Musik: The Happiest Days Of Our Lives.

Vilken usel inledning på dagen. Jag vaknade med hjärtat bultade som i panik efter en sällsynt otäck mardröm. Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att jag förlorar förståndet, och det här var nästan en sådan. Jag vaknade innan jag hann gå hela vägen, det var inget dunkande av huvudet mot väggen den här gången, tack och lov. Men ändå. De där drömmarna får mig alltid att gå omkring i någon slags ogenomtränglig dimma resten av dagen. Jag mår precis som jag skulle ha gjort om det som hänt i drömmen skulle ha inträffat på riktigt.

Efter frukost skakade jag tillfälligt av mig drömmen och satte jag mig vid datorn en stund, precis som jag brukar göra. Det första jag läser är att My Favorite har lagt av. Ur askan i elden.
Det kändes som att ta emot ett dödsbud.
--
Jag minns hur jag låg i en stenhård säng i ett hus med råttskit på golvet. Vi var på semester, jag avskydde sällskapet och isolerade mig med min freestyle och mina böcker på övervåningen. Jag hade en enda kassett med mig. På ena sidan Jesus & Mary Chains "Honey's Dead" och på andra My Favorites "Love At Absolute Zero". Jag lyssnade på J&MC när jag var förbannad och MF när jag kände mig uppgiven och däremellan lyssnade jag på hur livet, ett liv jag inte ville vara del av, pågick som vanligt på våningen nedanför. Allra mest "Love At Absolute Zero" alltså.

Jag minns hur jag låg i en säng i en lägenhet jag inte trivdes i, tittade ut genom fönstret på den fladdrande gatlyktan och de krokiga, döda trädgrenarna som vispade runt, runt i gröthimlen, och jag längtade efter något, vad som helst, bara något annat, medan livet pågick som vanligt i rummet intill. Stereon spelade "Burning Hearts". Och sedan "Burning Hearts" igen.
My Favorite var ett band som såg skönheten i de ögonblicken.
De spelade in soundtracket till de ögonblicken.
De förstod, och lindrade, på samma sätt som The Smiths förstått och lindrat några år tidigare, innan de spelades sönder.
I sina texter refererade de till litteratur, pop och film, och skapade ett eget litet universum för fansen att utforska, precis som de själva grävt ner sig i sina hjältars influenser på sina pojk- och flickrum.
De hade intressanta åsikter om populärkultur, och var inte rädda för att vädra dem.
--
“American pop is ‘interesting’ in the same way that watching hot lava destroy your hometown would be ‘interesting’.”

- Michael Grace Junior, intervjuad av Revolution #9
--
De var det ultimata popbandet, och kanske var det så här de var menade att sluta, med flaggan i topp, medan fansen otåligt väntande på nya skivan.
--
När jag fyllde 23 år fick jag ett telefonsamtal med Gil Abad i present av min vän Elin. Han var fruktansvärt trevlig, men jag blev så ställd att jag inte kunde formulera hela meningar. Det blev mest bara ”yes”, ”no”, ”great” och ”say hi to the rest of the band from me”.
Det var lite pinsamt, men väldigt roligt, och jag lovade att komma och se dem nästa gång de skulle spela i Sverige. Jag kunde inte hålla det löftet.
Jag kommer aldrig att få uppleva My Favorite från en scen. Det, om något, gör ont.

Jag besökte gruppens hemsida så sent som igår, läste Michael's Communiqué, tittade i fotodagboken, läste om deras senaste Sverigebesök, njöt av vetskapen att sympatiska band som My Favorite fortfarande finns.
Det var igår, och idag är idag.
Och sympatiska band som My Favorite finns tyvärr inte längre.