Film: Blodigt allvar.
Ibland undrar jag vad jag håller på med egentligen. Och det undrar säkert ni, kära läsare, också. Jag skriver flera spaltmeter om filmer jag knappt tycker om, filmer jag på min höjd kan tycka är lite småroliga. Men de som verkligen betyder något, som berör på ett mer personligt plan, de struntar jag fullkomligt att rapportera om. ”The Lost Weekend” till exempel. Bland det bästa jag sett. ”Mamman Och Horan” likaså. Det är naturligtvis en försvarsmekanism. Skulle jag råka skriva något som känns ihopkastat, oinspirerat och ofärdigt är det lättare att ta om texten handlar om, säg, ”Rambo”, än om något av verklig betydelse. Därmed inte sagt att ”The Lost Weekend” och ”Mamman Och Horan” aldrig kommer att omskrivas här på bloggen. Den som väntar och har tålamod belönas.
Men innan dess finns det mer skräpkultur att berätta om. Tidigare nämnda ”Rambo” till exempel. Herregud, ”Rambo” är det mest stenhårda och mest ultravåldsamma jag har sett sedan… någonsin. Människor skjuts i små små bitar i den burmesiska djungeln, kvinnor och barn spetsas på bajonetter eller jagas ut i minfält, blod sprutar och kroppsdelar virvlar i luften. Den är snyggt gjort, och fruktansvärt makabert. Stallones John Rambo har ungefär tio repliker i hela filmen, och det är repliker av typen; ”Fuck the world” och ”Live for nothing, or die for something. Your choice”. Stenhårt var ordet. Och ingenstans finns ironi, ingenstans humor. Det är gravallvarligt rakt igenom. Uppfriskande gravallvarligt och kompromisslöst. Jag skulle inte kalla ”Rambo” för en bra film, men rent tekniskt imponerade den på mig, och är man sugen på lite hjärndött ultravåld så finns det sämre filmer, helt klart.
Våld och allvar finns det gott om även i Stephen King-filmatiseringen ”The Mist”, en film som annars mest påminner om ”Dawn Of The Dead”. Efter en rejäl höststorm drar en tjock dimma in över en amerikansk småstad. David Drayton (Thomas Jane - underskattad) och hans son befinner sig i den lokala stormarknaden när dimman lägger sig som ett lock över dem. Snart upptäcks det att dimman inte är någon vanlig dimma. Den innehåller nämligen Onämnbara Ting. Gigantiska insekter, spindlar som spinner frätande nät, jättekrabbor, och något vedervärdigt monster med jättetentakler (Cthulhu?) Som brukligt när det handlar om Stephen King-filmatiseringar är ”The Mist” lite för lång och har lite för många karaktärer för att det ska gå att få någon närmare relation till någon. När fångarna i stormarknaden börjar avverkas bryr man sig därför inte nämnvärt. Som monsterfilm fungerar ”The Mist” ändå riktigt bra, mycket för att den tar sig själv på lika blodigt allvar som ”Rambo”. Här finns ytterst lite förmildrande humor. Den har dessutom ett slut som känns som ett kallt knivblad i magen, och som fick mig att minnas filmen längre än vad den annars hade förtjänat.
”[REC]” är en film som såg väldigt lovande ut på papperet, men som tyvärr inte riktigt funkade för mig. En spansk skräckis som kombinerar dokumentärkänslan från ”Blair Witch Project” med zombies och de otäcka småflickorna från de senaste årens japanska skräckfilmsvåg. Handlingen är enkel. Ett mindre teveteam ska dokumentera vardagen på en brandstation och följer med ut på en utryckning. Det tycks vara ett vanligt rutinuppdrag – en gammal kvinna har låsts in i en lägenhet – men det visar sig vara mer komplicerat än så. Den gamla kvinnan visar sig nämligen vara smittad av något märkligt virus och går till attack mot brandmännen. När de försöker fly visar det sig att polisen spärrat av byggnaden och vägrar låta någon komma ut.
Det här skulle kunna bli toppen, och stundtals är det riktigt bra och spännande. Tyvärr blir filmen lidande av att den helt och hållet utspelar sig i ett avspärrat trapphus. Efter ett tag inser man som tittare att de flesta spänningsmomenten går ut på att skådespelarna måste ta sig från punkt A till punkt B för att hämta en nyckel eller liknande, och sedan ta sig tillbaka igen. Det blir lite som att titta när någon spelar ”Resident Evil”. På slutet begås också misstaget att försöka förklara allting. Det är överflödigt och tar bort en stor del av den kaotiska stämningen. Den dokumentära känslan försvinner. Synd.
George Romeros senaste zombiefilm, ”Diary Of The Dead” påminner om “[REC]” på så vis att det är zombies och skakiga handkameror, men där upphör likheterna. Romero tycks ha kastat bort ambitionen att skrämmas, och ”Diary Of The Dead” är istället något slags postmodernt, komiskt experiment om ett gäng filmvetare på roadtrip genom ett zombiehärjat USA. Är det bra? Mnjae… Bättre än hans senaste, ”Land Of The Dead”, men det säger inte så mycket. Är det kul? Absolut. Det är en splittrad men fascinerande historia. Ena stunden försöker den säga något Viktigt om vårt mediefixerade samhälle, där alla är sin egen nyhetskanal (via YouTube, bloggar, etc). I nästa sekund begår en döv amishgubbe självmord med en lie. Kasten är tvära, lite för tvära, och man undrar försiktigt vad Romero tänkte på, och varför ingen någonsin sa stopp. Jag är ändå glad att ingen sa stopp. Jag hade roligt tillsammans med den här filmen.
Rambo – 6/10
The Mist – 6/10
[REC] – 5/10
Diary Of The Dead – 6/10
Men innan dess finns det mer skräpkultur att berätta om. Tidigare nämnda ”Rambo” till exempel. Herregud, ”Rambo” är det mest stenhårda och mest ultravåldsamma jag har sett sedan… någonsin. Människor skjuts i små små bitar i den burmesiska djungeln, kvinnor och barn spetsas på bajonetter eller jagas ut i minfält, blod sprutar och kroppsdelar virvlar i luften. Den är snyggt gjort, och fruktansvärt makabert. Stallones John Rambo har ungefär tio repliker i hela filmen, och det är repliker av typen; ”Fuck the world” och ”Live for nothing, or die for something. Your choice”. Stenhårt var ordet. Och ingenstans finns ironi, ingenstans humor. Det är gravallvarligt rakt igenom. Uppfriskande gravallvarligt och kompromisslöst. Jag skulle inte kalla ”Rambo” för en bra film, men rent tekniskt imponerade den på mig, och är man sugen på lite hjärndött ultravåld så finns det sämre filmer, helt klart.
Våld och allvar finns det gott om även i Stephen King-filmatiseringen ”The Mist”, en film som annars mest påminner om ”Dawn Of The Dead”. Efter en rejäl höststorm drar en tjock dimma in över en amerikansk småstad. David Drayton (Thomas Jane - underskattad) och hans son befinner sig i den lokala stormarknaden när dimman lägger sig som ett lock över dem. Snart upptäcks det att dimman inte är någon vanlig dimma. Den innehåller nämligen Onämnbara Ting. Gigantiska insekter, spindlar som spinner frätande nät, jättekrabbor, och något vedervärdigt monster med jättetentakler (Cthulhu?) Som brukligt när det handlar om Stephen King-filmatiseringar är ”The Mist” lite för lång och har lite för många karaktärer för att det ska gå att få någon närmare relation till någon. När fångarna i stormarknaden börjar avverkas bryr man sig därför inte nämnvärt. Som monsterfilm fungerar ”The Mist” ändå riktigt bra, mycket för att den tar sig själv på lika blodigt allvar som ”Rambo”. Här finns ytterst lite förmildrande humor. Den har dessutom ett slut som känns som ett kallt knivblad i magen, och som fick mig att minnas filmen längre än vad den annars hade förtjänat.
”[REC]” är en film som såg väldigt lovande ut på papperet, men som tyvärr inte riktigt funkade för mig. En spansk skräckis som kombinerar dokumentärkänslan från ”Blair Witch Project” med zombies och de otäcka småflickorna från de senaste årens japanska skräckfilmsvåg. Handlingen är enkel. Ett mindre teveteam ska dokumentera vardagen på en brandstation och följer med ut på en utryckning. Det tycks vara ett vanligt rutinuppdrag – en gammal kvinna har låsts in i en lägenhet – men det visar sig vara mer komplicerat än så. Den gamla kvinnan visar sig nämligen vara smittad av något märkligt virus och går till attack mot brandmännen. När de försöker fly visar det sig att polisen spärrat av byggnaden och vägrar låta någon komma ut.
Det här skulle kunna bli toppen, och stundtals är det riktigt bra och spännande. Tyvärr blir filmen lidande av att den helt och hållet utspelar sig i ett avspärrat trapphus. Efter ett tag inser man som tittare att de flesta spänningsmomenten går ut på att skådespelarna måste ta sig från punkt A till punkt B för att hämta en nyckel eller liknande, och sedan ta sig tillbaka igen. Det blir lite som att titta när någon spelar ”Resident Evil”. På slutet begås också misstaget att försöka förklara allting. Det är överflödigt och tar bort en stor del av den kaotiska stämningen. Den dokumentära känslan försvinner. Synd.
George Romeros senaste zombiefilm, ”Diary Of The Dead” påminner om “[REC]” på så vis att det är zombies och skakiga handkameror, men där upphör likheterna. Romero tycks ha kastat bort ambitionen att skrämmas, och ”Diary Of The Dead” är istället något slags postmodernt, komiskt experiment om ett gäng filmvetare på roadtrip genom ett zombiehärjat USA. Är det bra? Mnjae… Bättre än hans senaste, ”Land Of The Dead”, men det säger inte så mycket. Är det kul? Absolut. Det är en splittrad men fascinerande historia. Ena stunden försöker den säga något Viktigt om vårt mediefixerade samhälle, där alla är sin egen nyhetskanal (via YouTube, bloggar, etc). I nästa sekund begår en döv amishgubbe självmord med en lie. Kasten är tvära, lite för tvära, och man undrar försiktigt vad Romero tänkte på, och varför ingen någonsin sa stopp. Jag är ändå glad att ingen sa stopp. Jag hade roligt tillsammans med den här filmen.
Rambo – 6/10
The Mist – 6/10
[REC] – 5/10
Diary Of The Dead – 6/10
Etiketter: action, Film, George A Romero, recension, skräck, Stephen King, Sylvester Stallone
posted by Niklas at 2:48 em
0 comments
