Litteratur: Dave Gibbons – The Originals

Titel: The Originals
Författare: Dave Gibbons
Tecknare: Dave Gibbons
Förlag: DC Comics/Vertigo
År: 2004

I was a mod before you was a mod.

Titeln på en skiva med Television Personalities, men skulle lika gärna kunna vara en catchline på omslaget till Dave Gibbons futuristiska modsfabel "The Originals".

Lel och Bok är barndomsvänner. Deras högsta dröm är att få bli medlemmar i The Originals, ett modsgäng som regerar gatorna på sina svävande scooters. The Originals fiender kallar sig The Dirt. De har skinnjackor, flottigt hår och kör runt på svävande motorcyklar. Efter att Lel och Bok guidat The Originals till The Dirts tillhåll och hjälpt till i det påföljande slagsmålet, antas de som medlemmar och dras in i The Originals dekadenta värld av droger, scooters och Martha & The Vandellas-sjuor. Deras drömmar har besannats, men jakten på status får förödande konsekvenser.

Berättelsen är egentligen inte särskilt märkvärdig. Dave Gibbons är ju mest känd som tecknare, framförallt av Alan Moores mästerliga ”Watchmen”, och det är där hans främsta kvaliteter finns. Därmed inte sagt att The Originals är dålig, absolut inte. Men det är estetiken, inte intrigen, som är det viktigaste här.

Gibbons tecknar rent och effektivt. Inte en linje känns dragen i onödan. Det mest imponerande är nog ändå hans förmåga att teckna en enhetlig värld, där mode, fordon och arkitektur påminner om vad vi ser i vår egen värld, men ändå är väldigt annorlunda. Han gjorde det med bravur i Watchmen, och han gör det lika bra här. Det framtida samhälle där ”The Originals” utspelas känns helt enkelt väldigt trovärdigt, och inte alls särskilt överdrivet.

Budskapet i ”The Originals” är naturligtvis att man ska vara sig själv, istället för att söka sig till grupperingar. Det är ett fint budskap, men samtidigt gör Gibbons teckningar sitt bästa med att predika det motsatta. Allt är så förbaskat snyggt att man inget hellre vill än att springa ut och köpa en schackrutig kostym och en svävarscooter.

Litteratur: Garth Ennis - Preacher

Vet ni, ibland kan jag gå upp så i något att allt annat känns oviktigt. Sömn, mat, umgänge, allt ställs åt sidan till förmån för detta. Jag upplevde det i helgen med Heroes Of Might And Magic 4, som jag spelade tills jag var röd både i och omkring ögonen. Och jag upplevde det i allra högsta grad den natt då jag sträckläste de tre första Preacher-albumen som dumpit ner i brevlådan dagen innan.
Preacher har några år på nacken. Jag har läst några sporadiska episoder i gamla Magnum, och förstått att det här nog är helt fantastiskt bara man kan knyta samman punkterna till en sammanhängande historia. Men fantastiskt visade sig vara en underdrift.
Preacher är det bästa jag läst i serieväg sedan Alan Moores "Watchmen".
Det första man reagerar på när man slår upp en sida i Preacher är kombinationen extremt våld och svart humor. Här finns till exempel en karaktär som gått i Kurt Cobains fotspår men överlevt och lämnats med ett stort hål i ansiktet som får honom att likna... ett arsle.
Men vi försöker att bortse från det för ett ögonblick. För vid sidan av allt ultravåld och alla provokationer finns här allt som utmärker en riktigt bra berättelse. En fascinerande grundhistoria, knivskarp dialog (trots att vissa sidor innehåller fler "fuck" än "och" och "att") och karaktärer att älska och hata.
Huvudpersonerna Jesse, Cassidy och Tulip är några av de mest hjärtliga skitstövlar som någonsin figurerat i en serietidning. Samtidigt är skurkarna så vidriga att man från första stund önskar se dem dö på så skruvat sadistiska sätt som möjligt - vilket de naturligtvis gör också. Som baksidetexten till album nummer tre, "Proud Americans", basunerar ut: "Preacher reminds readers how much fun it is to watch the good guys kick some ass".
Men framförallt är det en liten serie om manlig vänskap. Scenerna där Jesse och Cassidy gör New York är nog det mest minnesvärda i de tre inledande albumen.
Och det vill inte säga lite.