Dagbok: Konstruktiv.

Jag tycker bättre om den person jag är i min nya lägenhet, utan meningslös nätbaserad förströelse inom en armlängds avstånd. Jag är mer reflekterande nu, jag får mer uträttat, ideer bubblar innanför pannloben.

Internet har gjort mig bekväm, och väldigt väldigt avtrubbad, på gott och ont. För även om jag varit olidligt passiv under den gångna hösten, är det nog den ständiga tillgången till sällskap, om så bara i form av korta textrader på en skärm, som hindrat mig från att deppa ihop fullständigt.

Melankolin sliter i mig numera, ända sedan jag flyttade. Men den är inte enbart av ondo. Jag kan göra något konstruktivt av den. Jag kan hålla den på avstånd - en armlängds - genom att sitta ner här och skriva de här orden, genom att skapa något som består, i åtminstone ett par dagar. Framförallt kan jag äntligen få ro att göra någonting av alla de där novellfragment jag krafsat ner i anteckningsböcker under höstens bussresor, jag kan ta igen all den där tiden jag slösat på ingenting.