Film: Grace Is Gone.

Titel: Grace Is Gone
Genre: Drama
Regi: James C. Strouse
År: 2007
Land: USA

Döden, döden, döden. Beror det på att jag själv aktivt söker mig till filmer som behandlar detta ämne, eller är detta något som ovanligt många Hollywood-filmer kretsat kring på senare år? Är det någon post-Six Feet Under effekt vi beskådar? Eller är det de senaste årens nationella trauman i form av krig och terrorattacker som skapat ett behov av filmer som vägleder sina tittare genom sorgearbete, gråt och tandagnisslan? Jag vet inte. Men "Grace Is Gone" är ännu en i raden av lågmälda dramer ("Mitt Liv Utan Mig" och "Pieces Of April", för att nämna två) där döden - huvudpersonens egen eller någon närståendes - har center stage. Det är ett tacksamt ämne, naturligtvis. Omöjligt att inte relatera till, ständigt aktuellt.

John Cusack spelar den alldaglige amerikanske småbarnspappan Stanley Philipps. Han lever ensam med sina två döttrar sedan hans soldathustru Grace dragit till Irak för att göra sin plikt i kriget mot terrorismen. En morgon knackar militärer med allvarliga ansikten på dörren. Grace har omkommit i strid, och Stanleys värld rasar samman. Som den typiske filmpappa han är klarar han naturligtvis inte av att kommunicera med sina barn. Att berätta om det ofattbara är inte det lättaste när man knappt kan föra en naturlig dialog vid middagsbordet. Så Stanley plockar med sig döttrarna på en festlig roadtrip medan han försöker få tankarna att klarna.

Bakom såväl manus som regi står James C. Strouse, som tidigare skrivit trevliga "Lonesome Jim". Där stod Steve Buscemi för regin, och kanske skulle "Grace Is Gone" ha vunnit på en annan regissör. Det är ingalunda en dålig film, men den balanserar hela tiden på en tunn lina mellan pekoralet och det genuint rörande. Det är finstämt, men ofta lite för finstämt. Återhållet, men lite för återhållet. Smakfullt, men lite för smakfullt. "Överansträngt" är nog en passande beskrivning. Det blir helt enkelt lite för många scener med landskap som flyter förbi långsamt, allvarliga miner, konversationer om ingenting där det outsagda svävar mellan raderna, och så tårdrypande ambient i bakgrunden. "Tala ur skägget, Strouse!" vill jag ryta. Då och då.

Men sen finns det mycket som är riktigt bra också. I enstaka scener bränner det till, och gör ont på riktigt. Barnen i filmen känns trovärdiga, vad gäller såväl manus som skådespel. Och John Cusack är alldeles förträfflig. Småpluffsig, bedrövligt klädd, och med Arne Weise-glasögon på är han långt från de sexigt cyniska karaktärer han gestaltat i "High Fidelity" och "1408". Hela hans uppenbarelse skriker efter vår sympati och tröst, utan att han för den sakens skull spelar någon genomsympatisk karaktär.

7/10

Film: 1408.

Regi: Mikael Håfström
Genre: Skräck
Titel: 1408
Land: USA
År: 2007

En fladdrande gardin i bakgrunden. En skugga som kanske, kanske inte bör kastas där den kastas. En termostat som vägrar fungera som den ska. En klockradio som plötsligt börjar spela. "1408" börjar ganska lovande. Det är en film som hyllats för sitt old school-spökande, och den inledande timmen lyckas bygga upp en rätt kuslig stämning. Så långt är allt väl. John Cusack funkar bra som Mike Enslin, skeptisk spökhotellsrecensent, och Samuel L. Jackson spelar sin hotellägare ungefär som vanligt - lite vresigt och barskt, som rollen kräver. Tyvärr barkar det utför ganska snabbt, och spökerierna blir så överdrivna (utan att kännas läskiga överhuvudtaget) att man omöjligtvis kan ta något på allvar. Då större delen av filmen går ut på att John Cusack ensam befinner sig i ett hemsökt rum krävs det att skrämseleffekterna fungerar för att filmen ska hålla. Det finns inte särskilt mycket annat att falla tillbaka på. Ingen kärlekshistoria som engagerar, ingen komik som underhåller, inte ens historien om Mike Enslins sorgearbete känns särskilt angelägen. Kvar finns bara ett, förvisso ganska snyggt, frossande i specialeffekter som varken skrämmer eller underhåller.

4/10