Musik: The Clientele

"I love this season
this weary night
the flint the dreams the silent pines
the eeriness
is in the feeling
that I have finished everything"

The Clientele - When You And I Were Young


Det var höst, det var två år sedan.
Varje dag när jag kom hem från skolan brukade jag ställa av mina blöta skor i hallen, öppna balkongdörren, slå på "The Violet Hour" och lägga mig på sängen. Dagarna var omvälvande, fulla av intryck. När jag väl kom hem var det här den ultimata avkopplingen.
Bara några meter från min ytterdörr stod ett stort kastanjeträd, och jag kunde se trädkronan vaja i vinden där jag låg på sängen. Den tycktes nästan röra sig i takt med musiken. Ljudet från grenarna och vinden förenades med Alasdair Maclean röst, orden frasade som torra löv, och allt det som är vackert med hösten blev än vackrare.
Clientele för mig är höst och sentimentalitet, melankoli och lugn.
Nya skivan heter "Strange Geometry". Den påminner mycket om "The Violet Hour" på så sätt att här finns få minnesvärda låtar som sätter sig fast. Det är i helheten man finner storheten. Men, paradoxalt nog; ur den helheten bryter sig korta textrader ibland loss, och fastnar som kardborrar mot hjärtat.
Mycket är sig likt, men en del har också förändrats. Alasdair Maclean sjunger inte längre genom en gitarrförstärkare. Bruset är borta och i bakgrunden hörs mer orkestrerade arrangemang. Det gör ingenting. Det är fortfarande skört, tassande, försiktigt, och "Losing Haringey" är verkligen höstens vackraste låt, med en talad text som är den bästa novell jag läst på länge. Den känns som något som hade platsat i Adam Hasletts "Du Är Ingen Främling Här". Alasdair Maclean är en av mina favoritpoeter.

I nuläget kan jag inte säga om "Strange Geometry" är en bättre eller sämre skiva än "The Violet Hour", men det är ju ganka ointressant egentligen. Det är ännu ett mästerverk av The Clientele, och ibland, ganska ofta faktiskt, önskar jag att all musik lät precis så här.