Film: Fido.

Regi: Andrew Currie
Genre: Komedi, skräck
Titel: Fido
År: 2006
Land: Kanada

Zombien måste vara ett av de filmmonster som gestaltats mest konsekvent genom filmhistorien. Jämför med vampyrerna, som kan se ut och bete sig ungefär hur som helst beroende på film, och zombien framstår som ett monster som var ganska färdigt redan när det introducerades. Med åren är det främst två förändringar som kunnat skönjas: de förstärkta benmusklerna, främst i modernare zombiefilmer, och den ökade intelligensen. Redan i Romeros ”Day Of The Dead” fanns den ”tama” zombien Bub, som matades med likdelar och betedde sig ungefär som en kopplad hund. ”Land Of The Dead”, som kom för några år sedan, slutade med en scen som närmast kunde tolkas som någon slags försoning. Människor och zombies gick åt olika håll, i något som tycktes vara samförstånd. Någonstans har zombien utvecklats från att vara ett hjärndött, likstelt monster, hungrig på människokött, till att vara en varelse som förvissa är både hungrig och likstel, men som någonstans innanför sin ruttnande pannglob har resterna av en fungerande hjärna. Ganska självklart med tanke på att säkraste sättet att döda en zombie på alltid har varit att skjuta den i huvudet…

Idén om den ”tama” zombien dras till sin spets i den svarta komedin ”Fido”. Platsen är USA, efter zombieapokalypsen. Katastrofen är bara någon halv mansålder bort, och landet har precis kommit på fötter efter det som kallas för ”The zombie wars”. Städerna är isolerade och igenmurade, ute i ödemarken härjar zombies fortfarande fritt. Storföretaget ZomCon, som utvecklat ett halsband med vars hjälp zombies kan kontrolleras och förslavas, styr landet med järnhand. I städerna används kontrollerade zombies som sophämtare, tidningsbud och till och med hembiträden - everyone should have one!

Hur ser då denna postapokalyptiska framtid ut? Ganska exakt som 50-talet faktiskt, i såväl stil som ideal. I ett färggrant medelklassområde med symetriska trädgårdar - ganska likt de omgivningar Tim Burton målade upp i ”Edward Scissorhands” faktiskt – bor familjen Robinson. Mamman (Carrie Ann Moss) är hemmafru, pappan (alltid lika briljante Dylan Baker – känd som pedofilen i ”Happiness”) är neurotisk men prydlig, och sonen har problem i skolan. En ganska vanlig dysfunktionell filmfamilj helt enkelt. Tillvaron ställs dock på sin spets och allt förändras den dagen mamman kommer hem och har köpt en zombie till familjen. Sonen får en vän och beskyddare, mamman får ett nytt kärleksintresse och fadern, som bär på ett tungt zombietrauma i ryggsäcken, får ett hatobjekt och en rival. Kaos och kalabalik utbryter naturligtvis när denna Fidos halsband börjar krångla. En zombiefilm är ju inte en zombiefilm utan en rejäl masscen framåt slutet…

”Fido” är en fyndig film. Den politiska allegorin funkar rätt bra, och grundidén är absurd utan att någonsin låtsas om det. Den blir lite seg ibland, men är på det stora hela en lyckad satir, som påminner om gamla genreöverskridande 80-talsklassiker som ”Fright Night”.

6/10