Litteratur: John The Skrull.

´



Vem har vi här då? John Lennon, right? FEL! Karaktären på bilden är John The Skrull, en av de roligaste seriefigurer som skapats under de senaste åren. Jag tycker mycket om honom.

I Marvels universum är Skrullerna är en skepnadsskiftande utomjordisk ras som länge sökt erövra jorden. För tillfället, i den stora crossovern "Secret Invasion", ser de ut att vara närmare sitt mål än någonsin, och det återstår att se vad deras nuvarande plan mynnar ut i. Tidigare försök har väl gått sådär. Ett av de mer intressanta var när de på 60-talet försökte erövra världen genom att helt enkelt byta ut The Beatles. Beatles var ju, som alla vet, makalöst inflytelserika, och med skruller under de svarta hårhjälmarna skulle det bara vara en tidsfråga innan de hade hela planeten i sina händer. Lyckligtvis - för oss - insåg Skrull-Beatles snart att världen är ganska trevlig som den är ("Lads, I've found I like money and power"), och struntade i invasionsplanerna. John Lennon-skrullen kom med tiden att ingå i MI:16, en regeringsstyrd grupp superhjältar som utreder paranormala fenomen. En blandning mellan X-Files och Avengers, typ.

John The Skrull kan läsas i "Captain Britain & The MI:16", första numret ute nu. Det är en underhållande superhjälteserie, helt klart, men jag fördrar nog "Wisdom", miniserien där John The Skrull introducerades. En bisarr samling historier där obskyre X-Mannen Pete Wisdom och en samling andra märkliga typer tampas mot brittiska fenomen som älvor, drakar, jättar, Jack The Ripper och marsianer straight outta HG Wells. Smartare än man kan tro, och väldigt roligt.

Film: Ghost Rider.

Titel: Ghost Rider
Genre: Action
Regi: Mark Steven Johnson
Land: USA
År: 2007

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som "Daredevil"-filmen till exempel. Så mycket potential, sånt fruktansvärt magplask. En ful, korkad och tråkig film, som kunde ha blivit så bra. Tänk om regin överlåtits till Robert Rodriguez eller Zack Snyder, tänk en ner till minsta bildruta trogen adaptation av Frank Millers "Daredevil - The Man Without Fear". Kunde ha blivit fantastiskt; ett hårdkokt uppväxtdrama kombinerat med lika delar "Sopranos" som "Karate Kid". Nu blev det istället en av de absolut sämsta filmer jag någonsin sett.

Hans nya film, "Ghost Rider", är faktiskt precis lika dålig. Jag har inte läst särskilt mycket av Marvel-serien den baseras på och kan därför inte utröna hur pass trogen den är sin förlaga, men det spelar ingen som helst roll. Nicolas Cage har sällan varit mer oinspirerad än han är i rollen som Johnny Blaze, stuntmannen som efter en pakt med djävulen (Peter Fonda) förvandlas till ett brinnande skelett på motorcykel. Estetiken är precis som i "Daredevil", smaklös och vulgär. Cages kärleksintresse (Eva Mendes) har ungefär lika mycket utstrålning och charm som en trästock, vilket man försöker kompensera med make-up och kläder värdiga en mjukporrfilm.

Jag är egentligen inget fan av actiongenren, men så länge jag får lite verklighetsflykt, spänning och välkoriograferade scener är jag nöjd. Allt det här skulle med andra ord kunna vara okej om filmen åtminstone var underhållande. Det är den inte. Långdragen och seg och sanslöst ospännande. Inte en enda scen fungerar. Johnson försöker manipulera publiken, men har inga trådar att dra i. Han behärskar hantverket i teorin. Inte i praktiken.

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som att Mark Steven Johnson förmodligen kommer att regissera och producera filmatiseringen av Vertigo-serien "Preacher"...

2/10

Litteratur: Gore.

Reflektion: Marvels serier blir bara blodigare och blodigare.

Litteratur: Spider-man - The Other.

I de amerikanska Spider-man-tidningarna går just nu en följetång kallad "The Other". Vore jag ett amerikanskt seriefan skulle jag hellre kalla den "The Bother", för den här segt, utdragna soppan skulle kunnat bli så bra, men så här långt har den bara varit en lång axelryckning.

Efter ett läkarbesök får Peter Parker beskedet att han är döende. Hans celler degenereras, men ingen läkare kan fastställa varför. Samtidigt lurar hans fiende Morlun i kulisserna. Som läsare förstår man naturligtvis redan från början att Spider-man inte kommer att dö (Marvel Comics skulle aldrig döda sin största kassako).
Att Morlun är både källan till, och lösningen på, problemet listar man också snart ut.
Det vore, förutsägbarheten till trots, ändå teoretiskt möjligt att göra detta till en spännande berättelse. Men där misslyckas Marvel. Kapitalt. Detta trots att seriens tre första delar skrivs av en av mina absoluta favoritförfattare, Peter David.


















Även om vi vet att Spindelmannen inte kommer att dö, så bör vi ändå känna empati för honom. Vi bör få följa med in i hans huvud, ta del av hans tankar och grubblerier kring sin stundande bortgång.
Det är här det brister. Fyra nummer (av tolv) in i serien har det fortfarande inte hänt någonting som får mig att överhuvudtaget bry mig om vare sig Peter Parker eller någon av bifigurerna. Jag är bara likgiltig.
Det är inget litet misslyckande. Det rör sig trots allt om seriefigurer med över 40 års bakgrundshistoria. Fiktion eller ej; vi känner de här figurerna, vi känner dem bättre än karaktärerna i våra favorit-tv-serier. Vi borde bry oss mer!

Jag hade en dröm häromnatten. Jag drömde att jag läste en framtida Spider-man-serie, där Mary-Jane precis lämnat Peter Parker för en annan man. Peter söker upp henne på hennes arbetsplats och försöker övertala henne att komma tillbaka till honom. Hennes nya kille blir vansinnig, trycker en gaffel mot hans rygg och hotar att hugga om han inte lämnar henne ifred. Peter Parker tänker att han vägrar sänka sig till den här killens nivå, så han går därifrån, förkrossad. Mary Jane springer efter honom, förklarar att hon egentligen skulle vilja komma tillbaka till honom, men...
"Jag är med barn..."
Peter Parker skiner upp, tills Mary-Jane avslutar meningen:
"...med honom."
I drömmen var det det mest sorgliga jag någonsin läst. När jag sedan vaknade var jag fortfarande tung inombords, och det slog mig att det är ytterst sällan, om någonsin, en serie verkligen lyckas påverka mig på det viset. Film, musik och tv gör det hela tiden, men varför får jag aldrig läsa en serie som smärtar lika mycket som, säg, när Nate och Brenda bryter upp i Six Feet Under?

Det är inget fel på seriemediet i sig, det har epos som "Watchmen" bevisat. Sorgliga historier har dessutom berättats med både glöd och skicklighet i äldre Spider-man-tidningar. Faster Mays död i Amazing Spider-man #400 är ett klockrent exempel. Så vitt jag kan minnas den enda tidning som någonsin fått mig att gråta. Varför lyckas inte The Other beröra ens i närheten så mycket?
Det handlar nog helt enkelt om okunskap, lathet och girighet.
Det handlar om det som det ständigt gnälls om på kvällstidningarnas kultursidor (fast där i helt andra sammanhang).
Det finns inte längre någon plats för eftertanke.
Det finns ingen plats för karaktärsstudier.
Ingenting tillåts ta tid. Det ska vara lättsålt, lättbegripligt, färdigpacketerat.
Bang for the buck.
Snuttifierat.