Musik: Comet Gain - City Fallen Leaves

Artist: Comet Gain
Titel: City Fallen Leaves
Bolag: Kill Rock Stars / Border
År: 2005

Comet Gains senaste platta, "Realistes", var ljudet av en blixtförälskelse. Den var intensiv och dunkande, beroendeframkallande och passionerad. Det var ljudet av ett band som stod på toppen; av sin karriär, av livet. Inbillar jag mig. Jag älskar "Realistes" väldigt mycket, och varje gång jag slår på den förflyttas jag till en tid i mitt liv där vardagsrummet varje fredag förvandlades till ett dansgolv.

"City Fallen Leaves" släpps nu i dagarna, och det har gått ett par år. Tre, för att vara mer exakt. Mycket hinner hända under tre år. Man kan gå från att vara 20-nånting till att bli 30. Man kan gå från passionerad till krasst realistisk. Förälskelsen som en gång var så himlastormande börjar gå på rutin. Vardagen kommer in och naggar i kanterna.

Comet Gain har blivit äldre, jag har blivit äldre, och att almanackan entusiastiskt skriker "FREDAG!" betyder inte mer än en påse chips och en hyr-DVD att somna framför.

"The kids at the club are all sitting in pubs, still looking for love" sjunger David Feck i "The Days I Forgot To Write Down", som för att hjälpa mig driva min tes om att "City Fallen Leaves" är en stillsam, reflekterande, 30-årskrisande skiva. En musikalisk variant av tv-serien "Kalla Fötter" om man så vill.

Sen finns det ju låtar som motsäger detta också. Inledande "The Fist's In My Pocket" låter som en sån där poplåt som Guided By Voices ett tag var experter på. "Just One More Summer Before I Go", "Gone Before We Open Our Eyes" och "Draw A Smile Upon An Egg" är bitterljuv, skramlig Comet Gain-pop av det slag de levererade från början till slut på "Realistes".

Egentligen är det de lugnare stunderna som fungerar bäst. Men punksmockorna är nog destå viktigare, framförallt för bandmedlemmarna själva. Om inte annat för att bevisa att skilnaden mellan att vara 20 och 30 nog inte är så stor som man kan tro.