Dagbok: Så lätt att ramla.

”Var och en av oss dömde sig själv för hårt, för vi kände starkt att vi måste vara perfekta. Vi kände att vi var bättre än andra och därför skulle vi också uppträda bättre. Det är en mycket stor fåfänga.”

Norman Mailer - Hjortparken

Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara trött. Jämfört med förra hösten är jag rena Duracellkaninen, och har så många bollar i luften att en jonglör skulle gråta avundsjukt. Och då har det här med simultankapacitet ändå aldrig varit min starka sida.

Två artiklar i dagens tidning blev det. En om Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, som skrivit böcker om Ingmar Bergman och dessutom haft exklusiv tillgång till hans arkiv på Fårö. En väldigt trevlig och tillmötesgående kvinna, som var mycket intressant att lyssna på. Jag blev sugen på att både läsa hennes böcker och se de Bergman-filmer jag inte sett ännu – det vill säga de flesta. Tror det blir en räd mot videobutiken senare i helgen.
Tyvärr blev det lite mer bråttom med publicering än jag hade hoppats på. En vecka till hade varit perfekt, då det hade gett mig tid att fila betydligt mer på artikeln. Kanske hade jag då vågat mig på att försöka sälja den till någon litterär tidsskrift. Som den ser ut nu vet jag inte ens om jag vågar läsa igenom den.

Den andra artikeln handlade om Owe Törnqvist (”Var Tog Den Stygga Lilla Loppan Vägen”, ”Varm Korv Boogie”) som spelade i en skolaula på fredagskvällen. Inte min tekopp direkt, (dagens underdrift) det vet alla som känner mig. 50-talsrock går fetbort. Men jag kan inte sticka under stol med att jag imponerades av hans energi. Owe Törnqvist är ju trots allt över 70, och orkade ändå hålla ångan uppe på scenen. Jag stack efter en timme, för då tyckte jag att jag hade tillräckligt med material för att kunna ljuga ihop något hyfsat läsvärt. Slängde ihop en artikel på en kvart, och redigerarna tycktes imponerade av min hastighet. Sen gick jag hem genom höstkvällen. Det var svinkallt, och jag vågade inte cykla eftersom jag saknar cykellysen och polisbilar patrullerade gatorna. Min mörkrädsla gjorde naturligtvis promenaden jätteotäck. En knarkare förföljde mig en lång bit på vägen, och från skogen observerades jag hungrigt av björnar, vargar och grävlingar. Det tog en timme att ta sig hem.

Det var kallt i källaren också. Jag virade in mig i filtar och försökte kolla på ”Batman Returns”, men var på tok för trött. Läste lite och slocknade sedan.

När jag vaknade imorse var det med en smygande oro i maggropen, en oro jag kände igen allt för väl, men ändå inte riktigt kunde sätta fingret på. Jag kom fram till att det fanns flera olika orsaker till den.
Prestationsångest – (Hjälp, hur blev de där artiklarna egentligen? Hur fulla av syftnings- och stavfel var de?)
Helgångest – (Nu borde jag slappna av, men jag kan inte, för det finns så mycket jag borde göra och borde ha gjort i veckan, och ikväll ska jag tvingas iväg på en jävla HÅRDROCKSKONSERT som jag för mitt liv inte vill gå på när jag egentligen borde skicka mail till tusen olika tidningar och fråga om de är intresserade av de recensioner som inte fick plats på kultursidorna idag, för om de inte publiceras snart blir skivbolagen förbannade på mig och då kan jag vinka hejdå till allt vad promoskivor heter, och för tillfället är det det enda lagliga sättet för mig att höra ny musik.)
Och Ensamhetsångest – (Hur länge sen var det egentligen jag träffade Åsa? Satan vad jag saknar henne, satan vad trött jag är på att somna ensam, vakna ensam, kämpa mot mina dämoner ensam…)

Mest av allt är det prestationsångesten som förföljer mig just nu. Jag har haft ett skönt flyt - med mina mått mätt - med frilansandet de senaste veckorna, men jag känner hela tiden, ständigt och jämt, att det är ett korthus som bara väntar på att falla. Det skulle krävas så lite. För det de inte vet där på tidningen är att varje gång jag får ett uppdrag i handen skriker det dåliga självförtroendet "Nej, nej, nej, det här klarar du aldrig, tacka nej och skona dig själv från förnedringen!" i huvudet på mig, och kvällen före varje intervju ligger jag vaken i timmar och vrider mig i våndor inför alla förödande misstag jag kan komma att göra.
Jag antar att det här vore förståeligt, till och med självklart, om jag vore stor, respekterad, läst och välbetald.
Men det är jag inte.
Jag är återkommande frilansskribent för en småstadstidning, och det är med nöd och näppe jag klarar av det.