Litteratur: Garth Ennis - Preacher

Vet ni, ibland kan jag gå upp så i något att allt annat känns oviktigt. Sömn, mat, umgänge, allt ställs åt sidan till förmån för detta. Jag upplevde det i helgen med Heroes Of Might And Magic 4, som jag spelade tills jag var röd både i och omkring ögonen. Och jag upplevde det i allra högsta grad den natt då jag sträckläste de tre första Preacher-albumen som dumpit ner i brevlådan dagen innan.
Preacher har några år på nacken. Jag har läst några sporadiska episoder i gamla Magnum, och förstått att det här nog är helt fantastiskt bara man kan knyta samman punkterna till en sammanhängande historia. Men fantastiskt visade sig vara en underdrift.
Preacher är det bästa jag läst i serieväg sedan Alan Moores "Watchmen".
Det första man reagerar på när man slår upp en sida i Preacher är kombinationen extremt våld och svart humor. Här finns till exempel en karaktär som gått i Kurt Cobains fotspår men överlevt och lämnats med ett stort hål i ansiktet som får honom att likna... ett arsle.
Men vi försöker att bortse från det för ett ögonblick. För vid sidan av allt ultravåld och alla provokationer finns här allt som utmärker en riktigt bra berättelse. En fascinerande grundhistoria, knivskarp dialog (trots att vissa sidor innehåller fler "fuck" än "och" och "att") och karaktärer att älska och hata.
Huvudpersonerna Jesse, Cassidy och Tulip är några av de mest hjärtliga skitstövlar som någonsin figurerat i en serietidning. Samtidigt är skurkarna så vidriga att man från första stund önskar se dem dö på så skruvat sadistiska sätt som möjligt - vilket de naturligtvis gör också. Som baksidetexten till album nummer tre, "Proud Americans", basunerar ut: "Preacher reminds readers how much fun it is to watch the good guys kick some ass".
Men framförallt är det en liten serie om manlig vänskap. Scenerna där Jesse och Cassidy gör New York är nog det mest minnesvärda i de tre inledande albumen.
Och det vill inte säga lite.