Film: Dazed And Confused.

Regi: Richard Linklater
Genre: Komedi, drama
Titel: Dazed And Confused
År: 1993
Land: USA

70-talet har aldrig riktigt känts som ett årtionde för mig. För mycket jointar, för mycket dumrock, för mycket attityd. Jag har alltid varit mer fascinerad av 60-talets estetik och kärleksbudskap och 80-talets idéer. 70-talet har alltid framstått som odrägligt macho. Kanske beror det på att det ligger för nära inpå? 80-talet, då föddes jag, då var jag ung, där finns nostalgin med och påverkar. 70-talet är föräldrarnas ungdom. Inget fel i det, naturligtvis, men i mina barndomsminnen från föräldrarnas festligare tillställningar känns det som om band som Aerosmith och ”Stäjtus” ligger som ett spygrönt filter över alltsammans.
Jag tar upp allt detta, eftersom Richard Linklaters ”Dazed And Confused” närapå får mig att revidera min syn på 70-talet. Den får mig att längta tillbaka till en tid jag aldrig upplevt, aldrig ens saknat. Det är en underbar ungdomsfilm, i samma anda som ”Sista Natten Med Gänget”, fast, vilket är typiskt Linklater, ungefär fem gånger så många karaktärer, som pratar, pratar, hänger och pratar. Handlingen är inte så mycket att snacka om. Skolan är slut, det är sommar, och ungdomarna i det lilla Texas-samhället väller ut i natten för att festa, röka på, slåss och göra stan osäker. Mitt i all glädje finns förstås en hel del oro inför framtiden, lite prestationsångest, en allmän osäkerhet som hör ungdomen, nej, livet, till.
Det var länge sedan en film fick mig att känna mig så upplyft. Här finns en smittande känsla av ungdom, av frihet. Sommarnätter då morgondagen känns så avlägsen att den lika gärna kunde vara ett påhitt. När man är ung vill man va hög, hela den grejen. Allt det jag trodde att jag hade vuxit ifrån.
Linklater har dessutom en fantastisk känsla för karaktärer. Även de mer osympatiska (en ung Ben Affleck är här faktiskt riktigt bra som gapig jock) tar man till sitt hjärta. Affleck är inte det enda välkända ansiktet som skymtar förbi. Milla Jovovich är stabil, även om hon inte gör så mycket väsen av sig. Parker Posey och favoriten Adam Goldberg är älskvärda som alltid. Mest skräller dock Matthew McConaughey, som faktiskt gör ett fantastiskt porträtt av en patetisk ung man som inte vågat släppa taget om skoltiden. Känns som att den personen funnits i periferin på varje skola, och McConaughey spelar honom med precis rätt mängd hjärta och patetik.

8/10