Litteratur: Max Brooks - World War Z.

För många herrans år sedan, i ett seriestånd på Torsås Marknad, köpte jag första delen av Robert Kirkmans "The Walking Dead". Det var aldrig särskilt mycket att tveka på. Priset var lågt, under hundralappen, och zombies har alltid fascinerat mig. Som skräckfilmsmonster är de tämligen oslagbara. Och de fungerar uppenbarligen precis lika bra i serier. Och, vilket jag upptäckt i och med "World War Z", (som det snackats en hel del om bland "Walking Deads" brevsidor) i vanlig litteratur.

"World War Z" är författad av Max Brooks, som tidigare skrivit den underhållande "Zombie Survival Guide". Den är utformad som en intervjubok där överlevande berättar om sina erfarenheter från ett blodigt (och fiktivt - duh!) zombiekrig som nyligen skakat världen. Det påminner en hel del om Haruki Murakamis "Underground" i formen, men är betydligt mer underhållande. Och bitvis så gastkramande att jag faktiskt blir mörkrädd på riktigt. Det som gör zombieskräcken så effektiv är att det oftast rör sig om skräck på en större skala än vad som är brukligt i skräckgenren. En zombie är ingen ensam galning med machete. En zombie är monster och pandemi i ett. Den mördar dig, din familj och hela världen, utan pardon. Och den är aldrig ensam.

"World War Z" tar till vara på allt detta, och gottar ner sig i varenda olustigt zombiescenario som tänkas kan, från inledande isolerade incidenter till smittspridning totalt kaos och massdöd. Med rejält researcharbete och öga för detaljer skapar Max Brooks ett otäckt realistisk bild av världen. Både före, under och efter katastrofen. Militären är oförberedd, myndigheterna står handfallna, marknaden svämmar över med värdelöst vaccin, vägarna korkas upp av bilar med flyktingar, levande och döda och levande döda. Då det är flera överlevande som får "komma till tals", blir boken varierad, men aldrig rörig. Den känns ibland som en förklädd novellsamling, och som sådan fungerar den bra. Novellsamling med zombies. Vad mer kan man begära? Det är bra, underhållande, inget potentiellt Nobelpris, men ibland är det skönt att få dynga ner sig.

Film: It's gross, but is it art? #2.

The Signal.

Älskar inte ni också att snöa in? Att fascineras av något, en film, en skiva, en bok, söka information på nätet eller på biblioteket, följa röda trådar, upptäcka, nysta upp? Lägga pusselbit till pusselbit, gå fullständigt upp i något? Det är så sällan jag har tid för sådant längre, men då och då händer det. Och även om det man hittar inte alltid är fantastiskt, så kan resan ofta vara nog så givande.

Så; "The Signal" heter filmen, och jag snubblade över den när jag läste diskussioner om "Crossed". Den allmäna åsikten var att ramberättelsen i "Crossed", serietidningen, påminde en hel del om den i "The Signal". Och vice verca. Självklart blev jag nyfiken. Intrigen i "Crossed" var ju både skrämmande och fascinerande; en epidemi där de insjuknade drivs till vansinne och ger efter för sina allra sjukaste lustar. I "The Signal" är det, som höres, inte ett virus utan en signal i etern som startar utbrottet. Effekten är dock densamma. Människor ger sig på varandra till höger och vänster, med yxor, golfklubbor, knivor, näbbar och klor.

Det börjar djävulskt bra. Skrämmande, spännande och nervigt på ett sätt som jag inte upplevt sedan de inledande minuterna av "28 Weeks Later". Mya återvänder hem till sin svartsjuke man Lewis (spelad av Aidan Moffat-lookaliken AJ Bowen) efter ett romantiskt äventyr med sin älskare. Mannen har polare på besök. De dricker öl och ska se på fotboll. Men teven visar bara ett märkligt brus. De tre vännerna blir naturligtvis gramse. Medan kvinnan går för att duscha blir stämningen mer och mer hätsk, så hätsk att den snart utmynnar i ond bråd död, och Mya tvingas fly ur lägenheten, ut i trapphuset, där själva helvetet tycks ha brutit ut. Stämningen är verkligen tät i de här scenerna. Våldet är vansinnigt, men realistiskt och väldigt - jag hatar att skriva det - coolt.

Om det bara kunde ha fortsatt så. En halvtimme in byter filmen plötsligt helt riktning och blir svart komedi, kombinerad med kammarspel. Det är inte så konstigt - tre olika regissörer ligger bakom "The Signal", och de står för en tredjedel var. Synd då att det bara är första regissören som kan sitt hantverk. Filmens avslutande timme är lika delar tortyrporr, gladvåld och förvirrat psykobabbel som mest bara är utmattande att titta på. Efter en fenomenal inledning är detta naturligtvis en enorm besvikelse.

Två råd:

1. Ska du prompt se "The Signal", stäng av efter att Mya krockat med bilen. Det är därefter den fullständigt ballar ur.

2. Håll utkik efter kommande filmer av David Bruckner. Han kan komma att gå långt.

Litteratur: It's gross, but is it art? #1

Garth Ennis prosa är hårdkokt, straight to the point, men poetisk när den behöver vara det. Dialogen trovärdigt kortfattad - i en värld på väg att gå under finns ingen tid för småprat. Teckningarna av Jacen Burrows är, precis som jag tidigare nämnt, en perfekt blandning av Frank Quitely och Steve Dillon (likheten med dessa fantastiska tecknare har Ennis själv också har nämnt i intervjuer). Serierna de skapar vibrerar - "303", "Chronicles Of Wormwood" och nu "Crossed".

Idén till "Crossed" säger sig Ennis ha fått i en mardröm. Han befann sig i ett klassiskt skräckfilmsscenario - inlåst i ett hus tillsammans med andra överlevande, omringade av levande döda. Men varelserna utanför var vid en närmare titt inte alls zombies, utan vanligt folk. Bara förvridna av ondska och djuriska lustar, maniskt flinande åt tanken på allt fruktansvärt de skulle utsätta människorna i huset för. Serien börjar också som en klassisk zombie/epidemihistoria. Huvudpersonen, en helt vanlig everyman, dricker kaffe på sin favoritsylta när katastrofen inleds. Ett virus tycks ha brutit ut, ett virus som får sina offer att bejaka sina allra värsta, mest sadistiska sidor. Snart har ett flygplan kraschat, en atombomb detonerat, någon har fått näsan avbiten och ingenting blir någonsin vad det har varit.

Ennis är en fantastisk berättare. Det finns en frenesi, en känsla av panik här, vars like jag aldrig upplevt i seriemediet. Och en känsla av skräck som fick mig att faktiskt både tveka och darra på handen innan jag började läsa seriens andra nummer. Omslaget var nog skrämmande i sig. Hånfullt grinande människor slänger ut passagerare ur ett flygplan. Numret avslutas också med en av de vidrigaste teckningar jag någonsin behövt beskåda. Jag tänker inte ens beskriva vad som händer, men kan säga att det involverar små barn som slits i stycken och föräldrar som våldtas analt. Tunga grejer, och helt utan den svarta humor som annars är Ennis kännetecken. Det här är befriat från ironi, det är nattsvart, distanslöst, hopplöst.



Så är han ute efter att skrämma, äckla och chockera, så har den gode Ennis gjort det igen. Så här långt har han också lyckats väva en engagerande historia, som lockar åtminstone mig till fortsatt läsning (trots att det tar emot ibland). Frågan är vad han vill ha sagt? Att det handlar om religionskritik behöver knappt nämnas. Det är ett ämne Ennis varit inne på många gånger tidigare, och de smittade i "Crossed" bär alla ett kors i ansiktet. Men är smittan ett straff från Gud? Eller försöker Ennis visa oss exempel på hemskheter som i verkligheten görs i olika religioners namn? Jag antar att det är något tiden får utvisa. Men som en vis skribent på Freakangels skrev: "This stuff is going on right now, somewhere on this planet."
Den enes mardröm är den andres verklighet.

Film: Blodigt allvar.

Ibland undrar jag vad jag håller på med egentligen. Och det undrar säkert ni, kära läsare, också. Jag skriver flera spaltmeter om filmer jag knappt tycker om, filmer jag på min höjd kan tycka är lite småroliga. Men de som verkligen betyder något, som berör på ett mer personligt plan, de struntar jag fullkomligt att rapportera om. ”The Lost Weekend” till exempel. Bland det bästa jag sett. ”Mamman Och Horan” likaså. Det är naturligtvis en försvarsmekanism. Skulle jag råka skriva något som känns ihopkastat, oinspirerat och ofärdigt är det lättare att ta om texten handlar om, säg, ”Rambo”, än om något av verklig betydelse. Därmed inte sagt att ”The Lost Weekend” och ”Mamman Och Horan” aldrig kommer att omskrivas här på bloggen. Den som väntar och har tålamod belönas.

Men innan dess finns det mer skräpkultur att berätta om. Tidigare nämnda ”Rambo” till exempel. Herregud, ”Rambo” är det mest stenhårda och mest ultravåldsamma jag har sett sedan… någonsin. Människor skjuts i små små bitar i den burmesiska djungeln, kvinnor och barn spetsas på bajonetter eller jagas ut i minfält, blod sprutar och kroppsdelar virvlar i luften. Den är snyggt gjort, och fruktansvärt makabert. Stallones John Rambo har ungefär tio repliker i hela filmen, och det är repliker av typen; ”Fuck the world” och ”Live for nothing, or die for something. Your choice”. Stenhårt var ordet. Och ingenstans finns ironi, ingenstans humor. Det är gravallvarligt rakt igenom. Uppfriskande gravallvarligt och kompromisslöst. Jag skulle inte kalla ”Rambo” för en bra film, men rent tekniskt imponerade den på mig, och är man sugen på lite hjärndött ultravåld så finns det sämre filmer, helt klart.

Våld och allvar finns det gott om även i Stephen King-filmatiseringen ”The Mist”, en film som annars mest påminner om ”Dawn Of The Dead”. Efter en rejäl höststorm drar en tjock dimma in över en amerikansk småstad. David Drayton (Thomas Jane - underskattad) och hans son befinner sig i den lokala stormarknaden när dimman lägger sig som ett lock över dem. Snart upptäcks det att dimman inte är någon vanlig dimma. Den innehåller nämligen Onämnbara Ting. Gigantiska insekter, spindlar som spinner frätande nät, jättekrabbor, och något vedervärdigt monster med jättetentakler (Cthulhu?) Som brukligt när det handlar om Stephen King-filmatiseringar är ”The Mist” lite för lång och har lite för många karaktärer för att det ska gå att få någon närmare relation till någon. När fångarna i stormarknaden börjar avverkas bryr man sig därför inte nämnvärt. Som monsterfilm fungerar ”The Mist” ändå riktigt bra, mycket för att den tar sig själv på lika blodigt allvar som ”Rambo”. Här finns ytterst lite förmildrande humor. Den har dessutom ett slut som känns som ett kallt knivblad i magen, och som fick mig att minnas filmen längre än vad den annars hade förtjänat.

”[REC]” är en film som såg väldigt lovande ut på papperet, men som tyvärr inte riktigt funkade för mig. En spansk skräckis som kombinerar dokumentärkänslan från ”Blair Witch Project” med zombies och de otäcka småflickorna från de senaste årens japanska skräckfilmsvåg. Handlingen är enkel. Ett mindre teveteam ska dokumentera vardagen på en brandstation och följer med ut på en utryckning. Det tycks vara ett vanligt rutinuppdrag – en gammal kvinna har låsts in i en lägenhet – men det visar sig vara mer komplicerat än så. Den gamla kvinnan visar sig nämligen vara smittad av något märkligt virus och går till attack mot brandmännen. När de försöker fly visar det sig att polisen spärrat av byggnaden och vägrar låta någon komma ut.
Det här skulle kunna bli toppen, och stundtals är det riktigt bra och spännande. Tyvärr blir filmen lidande av att den helt och hållet utspelar sig i ett avspärrat trapphus. Efter ett tag inser man som tittare att de flesta spänningsmomenten går ut på att skådespelarna måste ta sig från punkt A till punkt B för att hämta en nyckel eller liknande, och sedan ta sig tillbaka igen. Det blir lite som att titta när någon spelar ”Resident Evil”. På slutet begås också misstaget att försöka förklara allting. Det är överflödigt och tar bort en stor del av den kaotiska stämningen. Den dokumentära känslan försvinner. Synd.



George Romeros senaste zombiefilm, ”Diary Of The Dead” påminner om “[REC]” på så vis att det är zombies och skakiga handkameror, men där upphör likheterna. Romero tycks ha kastat bort ambitionen att skrämmas, och ”Diary Of The Dead” är istället något slags postmodernt, komiskt experiment om ett gäng filmvetare på roadtrip genom ett zombiehärjat USA. Är det bra? Mnjae… Bättre än hans senaste, ”Land Of The Dead”, men det säger inte så mycket. Är det kul? Absolut. Det är en splittrad men fascinerande historia. Ena stunden försöker den säga något Viktigt om vårt mediefixerade samhälle, där alla är sin egen nyhetskanal (via YouTube, bloggar, etc). I nästa sekund begår en döv amishgubbe självmord med en lie. Kasten är tvära, lite för tvära, och man undrar försiktigt vad Romero tänkte på, och varför ingen någonsin sa stopp. Jag är ändå glad att ingen sa stopp. Jag hade roligt tillsammans med den här filmen.

Rambo – 6/10
The Mist – 6/10
[REC] – 5/10
Diary Of The Dead – 6/10

Film: Fido.

Regi: Andrew Currie
Genre: Komedi, skräck
Titel: Fido
År: 2006
Land: Kanada

Zombien måste vara ett av de filmmonster som gestaltats mest konsekvent genom filmhistorien. Jämför med vampyrerna, som kan se ut och bete sig ungefär hur som helst beroende på film, och zombien framstår som ett monster som var ganska färdigt redan när det introducerades. Med åren är det främst två förändringar som kunnat skönjas: de förstärkta benmusklerna, främst i modernare zombiefilmer, och den ökade intelligensen. Redan i Romeros ”Day Of The Dead” fanns den ”tama” zombien Bub, som matades med likdelar och betedde sig ungefär som en kopplad hund. ”Land Of The Dead”, som kom för några år sedan, slutade med en scen som närmast kunde tolkas som någon slags försoning. Människor och zombies gick åt olika håll, i något som tycktes vara samförstånd. Någonstans har zombien utvecklats från att vara ett hjärndött, likstelt monster, hungrig på människokött, till att vara en varelse som förvissa är både hungrig och likstel, men som någonstans innanför sin ruttnande pannglob har resterna av en fungerande hjärna. Ganska självklart med tanke på att säkraste sättet att döda en zombie på alltid har varit att skjuta den i huvudet…

Idén om den ”tama” zombien dras till sin spets i den svarta komedin ”Fido”. Platsen är USA, efter zombieapokalypsen. Katastrofen är bara någon halv mansålder bort, och landet har precis kommit på fötter efter det som kallas för ”The zombie wars”. Städerna är isolerade och igenmurade, ute i ödemarken härjar zombies fortfarande fritt. Storföretaget ZomCon, som utvecklat ett halsband med vars hjälp zombies kan kontrolleras och förslavas, styr landet med järnhand. I städerna används kontrollerade zombies som sophämtare, tidningsbud och till och med hembiträden - everyone should have one!

Hur ser då denna postapokalyptiska framtid ut? Ganska exakt som 50-talet faktiskt, i såväl stil som ideal. I ett färggrant medelklassområde med symetriska trädgårdar - ganska likt de omgivningar Tim Burton målade upp i ”Edward Scissorhands” faktiskt – bor familjen Robinson. Mamman (Carrie Ann Moss) är hemmafru, pappan (alltid lika briljante Dylan Baker – känd som pedofilen i ”Happiness”) är neurotisk men prydlig, och sonen har problem i skolan. En ganska vanlig dysfunktionell filmfamilj helt enkelt. Tillvaron ställs dock på sin spets och allt förändras den dagen mamman kommer hem och har köpt en zombie till familjen. Sonen får en vän och beskyddare, mamman får ett nytt kärleksintresse och fadern, som bär på ett tungt zombietrauma i ryggsäcken, får ett hatobjekt och en rival. Kaos och kalabalik utbryter naturligtvis när denna Fidos halsband börjar krångla. En zombiefilm är ju inte en zombiefilm utan en rejäl masscen framåt slutet…

”Fido” är en fyndig film. Den politiska allegorin funkar rätt bra, och grundidén är absurd utan att någonsin låtsas om det. Den blir lite seg ibland, men är på det stora hela en lyckad satir, som påminner om gamla genreöverskridande 80-talsklassiker som ”Fright Night”.

6/10

Film: 1408.

Regi: Mikael Håfström
Genre: Skräck
Titel: 1408
Land: USA
År: 2007

En fladdrande gardin i bakgrunden. En skugga som kanske, kanske inte bör kastas där den kastas. En termostat som vägrar fungera som den ska. En klockradio som plötsligt börjar spela. "1408" börjar ganska lovande. Det är en film som hyllats för sitt old school-spökande, och den inledande timmen lyckas bygga upp en rätt kuslig stämning. Så långt är allt väl. John Cusack funkar bra som Mike Enslin, skeptisk spökhotellsrecensent, och Samuel L. Jackson spelar sin hotellägare ungefär som vanligt - lite vresigt och barskt, som rollen kräver. Tyvärr barkar det utför ganska snabbt, och spökerierna blir så överdrivna (utan att kännas läskiga överhuvudtaget) att man omöjligtvis kan ta något på allvar. Då större delen av filmen går ut på att John Cusack ensam befinner sig i ett hemsökt rum krävs det att skrämseleffekterna fungerar för att filmen ska hålla. Det finns inte särskilt mycket annat att falla tillbaka på. Ingen kärlekshistoria som engagerar, ingen komik som underhåller, inte ens historien om Mike Enslins sorgearbete känns särskilt angelägen. Kvar finns bara ett, förvisso ganska snyggt, frossande i specialeffekter som varken skrämmer eller underhåller.

4/10

Film: The Hills Have Eyes

Titel: The Hills Have Eyes
Regi: Alexandre Aja
År: 2006

“Människor som cyniskt exploaterar skräckgenren utan det minsta respekt eller kärlek till den borde beläggas med yrkesförbud. Aja påminner om en tonårsgrabb som skriker "fitta" för högan hals för att chocka etablissemanget, men misslyckas fullständigt att göra den råa, tunga splatter han försöker efterlikna. Riktiga skräckmästare är inte ute för att provocera, de bara visar oss de styggelser som de inte har något annat val än att tänka på. “

- Signaturen Nervegas på Filmtipset.se

Få saker retar skräckfilmspuritaner så mycket som nyinspelningar av gamla klassiker. Ja, nya skräckfilmer verkar överhuvudtaget vara något verkligt provocerande för de riktiga fantasterna. De vill ha sina obskyra import-DVD’s och knastriga VHS-våldsorgier anno tidigt 70-tal för sig själva. Skräck var bättre förr, och de som försöker sig på genren idag är bara simpla posörer. Om budgeten dessutom är hög, då drar de genast på sig hockeymasken och slipar motorsågen, redo att såga filmen längst med fotknölarna. Det är en oerhört töntig inställning, och därför är det naturligtvis extra kul att kunna meddela att nyinspelningen av Wes Cravens ”The Hills Have Eyes” (fantastiskt tuff titel) är riktigt, riktigt bra.
Sanna vänner av skräck- och kultfilm (detta förskräckliga ord) håller givetvis inte med:

”Ännu en menlös, plastig och korkad posörskräckis av jubelidioten Aja. Det gör mig arg när unga regissörer, utan respekt för skräckgenren, ivrigt kastar sig över chansen att få göra skräck i cynisk önskan om att bli upptäckta som "bad boys" och sedan få göra "bättre filmer". Ytterst lite tillförs i den här nyinspelningen. Något blodigare, men med ytterst få riktiga gore-shots ens i Unratedversionen. Tydligare kopplingar till bröderna Grimms sagor, nu med rödluvan i full fart, samt en Strawdogs-inspirerad mandomshistoria. Sensmoralen, att det veka demokratiska USA måste bli tuffare och mer beväpnat för att skydda sig mot äckliga, fula araber som har mage att hämnas för att de blivit bombade av jänkarna, är vämjelig.”

- Signaturen Nervegas på Filmtipset.se

Jag ska direkt erkänna att jag inte har sett originalet, men det spelar ingen roll. Hela grejen med en remake är ju att den ska kunna stå på egna ben, och det kan ”The Hills Have Eyes” med råge, precis som Zach Snyders fantastiska ”Dawn Of The Dead” från 2004. (En film med springande zombies, hemska värld!)

Intrigen är enkel men effektiv. Atombombssprängningar i öknen har muterat lokala gruvarbetare till gruvliga kannibalmonster. En lagom disfunktionell amerikansk familj luras in i testområdet av ett skumt bensinmacksbiträde. Mord, gråt och tandagnisslan följer.
Det låter inte så spännande, men det är det. Största anledningen är att filmen är riktigt välspelad, och har karaktärer som man faktiskt sympatiserar med, vilket är ganska ovanligt i genren. För en gångs skull hörs inga applåder då någon dör. ”The Hills Have Eyes” är fullständigt oironisk, och faktiskt både skrämmande och chockerande. Musiken är dessutom vansinnigt psykande, och gör sitt till för den speciella stämningen. Vad mer kan man begära av en skräckfilm?

Visserligen; den politiska allegorin stör även mig en del. Den snälle, vapenvägrande demokraten Doug tvingas ta sitt förnuft till fånga, grabba pistolen och rusa in i fiendeland. Vore det inte för att han spelas så snyggt av Aaron Stanford – ett namn att hålla utkik efter framöver – skulle det störa mig betydligt mer.

Och vem vet, Wes Craven har ju faktiskt producerat filmen, kanske kan det väcka någon sorts respekt, även bland de mest hårdnackade skräckfilmsfreaksen?
Nej, vad säger jag? Han regisserade ju Scream-trilogin för bövelen.
Glöm att jag sa något.