Film: Ghost Rider.

Titel: Ghost Rider
Genre: Action
Regi: Mark Steven Johnson
Land: USA
År: 2007

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som "Daredevil"-filmen till exempel. Så mycket potential, sånt fruktansvärt magplask. En ful, korkad och tråkig film, som kunde ha blivit så bra. Tänk om regin överlåtits till Robert Rodriguez eller Zack Snyder, tänk en ner till minsta bildruta trogen adaptation av Frank Millers "Daredevil - The Man Without Fear". Kunde ha blivit fantastiskt; ett hårdkokt uppväxtdrama kombinerat med lika delar "Sopranos" som "Karate Kid". Nu blev det istället en av de absolut sämsta filmer jag någonsin sett.

Hans nya film, "Ghost Rider", är faktiskt precis lika dålig. Jag har inte läst särskilt mycket av Marvel-serien den baseras på och kan därför inte utröna hur pass trogen den är sin förlaga, men det spelar ingen som helst roll. Nicolas Cage har sällan varit mer oinspirerad än han är i rollen som Johnny Blaze, stuntmannen som efter en pakt med djävulen (Peter Fonda) förvandlas till ett brinnande skelett på motorcykel. Estetiken är precis som i "Daredevil", smaklös och vulgär. Cages kärleksintresse (Eva Mendes) har ungefär lika mycket utstrålning och charm som en trästock, vilket man försöker kompensera med make-up och kläder värdiga en mjukporrfilm.

Jag är egentligen inget fan av actiongenren, men så länge jag får lite verklighetsflykt, spänning och välkoriograferade scener är jag nöjd. Allt det här skulle med andra ord kunna vara okej om filmen åtminstone var underhållande. Det är den inte. Långdragen och seg och sanslöst ospännande. Inte en enda scen fungerar. Johnson försöker manipulera publiken, men har inga trådar att dra i. Han behärskar hantverket i teorin. Inte i praktiken.

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som att Mark Steven Johnson förmodligen kommer att regissera och producera filmatiseringen av Vertigo-serien "Preacher"...

2/10

Året i övrigt.

Sånt jag läst, lyssnat på, kollat på under året, oavsett när det producerats.

Musik: Montgolfier Brothers

Montgolfier Brothers plöjer sin fåra djupare och djupare för varje skiva.
På ”Seventeen Stars”, det enda albumet jag äger med dem, låter de mest klädsamt molokna, som sorgsna män i rutiga kavajer, långsamt vandrade genom Nick Drakes lummiga landsbygd. Sedan sjunker de djupare och djupare ner i svärtan för varje skiva. ”The World Is Flat” har svidande smärtsamma uppbrottsberättelser, och ”All My Bad Thoughts” är så mörk, uppgiven och livstrött att man verkligen kan se de av cigarettrök missfärgade tapeterna och fördragna persiennerna framför sig när man lyssnar.
Vackert låter det hursomhelst, hela tiden.

Musik: Modest Mouse – Float On

Jag hade hört den både en och två gånger på radion då den var aktuell, men aldrig reflekterat särskilt mycket över den. Så köpte jag till slut ”Good News For People Who Love Bad News” när den reades ut, och även om det vore fel att säga att den räddade mitt liv, så gjorde den i alla fall ett par i övrigt ganska mörka veckor betydligt ljusare. ”Float On” är helt enkelt en av de mest hoppfulla låtar jag någonsin hört. Den går dessutom utmärkt att dansa till, såväl ensam som med andra.

Musik: Guided By Voices

Nog hade jag lyssnat på GBV före 2006, men då ägde jag bara (förvisso fantastiska) samlingsskivan ”Human Amusements At Hourly Rates”, och inga riktiga album. Det här året köpte jag på mig ett helt gäng. Jag har väl lyssnat mig ganska mätt på Robert Pollard och co vid det här laget. Skivorna åker inte in i stereon fullt lika ofta som tidigare. Men då och då drar jag på ”Game Of Pricks” och det blir vår igen.

Litteratur: Garth Ennis – Preacher

Den enda serie jag läst som på allvar kan konkurrera med Alan Moores ”Watchmen” om titeln ”världens bästa serie”. Religion, humor, ultravåld, vänskap, kärlek, sex, allt filtreras genom Garth Ennis skruvade machohjärna. Älska eller hata honom, otroligt underhållande är det hur som helst.
Och snart blir den tv-serie också.

Tv: Six Feet Under

Att femte säsongen av Six Feet Under aldrig sändes på SVT i år skulle kunna räknas som en av årets stora besvikelser, om det inte vore för det faktum att jag slog till på DVD-boxen i sommeras. Jag tänker inte gå in på hur överlägset det är att avnjuta tv-serier i koncentrerad form jämfört med att vänta vecka efter på vecka på fortsättningen – det har andra gjort förklarat bättre. Jag nöjer mig med att konstatera att säsong fem (den avslutande) av världens bästa tv-serie var helt i klass med den första, om inte bättre. Karaktärerna hade alla utvecklats och mognat med åren, och kändes nu som nära vänner, människor man ömsom hatar, ömsom älskar, men aldrig är likgiltig inför. Intrigerna kretsade den här gången mycket kring föräldraskap och psykiska sjukdomar, men också kring åldrande, det ökande behovet av att stadga sig, slå sig till ro.
Och mitt i alltihop slår döden till, precis som alltid, men mer tårdrypande än någonsin.

Film: The Devil & Daniel Johnston / Mitt Hjärtas Förlorade Slag

Två filmer som egentligen skulle ha hamnat på topplistan, helt klart. Synd att man är så glömsk. Den ena en gripande dokumentär i lite samma stil som förra årets ”Tarnation”, eller för all del, ”Grizzly Man”. En berättelse om galenskap, musik och kärlek/besatthet. Den andra är ett franskt drama om pianospel och hämnd, med världens kanske snyggaste skådespelare - Romain Doris. Nattscenerna där han drar omkring på gatorna, stirrig och nervös och med hörlurar på huvudet, är nog största anledningen till att jag investerade i en mp3-spelare i våras.

Litteratur: Garth Ennis - Preacher

Vet ni, ibland kan jag gå upp så i något att allt annat känns oviktigt. Sömn, mat, umgänge, allt ställs åt sidan till förmån för detta. Jag upplevde det i helgen med Heroes Of Might And Magic 4, som jag spelade tills jag var röd både i och omkring ögonen. Och jag upplevde det i allra högsta grad den natt då jag sträckläste de tre första Preacher-albumen som dumpit ner i brevlådan dagen innan.
Preacher har några år på nacken. Jag har läst några sporadiska episoder i gamla Magnum, och förstått att det här nog är helt fantastiskt bara man kan knyta samman punkterna till en sammanhängande historia. Men fantastiskt visade sig vara en underdrift.
Preacher är det bästa jag läst i serieväg sedan Alan Moores "Watchmen".
Det första man reagerar på när man slår upp en sida i Preacher är kombinationen extremt våld och svart humor. Här finns till exempel en karaktär som gått i Kurt Cobains fotspår men överlevt och lämnats med ett stort hål i ansiktet som får honom att likna... ett arsle.
Men vi försöker att bortse från det för ett ögonblick. För vid sidan av allt ultravåld och alla provokationer finns här allt som utmärker en riktigt bra berättelse. En fascinerande grundhistoria, knivskarp dialog (trots att vissa sidor innehåller fler "fuck" än "och" och "att") och karaktärer att älska och hata.
Huvudpersonerna Jesse, Cassidy och Tulip är några av de mest hjärtliga skitstövlar som någonsin figurerat i en serietidning. Samtidigt är skurkarna så vidriga att man från första stund önskar se dem dö på så skruvat sadistiska sätt som möjligt - vilket de naturligtvis gör också. Som baksidetexten till album nummer tre, "Proud Americans", basunerar ut: "Preacher reminds readers how much fun it is to watch the good guys kick some ass".
Men framförallt är det en liten serie om manlig vänskap. Scenerna där Jesse och Cassidy gör New York är nog det mest minnesvärda i de tre inledande albumen.
Och det vill inte säga lite.