Musik: En låt #8.

The Embassy - Boxcar

Det fanns ett par textrader jag funnit tröst i de senaste veckorna. De kommer från inledande spåret ”Boxcar” på The Embassys ”Futile Crimes”. Den talar till mig precis så som riktigt viktig popmusik ska tala till en i svåra stunder.

”After the boxcar’s gone,
into the setting sun,
we split up in two
just like my favorite tune
But I don’t envy you
You feel the same way to.”

Jag måste erkänna att jag inte vet exakt vad en boxcar är för något, men jag tänker mig ordet som en direktöversättning av svenskans "lådbil".
Och den där lådbilen, den representerar det vackra man kämpat för att bygga upp tillsammans, spikar som slagits in trots häftiga svordomar och krossade tumnaglar, bitar som sågats isär och sedan klistrats ihop på ett sätt som passar två skilda viljor bättre.
Och när den där lådbilen sedan oundvikligen försvinner; faller isär som ett korthus och hjulen rullar iväg i fyra olika riktningar, står man kvar på varsin sida av vägen, sorgsen över det man förlorat, men samtidigt tröstad av tanken på att känslan av förlust trots allt är något man delar, och därför är något som förenar en.