Dagbok: Hundjäveln.

Vaknade av gnyende och gnällande ljud ifrån hallen inatt. Det var Kito, vår hund, som var sällskapssjuk. Eftersom mamma och syrran är bortresta, och Rolf hade åkt till jobbet, var han förrutom mig helt ensam i lägenheten. Och det gick ju inte för sig. Själv var jag inte fullt lika sällskaplig, utan snarare sinnessjukt trött, så jag skrek åt honom att hålla käften och pressade kuddarna hårt mot öronen. En liten stund blev det tyst, men snart hördes de ynkliga ljuden igen. Jag gick upp och släppte in honom. Han betedde sig som om vi inte setts på flera år. Gläfste, viftade på svansen, nafsade mig på benen och hoppade tacksamt runt mig. Själv var jag inte lika förtjust.
"Klockan är halv fyra, lägg dig och sov för helvete!"
Han lade sig lydigt ner.
"Nej, inte i min säng, din jävel, på golvet! PÅ GOLVET!"
Vi kompromissade. Han fick lägga sig i fotöljen, och när jag lugnat ner mig, efter en halvtimme eller så, somnade jag igen.

Morgonen kom allt för snart. Jag bryggde kaffe och bredde mackor. Hämtade Nerikes Allehanda och läste den vid köksbordet. Kände mig förvånadsvärt pigg. Tittade på klockan, och insåg till min glädje att jag skulle hinna spela lite "Bloody Massacre" innan jag var tvungen att sätta mig på cykeln och trampa iväg till Arbetsförmedlingen.
Då hörde jag återigen konstiga ljud från hallen. Ulkanden. Det var Kito som höll på att kräkas på mina skor. Jag lyckades slita bort honom i sista sekunden, och han hostade upp en slempöl på hallmattan istället. Det var väl bättre, men jag hade svårt att känna något annat än agg just då. Svor långa ramsor medan jag torkade bort den illaluktande sörjan. Sen stack jag.

Att återvända hem var betydligt trevligare. I postlådan låg nämligen två skivor, Blood Musics "Sing A Song Fighter!" och The Clienteles "Strange Geometry". Ägnade resten av dagen åt dessa skivor, en påse ostbågar och att boka intervjuer inför morgondagens tidningsknäck.