Film: SubUrbia.

Titel: SubUrbia
Genre: Drama
Regi: Richard Linklater
År: 1996
Land: USA

"Anything is possible. It is night on planet earth and I'm alive. And someday I'll be dead. Someday I'll just be bones in a box, but right now, I'm not. And anything is possible. And that's why I can go to New York with Sooze because each moment can just be what it is. There's no failure, there's no mistake. I just, I just go there and live there and what happens, happens. And so, right now I'm getting naked and I'm not afraid. You know? I don't, I don't need money, man. I don't, I don't even need, I don't even need a future. I, I could knock out all of my teeth with a hammer. So what? You know, I could poke my eyes out. I'd still be alive, you know? At least I'd know that I was doing something real for two or three seconds, you know? It's all about fear and I'm not afraid anymore, man. Fuck it! Fuck fear!"

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att växa upp. Klockan är fem över två och jag borde sova. Istället sitter jag här, helt betagen, och försöker formulera något läsvärt om en film om amerikanska småstadsslackers.

"SubUrbia" handlar om ett gäng vänner i den lilla förorten Burnfield. De tillbringar det mesta av sin tid vid hörnet av en närlivsbutik, där de dricker öl, snackar skit och våndas över den meningslösa småstadstillvaron. En kväll kommer Pony, den i gänget som kom undan, tillbaka för att spendera natten med sina gamla vänner. Det blir en uppslitande konfrontation, och den lilla värld som Jeff, filmens huvudperson (spelad av Giovanni Ribisi), byggt upp omkring sig rasar samman fullständigt.

Jag är närmare trettio än tjugo, och det var två år sedan jag lämnade småstaden bakom mig. Det är sex år sedan jag senast gick arbetslös en längre tid. Jag borde rimligtvis kunna släppa det här nu. Någon gång borde jag kunna se något sånt här utan att tänka; "Det är filmen om mitt liv!"

Men nej. Det här är filmen om mitt liv, som det såg ut där och då, under åren efter gymnasiet. Åren som fortfarande sticker som en nål varje gång jag nuddar vid dem.

Att man lämnat något bakom sig betyder inte alltid att det är bearbetat.

Film: Dazed And Confused.

Regi: Richard Linklater
Genre: Komedi, drama
Titel: Dazed And Confused
År: 1993
Land: USA

70-talet har aldrig riktigt känts som ett årtionde för mig. För mycket jointar, för mycket dumrock, för mycket attityd. Jag har alltid varit mer fascinerad av 60-talets estetik och kärleksbudskap och 80-talets idéer. 70-talet har alltid framstått som odrägligt macho. Kanske beror det på att det ligger för nära inpå? 80-talet, då föddes jag, då var jag ung, där finns nostalgin med och påverkar. 70-talet är föräldrarnas ungdom. Inget fel i det, naturligtvis, men i mina barndomsminnen från föräldrarnas festligare tillställningar känns det som om band som Aerosmith och ”Stäjtus” ligger som ett spygrönt filter över alltsammans.
Jag tar upp allt detta, eftersom Richard Linklaters ”Dazed And Confused” närapå får mig att revidera min syn på 70-talet. Den får mig att längta tillbaka till en tid jag aldrig upplevt, aldrig ens saknat. Det är en underbar ungdomsfilm, i samma anda som ”Sista Natten Med Gänget”, fast, vilket är typiskt Linklater, ungefär fem gånger så många karaktärer, som pratar, pratar, hänger och pratar. Handlingen är inte så mycket att snacka om. Skolan är slut, det är sommar, och ungdomarna i det lilla Texas-samhället väller ut i natten för att festa, röka på, slåss och göra stan osäker. Mitt i all glädje finns förstås en hel del oro inför framtiden, lite prestationsångest, en allmän osäkerhet som hör ungdomen, nej, livet, till.
Det var länge sedan en film fick mig att känna mig så upplyft. Här finns en smittande känsla av ungdom, av frihet. Sommarnätter då morgondagen känns så avlägsen att den lika gärna kunde vara ett påhitt. När man är ung vill man va hög, hela den grejen. Allt det jag trodde att jag hade vuxit ifrån.
Linklater har dessutom en fantastisk känsla för karaktärer. Även de mer osympatiska (en ung Ben Affleck är här faktiskt riktigt bra som gapig jock) tar man till sitt hjärta. Affleck är inte det enda välkända ansiktet som skymtar förbi. Milla Jovovich är stabil, även om hon inte gör så mycket väsen av sig. Parker Posey och favoriten Adam Goldberg är älskvärda som alltid. Mest skräller dock Matthew McConaughey, som faktiskt gör ett fantastiskt porträtt av en patetisk ung man som inte vågat släppa taget om skoltiden. Känns som att den personen funnits i periferin på varje skola, och McConaughey spelar honom med precis rätt mängd hjärta och patetik.

8/10

Film: Bara En Dag.

Titel: Bara En Dag (Before Sunset)
Regi: Richard Linklater
År: 2004

Brevid mig på biografen sitter en äldre dam, som luktar starkt av för mycket hårspray. Strax innan filmen börjar muttrar hon till väninnan i stolen intill:
"Jag hoppas verkligen att den här filmen är bättre än den första, för den var ju så tråkig, så tråkig så..."
Hon finner inga ord som räcker till för att beskriva graden av tråkighet.
Med "den första" menar hon inte, som man skulle kunna tro, den här filmens föregångare, "Bara En Natt". Hon syftar på FilmStudions första filmvisning för säsongen, "Lost In Translation".
En tråkig film. Det händer ju inget. De bara pratar. Konstig musik också.
Ett tag funderar jag på att råda henne att lämna salongen. Det skulle bespara henne lidandet. Jag vet ju så väl att hon kommer att avsky "Bara En Dag", antagligen lika mycket som jag kommer att älska den. Men filmen börjar och jag håller tyst, förstås. Gör mitt bästa för att leva mig in i den fortsatta historien om Celine och Jesse.
Det går utmärkt. Richard Linklater är en regissör som verkligen kan det här med flyt. Dialogen flyter fram, intensiv men naturlig, och kameraarbetet är rakt på, hela tiden, utan att kännas påfluget.

Vet ni vad filmen handlar om? Antagligen. Annars kommer här en kort sammanfattning:
För nio år sedan träffades amerikanske Jesse (Ethan Hawke) och fransyskan Celine (Julie Delpy) på tåget mot Wien. De bestämde sig för att göra stan tillsammans under den enda natt Jesse hade kvar i Europa. Naturligtvis blir de förälskade, och Jesse åker hem med löftet att komma tillbaka om ett halvår. Ett löfte som han, men inte hon, håller.
Nio år senare. Jesse är författare och besöker Paris under en promotionturné för sin nya bok, en bok som - jajamensan - handlar om hans möte med Celine. Naturligtvis träffas de, och personkemin stämmer precis lika bra nu som 1995. Synd bara att Jesses plan lyfter om bara lite mer än en timme...

Egentligen är filmen bara ett långt samtal, och detta i realtid, men vilket samtal! Vilken dialog! Det här engagerar så mycket mer än vilken 24-episod som helst (hej realtid!), detta trots min stolgrannes högljudda, lidande suckar varje gång samtalet kommer in på sex (vilket det gör ett par gånger).
När eftertexterna plötsligt börjar rulla reser hon sig upp, och säger till sin väninna:
"Det var en kort film, och tur är väl det."
Väninnan skrattar.
"För det här var nog det värsta jag någonsin sett", fortsätter hon. "Den här kan de (Film Studion) inte ha sett själva, för annars skulle väl aldrig visa den?"
Funderar på hennes omdöme på vägen ut. Är hon för gammal för filmer av den här typen? Tappar man per automatik sin inlevelseförmåga när man uppnått en viss ålder? Eller har hon rent av aldrig varit ung och gått i samma tankar som Celine och Jesse, är hon född gammal och sur?
Nej, som vanligt är det bara en fråga om god och dålig smak, vilket jag strax får se ett ypperligt bevis på. Ett par i 60-årsåldern lämnar biografen, och de strålar av lycka.
"Vilken film!" utbrister mannen. "Jag älskade den! Vilken dialog, vilken energi!"
Jag ler åt honom, säger att jag också gillade den, och att han borde försöka se föregångaren. Han tackar för tipset, fortfarande strålande av lycka.
Det är med varmt hjärta jag går ut ur biografen, ut i höstregnet.

Film: Bara En Natt

Titel: Bara En Natt (Before Sunrise)
Regi: Richard Linklater
År: 1995

En film som är smärtsam att se, samtidigt som det är en film som värmer. Bitterljuv är rätta ordet, trots att det är så slitet. För den historia som berättas här känns lite som den Sofia Coppola berättar i "Lost In Translation". Kärlek mot alla odds, kärlek bortom allt hopp, kärlek till varje pris.
Celine (Julie Delpy) möter Jesse (Ethan Hawke) på ett tåg på väg till Wien, där Jesse ska ta flyget tillbaka till USA. Celines destination är egentligen hemmet i Paris, men hon övertalas av Jesse att göra honom sällskap en natt i Wien.
"Annars kommer du att gå hela livet och undra vad som skulle ha hänt om du hade valt att följa med mig", lyder Jesses huvudargument, och där har vi filmens tema. Det finns någon i allas liv, någon som vi aldrig riktigt kommer ifrån, någon som vi alltid återkommer till i tanken, undrandes; "Vad hade hänt om saker och ting gått annorlunda, om det blivit vi två?" Vi behöver inte nödvändigtvis tro att någonting skulle ha blivit bättre. Det är bara vetskapen om att vi aldrig kommer att få veta säkert som gör att vi inte kan låta bli att peta i det där minnet gång på gång.
Hela filmen utspelas under den kväll och natt Jesse och Celine bekantar sig med Wien och varandra, och allt kretsar kring de samtal de för under sin promenad genom staden. Personkemin är fantastisk, och Linklater lyckas verkligen förmedla känslan av förälskelse, men samtidigt den oro som framtiden innebär. Jesses hemresa följande dag hänger som ett mörkt moln, till en början bara över publiken, men i takt med att huvudpersonernas känslor för varandra förstärks, inser även de situationens hopplöshet.
Det är hjärtskärande att beskåda.
"Bara En Natt" är på många sätt en fantastisk film, men det finns några småsaker jag hakar upp mig på. Ett mer genomarbetat foto hade varit välkommet. Det är förvisso konsekvent filmat, men jag skulle vilja ha det mer färgsprakande, mer expressionistiskt. (Ta det jag skriver med en nypa salt i det här fallet, jag har skämt bort mig själv med Wong Kar-Wai och Christopher Doyle...)
Men det är lätt att ha överseende med fotot, liksom det att dialogen inte alltid flyter på så naturligt som den borde och att Jesse egentligen känns som en ganska störig person med sitt yviga kroppsspråk och eviga grimaserande. Det här är ändå en film med en helt egen identitet, en kärlekshistoria så - ja, bitterljuv, att den stannar kvar i minnet i flera dagar.