Litteratur: Kontraster.
Häromdagen läste jag ut Chuck Palahniuks ”Non-Fiction”, en ganska ojämn samling intervjuer, artiklar och krönikor som ”Fight Club”-författaren snott ihop genom åren. En del är ganska ointressant; den längsta texten i boken handlar om människor som bygger medeltida borgar, och den fokuserar på tok för mycket på detaljer kring själva byggnadsprocessen, och för lite på att skapa förståelse för varför dessa människor gett sig in i sådana till synes vansinniga projekt. Allra bäst är han när han är som mest personlig. Texterna om mordet på hans far är exempelvis mycket gripande, utan att någonsin bli sentimentala eller snyftiga. Han rör inte en min, nämner aldrig sina känslor inför det inträffade, men framkallar ändå en stor klump i halsen bara genom att nämna detaljer kring ett banalt samtal de haft några dagar före mordet. Stiligt.
I en text beskriver han sin beundran av den minimalistiske författaren Amy Hempel, men utfärdar också ett varningen ord: efter att man läst Amy Hempel är risken stor att ”all those thick, third-person, plot-driven books torn from the pages of today’s news” känns banala.
Jag har inte läst Amy Hempel, men kan förstå vad han menar. Kort efter ”Non-Fiction” slår jag nämligen åter upp Peter Weiss ”Exil – Två Romaner”, en bok jag tragglat med hela våren. Peter Weiss tycks aldrig ha hört talas om disposition, om styckesindelning. Om stilistik. På ungefär var femte sida byer han rad, i övrigt är det bara meningar, meningar, meningar, en aldrig sinande ström långa meningar. Att slå upp ”Exil – Två Romaner” är att gå rakt in i en vägg av ord. Raka motsatsen till minimalism. Så här beskriver Peter Weiss öppnandet av en konservburk:
”För att öppna plåtburken använde jag ett redskap som bestod av en metallplatta försedd med en tand. Jag tryckte tanden alldeles intill burkens kant i locket, passade in det halvrunda utsnittet under tanden i burkens utstående kant och sågade upp locket, genom att min högra hand utförde hävstångsrörelser vid öppnaren och min vänstra hand vred burken mot eggen på tanden.”
Jag skulle väl inte kalla ”Exil – Två Romaner” för direkt dålig, men herregud Peter Weiss, kom till poängen någon gång!
I en text beskriver han sin beundran av den minimalistiske författaren Amy Hempel, men utfärdar också ett varningen ord: efter att man läst Amy Hempel är risken stor att ”all those thick, third-person, plot-driven books torn from the pages of today’s news” känns banala.
Jag har inte läst Amy Hempel, men kan förstå vad han menar. Kort efter ”Non-Fiction” slår jag nämligen åter upp Peter Weiss ”Exil – Två Romaner”, en bok jag tragglat med hela våren. Peter Weiss tycks aldrig ha hört talas om disposition, om styckesindelning. Om stilistik. På ungefär var femte sida byer han rad, i övrigt är det bara meningar, meningar, meningar, en aldrig sinande ström långa meningar. Att slå upp ”Exil – Två Romaner” är att gå rakt in i en vägg av ord. Raka motsatsen till minimalism. Så här beskriver Peter Weiss öppnandet av en konservburk:
”För att öppna plåtburken använde jag ett redskap som bestod av en metallplatta försedd med en tand. Jag tryckte tanden alldeles intill burkens kant i locket, passade in det halvrunda utsnittet under tanden i burkens utstående kant och sågade upp locket, genom att min högra hand utförde hävstångsrörelser vid öppnaren och min vänstra hand vred burken mot eggen på tanden.”
Jag skulle väl inte kalla ”Exil – Två Romaner” för direkt dålig, men herregud Peter Weiss, kom till poängen någon gång!
Etiketter: Amy Hempel, Chuck Palahniuk, Litteratur, Peter Weiss
posted by Niklas at 2:01 fm
2 Comments:
Haha! Ja, såna där böcker kan vara rätt frustrerande.
Men jag blev nyfiken på Non-Fiction, den låter intressant.
Peter Weiss har även skrivit manus till den pjäs jag ska se när jag kommer till Stockholm. Manuset till pjäsen var inte så jobbigt att läsa men jag har bläddrat i en annan bok av honom som heter "Motståndets estetik" som verkligen var så som du skriver, så jag förstår vad du menar.
Skicka en kommentar
<< Home