Musik: Crashdiet.

Plötsligt började dansgolvet lukta fis. Och där stod jag och vevade desperat med kameran i luften, utan möjlighet att nypa ihop näsan mellan tummen och pekfingret. Det stank något alldeles förfärligt. Folk glömde bort vad som hände på scenen och tittade sig omkring med rynkade näsor, ivrigt sökandes efter en syndabock.
En av de största nackdelarna med rökförbudet på krogarna är ju det att ciggarettröken förr brukade dölja utsläpp av den sorten. Vissa människor har tydligen inte vant sig vid de nya reglerna, och tror att det fortfarande är fritt fram att gasa på när andan faller på.
Vakna upp för fan! Släppa er får ni göra hemma!
Samtidigt, i just det här fallet, var fisen ganska passande. Som kommentar till den musik som framfördes på scenen sade den mer än vad som någonsin kan sägas i ord. Där spelade nämligen Crashdiet, som nog är det värsta jag någonsin tvingats lyssna på. Det gjordes mycket bra musik på 80-talet, men det är något som helt har gått förbi Dave Lepard, Eric Young, Martin Sweet och Peter London. (Namnen! Herregud, namnen!)
De väljer istället att omfamna... pudelrocken.
Nog sagt.