Film: Noah Baumbach-maraton.

“Margot At The Wedding” var en besvikelse. Den har några roliga scener (en stortjutande Jack Black i t-shirt, morgonrock och kallingar, som brölar ur sig fullständigt obegripligt nonsens), några gripande scener och ett helt gäng irriterande scener. Särskilt irriterad blir jag på alla osympatiska, korkade karaktärer. De känns helt enkelt för otroliga.
Nicole Kidman spelar nervvraket Margot, som motvilligt återvänder till sitt barndomshem där hennes syster Pauline (Jennifer Jason Leigh) ska gifta sig. Relationen mellan Margot och Pauline är spänd, och ingenting blir bättre av att Margot från första sekunden hatar hennes blivande man, den tjurige och egoistiske Malcolm (Jack Black). Mest lidande av spänningarna blir Margots son, den förvirrade och morsgrisiga Claude. Claude är en typiskt lillgammal Noah Baumbach-tonåring. Relationen mellan mor och son är långt ifrån sund. I en scen berättar han stolt för Margot att han onanerat.
Filmen känns på det stora hela som ett experiment i manusskrivande där Baumbach har hittat på ett gäng karaktärer med extrema personligheter, placerat dem i en miljö och sedan låtit historien skriva sig själv. Det är intressant, men inte nödvändigtvis bra, och i slutet kände jag mig mest uttråkad. Filmen vill säga något om relationerna mellan barn och föräldrar, men den gör det på ett väldigt omständligt sätt.

Roligare är det då att titta på Baumbachs tidiga, charmerande filmer. Bagateller, absolut, utan den emotionella tyngd som gjorde ”The Squid And The Whale” så fantastisk. Men njutbara och smarta bagateller.
”Mr. Jealousy” är historien om Lester Grimm, spelad av Eric Stoltz. Lester har ett stort problem i livet: hans svartsjuka. På film är svartsjuka något av det mest destruktiva man kan tänka sig, och resulterar ofta i våldshandlingar. Så inte här. Lester är en snäll och timid kille vars svartsjuka bottnar i plågsamma ungdomsrelationer. Han skäms naturligtvis över den, och gör sitt bästa för att dölja den, men i takt med att misstron mot flickvännen (Annabella Sciorra) växer tar sig hans svartsjuka mer och mer bisarra uttryck. Det hela kulminerar när han under fejkat namn går med i en terapigrupp för att spionera på ett av flickvännens ex, den slemmige författaren Dashiell (Chris Eigeman). En märklig slags vänskap växer fram mellan de båda, och Lester snärjs in mer och mer i ett nät av lögner.
Det är en farsartad historia, referenserna till lagom fin finkultur duggar tätt, och Baumbachs Woody Allen-komplex spelar huvudrollen i varenda scen. Men det gör inget. Filmen kom 1997, och då liksom nu var det länge sen Allen gjort något lika underfundigt. En underskattad pärla.

I ”Highball” återförenas skådespelarna från ”Kicking And Screaming” och ”Mr. Jealousy” i en enkel, snabb och rolig lofi-produktion. Filmen utspelas helt och hållet i en lägenhet, under tre olika fester, och känns både improviserad och inspirerad. Den påminner lite om ”Margot At The Wedding” på så vis att den mest går ut på att ett gäng ganska extrema personligheter interagerar med och irriterar sig på varandra, men här är det betydligt roligare. Särskilt mycket till handling finns inte att tala om, det är mest korta scener där de olika personligheterna talar med varandra och om varandra. Men det är, precis som i ”Kicking And Screaming”, så underhållande samtal att övrig handling är överflödig.
John Lehr kan ha utrustats med världshistoriens dummaste flin, och filmen igenom levererar han lika korkade repliker, med nämnda flin på läpparna. Carlos Jacott är som vanligt alldeles underbar, här som den odräglige Felix, gästen som alla, med all rätt, avskyr. Ska jag hitta något att klaga på så är det väl att kvinnorna inte tillåts vara lika minnesvärda och roliga som männen. Men det finns en spontan glädje i den här filmen som verkligen smittar av sig, och när jag ser den kommer jag på mig själv med att önska att jag fick vara en i gänget, en av dessa lagom hippa, lagom kända New York-personligheter. Baumbachs entourage rymmer så många hjärtliga karaktärer. Så många duktiga skådespelare, regissörer och musiker skymtar förbi i hans produktioner, ofta utan annan anledning än att de är folk han gillar. Peter Bogdanovich, mannen som gjort en av mina absoluta favoritfilmer, ”The Last Picture Show” är psykologen i ”Mr. Jealousy” och dyker också upp som påfrestande men rolig imitatör på festerna i ”Highball”. Dean Wareham, popstjärna i Galaxie 500, Luna och Dean & Britta, medverkar i såväl filmerna som på deras soundtrack, älskvärd som alltid och stilig som få. Och Chris Eigeman, the thinking mans Bruce Campbell, är alltid en fröjd att beskåda.
Kalla mig gärna bakåtsträvare, men jag hoppas verkligen att Noah Baumbach snart återvänder till sin gamla skådespelarensemble. Ingen annan tycks vilja anlita dem, och det är synd och skam att se sådan talang försvinna ut i obskyriteten.

Margot At The Wedding – 5/10
Mr. Jealousy – 7/10
Highball – 7/10

Film: Kicking And Screaming.

Regi: Noah Baumbach
Genre: Drama, Komedi
Titel: Kicking And Screaming
Land: USA
År: 1995

Plötsligt är det så självklart, så uppenbart. Om ingen tänkt på det innan är det snudd på skandalöst, och om någon redan sagt det så tål det ändå att sägas igen: Noah Baumbach är den nye Woody Allen. Så är det. Hans filmer är fulla av intellektuella, neurotiska människor som ältar sina lyxproblem. Gillar man sånt älskar man Baumbach. Jag älskar sånt, och älskar således Noah Baumbach. Väntan på kommande "Margot At The Wedding" är olidlig...

Jag har nu sett två av hans tre filmer. Kvar att se är "Mr. Jealousy", som han själv tydligen inte vill kännas vid längre. Den gode Baumbach tycks vara sympatiskt, om än onödigt, kritisk till sina tidiga filmer. "Kicking And Screaming" tycker han till exempel är överansträngt smart och inte tillräckligt emotionellt engagerande. Struntprat, säger jag. Det är en film som både roar och oroar, som bjuder på både skratt och allvar. Som Bret Easton Ellis-filmatiseringen "Lustans Lagar", fast med människor istället för iskalla, kåta robotar.

Filmen kretsar kring Grover, Max, Otis och Skippy, som i de inledande minuterna firar sin examen från collage. Eller firar är kanske fel ord, snarare våndas. Ingen av dem är särskilt sugen på att kastas ut i det okända vuxenlivet, utan biter sig fast vid sin gamla skola för glatta livet. De hoppar på strökurser, går på skolfester och för egentligen en rätt meningslös - och högst ofrivillig - slackertillvaro, utan att göra särskilt mycket konstruktivt åt saken. Några gnäller, några löser korsord, någon tar jobb i en videobutik, men allra mest hänger de på samma ställen som de gjorde som studenter, och alla problem löses på temporärast möjliga sätt. (Det illustreras mycket roligt och effektivt när Max istället för att sopa upp resterna av ett tappat glas helt enkelt lägger en lapp med texten "broken glass" över).

Dialogen är underbart rolig, karaktärerna skickligt utmejslade, och fem minuter in i filmen känns det redan som om de är gamla bekanta, bekanta som man gärna umgås med, trots att de bär sina brister på skjortslaget. Otis är osäker och försiktig ("I'm antsy times four!"), Max är påklistrat cynisk, Grover deppar över sin flickvän som flyttat till Prag ("I've never 'been to Prague' been to Prague, but I know that thing, I know that... 'Stop shaving your armpits, read "The Unbearable Lightness Of Being", fall in love with a sculptour and now I realise how bad american coffey is'-thing") och Skippy är egentligen en rätt intetsägande figur med fånig frisyr...

Jag undrar vad som hände med alla de här underbara skådespelarna? Förrutom Parker Posey och Eric Stoltz, som spelar ytterst små roller, tycks alla ha gått upp i rök. Synd och förbannad skam, för de var verkligen något extra. Eller så var det Baumbachs personregi som lyfte dem. Oavsett vad så har de gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta sina vilsna karaktärer, med att ge dem kött och blod och karaktär. Även om filmen är nästan oavbrutet rolig så finns det alldeles hjärtskärande scener, som aldrig hade fungerat utan en subtil och övertygande skådespelarensable.

Jag har läst att det på sina håll i USA nästan ses som ett måste att se den här filmen i samband med examen. Jag kan förstå det, men tycker samtidigt att det är onödigt begränsande. Det borde ses som ett måste för vem som helst att se den här "Kicking And Screaming", för vi har ju alla varit där, eller hur?
Vilsna, på tröskeln till vuxenvärlden, med händerna spjärnande mot dörrkarmen.

9/10

Film: Lonesome Jim.

Titel: Lonesome Jim
Regi: Steve Buscemi
År: 2005

Jim kommer deprimerad tillbaka till föräldrahemmet och småstaden efter att ha misslyckats kapitalt med att förverkliga sina drömmar i storstaden. Låter det som ”Garden State”? Det är lite som ”Garden State”. Låter det som ”Vi Som Aldrig Sa Hora” ? Jag vet inte, där har jag bara läst recensionerna.
Egentligen är det en ganska förutsägbar indiekomedi, sådär småputtrigt självömkande som man förväntar sig. Casey Affleck pratar släpigt och dämpat och har en riktigt snygg flottig emolugg som många säkert kommer att hata. Jag skulle nog också göra det, om det inte vore för att hans Jim är sådär underbart självupptagen och vidrig som bara riktigt deprimerade människor kan vara. Allt för ofta skildras depression som något fint och romantiskt, som något som får människor att tänka och känna lite för mycket för deras eget bästa. I själva verket finns det inget fint alls i det, och det illustreras alldeles ypperligt här. Jim ljuger och snyltar, utnyttjar och gnäller och gör allt för att slippa ta ansvar och hjälpa sin hårt prövade familj. När han träffar ett kärleksintresse i Liv Tylers optimistiska sjuksköterska gör han sitt bästa för att undvika henne, men man behöver knappast vara filmvetare för att ana att deras historia ändå lär sluta sockersött.
Fotot är lite skitigt och sunkigt och ger en nästan dokumentär känsla, lite som ”The Squid And The Whale”. Skådespelarna är sådär smaklöst klädda (rutiga skjortor direkt från Ullared) som man inbillar sig att riktiga mellanvästernamerikaner verkligen är. En av filmens höjdpunkter är en riktigt tafflig och osexig sexscen mellan Casey Affleck och Liv Tyler, där kameran följer med ända ner i sjukhussänghalmen.
James C. Strouse har skrivit ett tajt, realistiskt och roligt manus drypande av svart humor, men också ganska mycket värme. Hans andra film, ”Grace Is Gone” (med John Cusack i huvudrollen!) har han regisserat själv, och den har tyvärr fått rätt kass kritik. Kanske borde han överlåta regin till andra. Ett samarbete med Noah Baumbach vore onekligen intressant…

Film: Årets bästa filmer.

1. The Squid And The Whale

Vad är det som får ”The Squid And The Whale” att sticka ut, och få andra skilsmässoberättelser och familjetragedier (tänker främst på ”The Ice Storm” och ”The Royal Tenenbaums”) att blekna i jämförelse?

Jag tror att det framförallt är närvaron. ”The Squid And The Whale” är fotad ungefär som ens egen familjs gamla VHS-kassetter, lite skakigt, lite bruntonat, lite grovkornigt. Det är intimt, vågar gå så nära inpå att svagheter och skavanker blir plågsamt synliga, och trots att Wes Anderson producerat framstår huvudpersonerna aldrig som seriefigurer (vilket var både behållningen och problemet med ”The Royal Tenenbaums”).
Skådespeleriet gör naturligtvis sitt till. Även om Jeff Daniels är fantastisk som pompös, skäggig familjefar, och Laura Linney som vanligt spelar mammarollen med bravur, är det framförallt barn- och ungdomsskådespelarna som imponerar. Självdestruktiva barn har nog aldrig skildrats så trovärdigt på film tidigare. Eat your heart out, Larry Clark.

Är man, som jag, själv skilsmässobarn, är det här en film som gör ont. Men också en film som är viktig, nästan nödvändig att se. Av flera olika skäl. Det är en fantastisk film med trovärdiga personporträtt och ett manus som helt saknar döda punkter. Men framförallt bör man se den i terapisyfte.
En vän sa en gång att det mest traumatiska man någonsin inser i livet, är att ens föräldrar inte är perfekta.
”The Squid And The Whale” visar att andras föräldrar fan inte är det heller.

2. Grizzly Man

Timothy Treadwells liv var en tragedi förklädd till svart komedi.
Vare sig ni sett filmen eller ej känner ni till historien. Efter en tid av omfattande missbruk sadlade Treadwell om, blev besatt av björnar, flyttade in skogen och levde mitt ibland dem i tretton år. Tills han slutligen kom lite för nära, dödades och åts upp.

Werner Herzogs dokumentärfilm är inte direkt insmickrande – han försöker aldrig dölja det faktum att Threadwell var fullständigt bananas – men är ett respektfullt porträtt. Så respektfullt som det nu kan bli när det handlar om någon som blir lyrisk av björnbajs, gråter över döda humlor och tolkar smileyansikten som dödshot.

Samtidigt är Treadwells arkivfilmer (som Herzog haft tillgång till, en förutsättning för filmens existens) förrädiska. Majestätiska naturbilder, lekande rävar, stridande björnar. Ibland kan man nästan förstå fascinationen, nästan respektera den.
Tills han håller ännu ett förvirrat brandtal om björnarnas förträfflighet, och förvandlas till någon som mest påminner om en karaktär ur en South Park-episod.

















3. X-Men 3 - The Last Stand

Om ni inte själva följer X-Men-serierna slaviskt kan ni sluta läsa här. Som actionfilm betraktad är X-Men 3 antagligen tämligen medioker, för att inte säga störtlöjlig. Jag vet inte. Jag kan omöjligen förhålla mig objektiv till detta. För mig är löftet om otecknad mutantaction fullt tillräckligt för att dra mig till biografen, oavsett kvalitet.

De första två X-Men-filmerna var bra på riktigt. Den här är bra för att den verkligen känns som ett nummer av serietidningen med rörliga bilder. För att den är mer dramatisk än man vågat drömma om (snacka om otippade dödsfall!) För att Kelsey Grammar som Beast är genialisk casting. Men framförallt för att filmen, på gott och ont, är en enda lång serie fantastiska fanboy-moment.
Ganska uppfriskande i en genre som annars tar sig själv på lite för stort allvar.