Film: Grace Is Gone.

Titel: Grace Is Gone
Genre: Drama
Regi: James C. Strouse
År: 2007
Land: USA

Döden, döden, döden. Beror det på att jag själv aktivt söker mig till filmer som behandlar detta ämne, eller är detta något som ovanligt många Hollywood-filmer kretsat kring på senare år? Är det någon post-Six Feet Under effekt vi beskådar? Eller är det de senaste årens nationella trauman i form av krig och terrorattacker som skapat ett behov av filmer som vägleder sina tittare genom sorgearbete, gråt och tandagnisslan? Jag vet inte. Men "Grace Is Gone" är ännu en i raden av lågmälda dramer ("Mitt Liv Utan Mig" och "Pieces Of April", för att nämna två) där döden - huvudpersonens egen eller någon närståendes - har center stage. Det är ett tacksamt ämne, naturligtvis. Omöjligt att inte relatera till, ständigt aktuellt.

John Cusack spelar den alldaglige amerikanske småbarnspappan Stanley Philipps. Han lever ensam med sina två döttrar sedan hans soldathustru Grace dragit till Irak för att göra sin plikt i kriget mot terrorismen. En morgon knackar militärer med allvarliga ansikten på dörren. Grace har omkommit i strid, och Stanleys värld rasar samman. Som den typiske filmpappa han är klarar han naturligtvis inte av att kommunicera med sina barn. Att berätta om det ofattbara är inte det lättaste när man knappt kan föra en naturlig dialog vid middagsbordet. Så Stanley plockar med sig döttrarna på en festlig roadtrip medan han försöker få tankarna att klarna.

Bakom såväl manus som regi står James C. Strouse, som tidigare skrivit trevliga "Lonesome Jim". Där stod Steve Buscemi för regin, och kanske skulle "Grace Is Gone" ha vunnit på en annan regissör. Det är ingalunda en dålig film, men den balanserar hela tiden på en tunn lina mellan pekoralet och det genuint rörande. Det är finstämt, men ofta lite för finstämt. Återhållet, men lite för återhållet. Smakfullt, men lite för smakfullt. "Överansträngt" är nog en passande beskrivning. Det blir helt enkelt lite för många scener med landskap som flyter förbi långsamt, allvarliga miner, konversationer om ingenting där det outsagda svävar mellan raderna, och så tårdrypande ambient i bakgrunden. "Tala ur skägget, Strouse!" vill jag ryta. Då och då.

Men sen finns det mycket som är riktigt bra också. I enstaka scener bränner det till, och gör ont på riktigt. Barnen i filmen känns trovärdiga, vad gäller såväl manus som skådespel. Och John Cusack är alldeles förträfflig. Småpluffsig, bedrövligt klädd, och med Arne Weise-glasögon på är han långt från de sexigt cyniska karaktärer han gestaltat i "High Fidelity" och "1408". Hela hans uppenbarelse skriker efter vår sympati och tröst, utan att han för den sakens skull spelar någon genomsympatisk karaktär.

7/10

Film: Lonesome Jim.

Titel: Lonesome Jim
Regi: Steve Buscemi
År: 2005

Jim kommer deprimerad tillbaka till föräldrahemmet och småstaden efter att ha misslyckats kapitalt med att förverkliga sina drömmar i storstaden. Låter det som ”Garden State”? Det är lite som ”Garden State”. Låter det som ”Vi Som Aldrig Sa Hora” ? Jag vet inte, där har jag bara läst recensionerna.
Egentligen är det en ganska förutsägbar indiekomedi, sådär småputtrigt självömkande som man förväntar sig. Casey Affleck pratar släpigt och dämpat och har en riktigt snygg flottig emolugg som många säkert kommer att hata. Jag skulle nog också göra det, om det inte vore för att hans Jim är sådär underbart självupptagen och vidrig som bara riktigt deprimerade människor kan vara. Allt för ofta skildras depression som något fint och romantiskt, som något som får människor att tänka och känna lite för mycket för deras eget bästa. I själva verket finns det inget fint alls i det, och det illustreras alldeles ypperligt här. Jim ljuger och snyltar, utnyttjar och gnäller och gör allt för att slippa ta ansvar och hjälpa sin hårt prövade familj. När han träffar ett kärleksintresse i Liv Tylers optimistiska sjuksköterska gör han sitt bästa för att undvika henne, men man behöver knappast vara filmvetare för att ana att deras historia ändå lär sluta sockersött.
Fotot är lite skitigt och sunkigt och ger en nästan dokumentär känsla, lite som ”The Squid And The Whale”. Skådespelarna är sådär smaklöst klädda (rutiga skjortor direkt från Ullared) som man inbillar sig att riktiga mellanvästernamerikaner verkligen är. En av filmens höjdpunkter är en riktigt tafflig och osexig sexscen mellan Casey Affleck och Liv Tyler, där kameran följer med ända ner i sjukhussänghalmen.
James C. Strouse har skrivit ett tajt, realistiskt och roligt manus drypande av svart humor, men också ganska mycket värme. Hans andra film, ”Grace Is Gone” (med John Cusack i huvudrollen!) har han regisserat själv, och den har tyvärr fått rätt kass kritik. Kanske borde han överlåta regin till andra. Ett samarbete med Noah Baumbach vore onekligen intressant…