Litteratur: Spider-man - The Other.

I de amerikanska Spider-man-tidningarna går just nu en följetång kallad "The Other". Vore jag ett amerikanskt seriefan skulle jag hellre kalla den "The Bother", för den här segt, utdragna soppan skulle kunnat bli så bra, men så här långt har den bara varit en lång axelryckning.

Efter ett läkarbesök får Peter Parker beskedet att han är döende. Hans celler degenereras, men ingen läkare kan fastställa varför. Samtidigt lurar hans fiende Morlun i kulisserna. Som läsare förstår man naturligtvis redan från början att Spider-man inte kommer att dö (Marvel Comics skulle aldrig döda sin största kassako).
Att Morlun är både källan till, och lösningen på, problemet listar man också snart ut.
Det vore, förutsägbarheten till trots, ändå teoretiskt möjligt att göra detta till en spännande berättelse. Men där misslyckas Marvel. Kapitalt. Detta trots att seriens tre första delar skrivs av en av mina absoluta favoritförfattare, Peter David.


















Även om vi vet att Spindelmannen inte kommer att dö, så bör vi ändå känna empati för honom. Vi bör få följa med in i hans huvud, ta del av hans tankar och grubblerier kring sin stundande bortgång.
Det är här det brister. Fyra nummer (av tolv) in i serien har det fortfarande inte hänt någonting som får mig att överhuvudtaget bry mig om vare sig Peter Parker eller någon av bifigurerna. Jag är bara likgiltig.
Det är inget litet misslyckande. Det rör sig trots allt om seriefigurer med över 40 års bakgrundshistoria. Fiktion eller ej; vi känner de här figurerna, vi känner dem bättre än karaktärerna i våra favorit-tv-serier. Vi borde bry oss mer!

Jag hade en dröm häromnatten. Jag drömde att jag läste en framtida Spider-man-serie, där Mary-Jane precis lämnat Peter Parker för en annan man. Peter söker upp henne på hennes arbetsplats och försöker övertala henne att komma tillbaka till honom. Hennes nya kille blir vansinnig, trycker en gaffel mot hans rygg och hotar att hugga om han inte lämnar henne ifred. Peter Parker tänker att han vägrar sänka sig till den här killens nivå, så han går därifrån, förkrossad. Mary Jane springer efter honom, förklarar att hon egentligen skulle vilja komma tillbaka till honom, men...
"Jag är med barn..."
Peter Parker skiner upp, tills Mary-Jane avslutar meningen:
"...med honom."
I drömmen var det det mest sorgliga jag någonsin läst. När jag sedan vaknade var jag fortfarande tung inombords, och det slog mig att det är ytterst sällan, om någonsin, en serie verkligen lyckas påverka mig på det viset. Film, musik och tv gör det hela tiden, men varför får jag aldrig läsa en serie som smärtar lika mycket som, säg, när Nate och Brenda bryter upp i Six Feet Under?

Det är inget fel på seriemediet i sig, det har epos som "Watchmen" bevisat. Sorgliga historier har dessutom berättats med både glöd och skicklighet i äldre Spider-man-tidningar. Faster Mays död i Amazing Spider-man #400 är ett klockrent exempel. Så vitt jag kan minnas den enda tidning som någonsin fått mig att gråta. Varför lyckas inte The Other beröra ens i närheten så mycket?
Det handlar nog helt enkelt om okunskap, lathet och girighet.
Det handlar om det som det ständigt gnälls om på kvällstidningarnas kultursidor (fast där i helt andra sammanhang).
Det finns inte längre någon plats för eftertanke.
Det finns ingen plats för karaktärsstudier.
Ingenting tillåts ta tid. Det ska vara lättsålt, lättbegripligt, färdigpacketerat.
Bang for the buck.
Snuttifierat.