioner.
Jag vill bara göra en Nate Fischer, stampa i den mylla där gamla minnen ligger begravda och skrika rätt ut.