Litteratur: Haruki Murakami - Underground

Författare: Haruki Murakami
Titel: Underground
Förlag: Norstedts
År: 2005

Det tog tid att ta sig igenom den här boken. Den är tjock. Men den är framförallt lång - den känns bra mycket längre än sina drygt 600 sidor. Till viss del beror det på att ämnet, saringasattentatet i Tokyos tunnelbana den 20 mars 1995, är ganska tungt, men till större del beror det på det enformiga upplägget.

Tanken är god. Haruki Murakami menar att varje enskild individs version av händelsen är lika viktig som den "objektiva" sanningen. Därför han ägnat de första 270 sidorna åt intervjuer med överlevande och anhöriga till de omkomna, där alla tillåts tala till punkt om sina upplevelser. Intressant? Absolut. Men det blir ingen särskilt engagerande läsning. Murakami är en synnerligen sympatisk intervjuare som ursäktar sig när han ställer känsliga frågor och undviker att ifrågasätta sina intervjupersoner, även där deras berättelser avviker rejält från andras ögonvittnesskildringar. Detta gör att han ibland känns mer inställsam än känslig, och det var väl ändå aldrig tanken?

Murakami har också misslyckats med att ge intervjupersonerna unika röster. I förordet förklarar han att han försöker skapa en bild av vilka de här människorna är, för att de ska kännas verkliga för läsaren. I realiteten innebär det bara att vi tvingas läsa långa textsjok om offrens arbetsplatser och studietid. Det är mycket sällan vi får komma någon nära inpå livet.
Då vittnesskildringarna i de flesta fall påminner ganska mycket om varandra, är det 270 riktigt enformiga sidor att traggla sig igenom innan något mer givande händer. Halvvägs in boken blir det betydligt mer intressant. Här intervjuar författaren medlemmar ur sekten Aum, som låg bakom attentatet. Långt ifrån alla sektens anhängare var medvetna om det fruktansvärda som planerades, och hade svårt att tro att deras ledare Shoko Asahara verkligen var kapabel till något sådant. De fick ett bryskt uppvaknande. De här människorna känns faktiskt mer som offer än vad de drabbade av attentatet gör, och att läsa om deras tankar kring livet, existensen och tiden i sekten är betydligt mer fascinerande än bokens inledning.

Jag ångrar inte att jag läste "Underground". Ämnet är intressant, och även om den går långsamt att ta till sig så finns det tillfällen då den verkligen bränner till. Men då jag vet vilka känslostormar till läsupplevelser Haruki Murakami är kapabel till (”Norweigan Wood”) kan jag inte annat än känna mig verkligt besviken på ”Underground”.