Film: Bara En Natt

Titel: Bara En Natt (Before Sunrise)
Regi: Richard Linklater
År: 1995

En film som är smärtsam att se, samtidigt som det är en film som värmer. Bitterljuv är rätta ordet, trots att det är så slitet. För den historia som berättas här känns lite som den Sofia Coppola berättar i "Lost In Translation". Kärlek mot alla odds, kärlek bortom allt hopp, kärlek till varje pris.
Celine (Julie Delpy) möter Jesse (Ethan Hawke) på ett tåg på väg till Wien, där Jesse ska ta flyget tillbaka till USA. Celines destination är egentligen hemmet i Paris, men hon övertalas av Jesse att göra honom sällskap en natt i Wien.
"Annars kommer du att gå hela livet och undra vad som skulle ha hänt om du hade valt att följa med mig", lyder Jesses huvudargument, och där har vi filmens tema. Det finns någon i allas liv, någon som vi aldrig riktigt kommer ifrån, någon som vi alltid återkommer till i tanken, undrandes; "Vad hade hänt om saker och ting gått annorlunda, om det blivit vi två?" Vi behöver inte nödvändigtvis tro att någonting skulle ha blivit bättre. Det är bara vetskapen om att vi aldrig kommer att få veta säkert som gör att vi inte kan låta bli att peta i det där minnet gång på gång.
Hela filmen utspelas under den kväll och natt Jesse och Celine bekantar sig med Wien och varandra, och allt kretsar kring de samtal de för under sin promenad genom staden. Personkemin är fantastisk, och Linklater lyckas verkligen förmedla känslan av förälskelse, men samtidigt den oro som framtiden innebär. Jesses hemresa följande dag hänger som ett mörkt moln, till en början bara över publiken, men i takt med att huvudpersonernas känslor för varandra förstärks, inser även de situationens hopplöshet.
Det är hjärtskärande att beskåda.
"Bara En Natt" är på många sätt en fantastisk film, men det finns några småsaker jag hakar upp mig på. Ett mer genomarbetat foto hade varit välkommet. Det är förvisso konsekvent filmat, men jag skulle vilja ha det mer färgsprakande, mer expressionistiskt. (Ta det jag skriver med en nypa salt i det här fallet, jag har skämt bort mig själv med Wong Kar-Wai och Christopher Doyle...)
Men det är lätt att ha överseende med fotot, liksom det att dialogen inte alltid flyter på så naturligt som den borde och att Jesse egentligen känns som en ganska störig person med sitt yviga kroppsspråk och eviga grimaserande. Det här är ändå en film med en helt egen identitet, en kärlekshistoria så - ja, bitterljuv, att den stannar kvar i minnet i flera dagar.