Film: Årets bästa filmer.

1. The Squid And The Whale

Vad är det som får ”The Squid And The Whale” att sticka ut, och få andra skilsmässoberättelser och familjetragedier (tänker främst på ”The Ice Storm” och ”The Royal Tenenbaums”) att blekna i jämförelse?

Jag tror att det framförallt är närvaron. ”The Squid And The Whale” är fotad ungefär som ens egen familjs gamla VHS-kassetter, lite skakigt, lite bruntonat, lite grovkornigt. Det är intimt, vågar gå så nära inpå att svagheter och skavanker blir plågsamt synliga, och trots att Wes Anderson producerat framstår huvudpersonerna aldrig som seriefigurer (vilket var både behållningen och problemet med ”The Royal Tenenbaums”).
Skådespeleriet gör naturligtvis sitt till. Även om Jeff Daniels är fantastisk som pompös, skäggig familjefar, och Laura Linney som vanligt spelar mammarollen med bravur, är det framförallt barn- och ungdomsskådespelarna som imponerar. Självdestruktiva barn har nog aldrig skildrats så trovärdigt på film tidigare. Eat your heart out, Larry Clark.

Är man, som jag, själv skilsmässobarn, är det här en film som gör ont. Men också en film som är viktig, nästan nödvändig att se. Av flera olika skäl. Det är en fantastisk film med trovärdiga personporträtt och ett manus som helt saknar döda punkter. Men framförallt bör man se den i terapisyfte.
En vän sa en gång att det mest traumatiska man någonsin inser i livet, är att ens föräldrar inte är perfekta.
”The Squid And The Whale” visar att andras föräldrar fan inte är det heller.

2. Grizzly Man

Timothy Treadwells liv var en tragedi förklädd till svart komedi.
Vare sig ni sett filmen eller ej känner ni till historien. Efter en tid av omfattande missbruk sadlade Treadwell om, blev besatt av björnar, flyttade in skogen och levde mitt ibland dem i tretton år. Tills han slutligen kom lite för nära, dödades och åts upp.

Werner Herzogs dokumentärfilm är inte direkt insmickrande – han försöker aldrig dölja det faktum att Threadwell var fullständigt bananas – men är ett respektfullt porträtt. Så respektfullt som det nu kan bli när det handlar om någon som blir lyrisk av björnbajs, gråter över döda humlor och tolkar smileyansikten som dödshot.

Samtidigt är Treadwells arkivfilmer (som Herzog haft tillgång till, en förutsättning för filmens existens) förrädiska. Majestätiska naturbilder, lekande rävar, stridande björnar. Ibland kan man nästan förstå fascinationen, nästan respektera den.
Tills han håller ännu ett förvirrat brandtal om björnarnas förträfflighet, och förvandlas till någon som mest påminner om en karaktär ur en South Park-episod.

















3. X-Men 3 - The Last Stand

Om ni inte själva följer X-Men-serierna slaviskt kan ni sluta läsa här. Som actionfilm betraktad är X-Men 3 antagligen tämligen medioker, för att inte säga störtlöjlig. Jag vet inte. Jag kan omöjligen förhålla mig objektiv till detta. För mig är löftet om otecknad mutantaction fullt tillräckligt för att dra mig till biografen, oavsett kvalitet.

De första två X-Men-filmerna var bra på riktigt. Den här är bra för att den verkligen känns som ett nummer av serietidningen med rörliga bilder. För att den är mer dramatisk än man vågat drömma om (snacka om otippade dödsfall!) För att Kelsey Grammar som Beast är genialisk casting. Men framförallt för att filmen, på gott och ont, är en enda lång serie fantastiska fanboy-moment.
Ganska uppfriskande i en genre som annars tar sig själv på lite för stort allvar.