Musik: Önskelistan.

Det här är en lista på de skivor jag är mest sugen på just nu. Den kommer att uppdateras och ändras kontinuerligt.



Aislers Set - Terrible Things Happen
Aislers Set - The Last Match
Aislers Set - How I Learned To Write Backwards
Ariel Pink's Haunted Graffiti - The Doldrums
Colin Blunstone - One Year
Billy Bragg - Talking With The Taxman About Poetry
John Cale - Paris 1919
Cardinal - Cardinal
Caribou - Andorra
Caribou - The Milk Of Human Kindness
James Carr - You Got My Mind Messed Up
James Carr - A Man Needs A Woman
Comet Gain - Casino Classics
Daniel Johnston - Fun
Dean & Britta - L'avventura
Denim - Denim On Ice
Dinosaur Jr - Beyond
Dinosaur Jr - Farm
Electrelane - The Power Out
Fall - Hex Enduction Hour
Robert Forster - Calling From A Country Phone
Jackson C. Frank - Jackson C. Frank
The Golden Earring - Miracle Mirror
Al Green - I'm Still In Love With You
Nick Haeffner - Great Indoors
Mark Hollis - Mark Hollis
Jesus & Mary Chain - Darklands
Elton John - Madman Across The Water
Junior Boys - Be Gone Dull Care
John Coltrane - A Love Supreme
Last Days - These Places Are Now Ruins
Library Tapes - Höstluft
Jeanette Lindström - Attitude & Orbit Control
Low - Long Division
Majessic Dreams - Beautiful Days
Malcolm Middleton - Into The Woods
Mamas & The Papas - People Like Us
Modest Mouse - The Moon And The Arctica
Mortimer - Mortimer
Lee Moses - Time And Place
Mountain Goats - Tallahassee
Jim O'Rourke - I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4
Van Dyke Parks - Song Cycle
Quinn, Paul - Will I Ever Be Inside Of You
Kevin Rowland - My Beauty
Stranglers - La Folie
Bobb Trimble - Harvest Of Dreams
Bobb Trimble - Iron Curtain Innocence
United States Of America - United States Of America
Tom Waits - Rain Dogs
Scott Walker - Scott 3
Scott Walker - Tilt
Wendy & Bonnie - Genesis
Patrick Wolf - Wind In The Wires
James Yorkston - When The Haar Rolls In
Young Marble Giants - Colossal Youth
Woods - Songs Of Shame
Zombies - Begin Here
Zombies - Into The Afterlife

Musik: Årets 30 mest spelade skivor.

Detta är alltså en Last.FM-baserad lista, vilket innebär att den går på antal spelade låtar. En skiva med många kortare låtar räknas alltså som mer lyssnade på än en med få korta. Ta den alltså med en nypa salt.

1. Girls – Album

2. Wilco – Yankee Hotel Foxtrot

3. The Clientele – Bonfires on the Heath

4. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle

5. Pallin – Bright Moments

6. The Lilac Time – Compendium - The Fontana Trinity

7. Yo La Tengo – I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass

8. Jenny Wilson – Hardships!

9. Spacemen 3 – Recurring

10. M. Ward – Hold Time

11. Idaho – The Lone Gunman

12. The Relict – Tomorrow Is Again

13. Sagittarius – Present Tense

14. The Field Mice – Where'd You Learn to Kiss That Way?

15. The Bear Quartet – 89

16. Paul Williams – Someday Man

17. Lloyd Cole – Plastic Wood

18. Björn Olsson – Instrumentalmusik... att sjunka in i... eller kanske att försvinna till

19. Margo Guryan – Take a Picture

20. Crystal Stilts – Alight Of Night

22. The Magnetic Fields – 69 Love Songs

23. James Yorkston and The Athletes – Moving Up Country

24. The Beatles – White Album

25. Stereolab – Margerine Eclipse

26. Will Oldham – Joya

27. The Zombies – Odessey & Oracle

28. Michele – Saturn Rings

29. Elliott Smith – XO

30. James Yorkston and The Athletes – Just Beyond the River

Musik: Jaja, en lista kommer väl då...

... Men bara för att ni bad så snällt om det.

Vi håller det enkelt, opretentiöst och så kravlöst vi bara kan, okej? Ingen rangordning, inga långa motiveringar, ingen speciell tidsram, bara en låt då och då, en låt som på ett eller annat sätt gjort mitt 00-tal lite roligare, ledsnare, färgladare, svartvitare, tyngre, mjukare... ja.

Kommentera gärna så orkar jag hålla på lite längre.

Först ut: Arab Strap.

Musik: Liten mp3-önskelista.

Skivor jag har på vinyl, men vill ha på mp3 också:



Colours - Colours
Melanie - Melanie

Har sökt med ljus och lykta efter rippade versioner av dessa skivor. Om någon har dem på hårddisken eller vet var jag kan hitta dem i digitalt format, tveka inte att hojta till!

Musik: 30 mest spelade skivorna 2008.

Denna lista bör kanske tas med en nypa salt, då den baseras på statistik från Last.fm. Det handlar alltså i slutändan om antalet spelade låtar, vilket gör att skivor med många, korta låtar framstår som mer spelade än de med färre och längre spår.

1. Broadcast - Haha Sound

(Remarkabelt, eftersom jag inte ägde den särskilt många av årets månader. Köpte den så sent som i höstas.)

2. Montage - Montage
3. The Beatles - Rubber Soul
4. Bob Dylan - Blonde On Blonde
5. The Beach Boys - Pet Sounds
6. The Smiths - The Queen Is Dead
7. The Association - Birthday
8. Curtis Mayfield - There's No Place Like America Today
9. Big Star - Third/Sister Lovers
10. The Feminine Complex - Livin' Love
11. Arthur Russell - Calling Out Of Context
12. The Magnetic Fields - 69 Love Songs

(Det känns som denna skiva kommer ligga bland de mest spelade varje år, i resten av mitt liv.)

13. The Ladybug Transistor - Argyle Heir
14. Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss

(En helt ny skiva! Kors i taket!)

15. Lou Barlow - Lou Barlow And His Sentridoh
16. The Beatles - Revolver
17. Vashti Bunyan - Just Another Diamond Day
18. Britta Phillips & Dean Wareham - Back Numbers
19. The Apples In Stereo - Fun Trick Noisemaker
20. Belle & Sebastian - The Boy With The Arab Strap
21. Jackson Browne - Late For The Sky
22. Don Lennon - Downtown
23. Lambchop - Is A Woman
24. Scott Walker - Scott 4
25. Built To Spill - There's Nothing Wrong With Love
26. Elf Power - A Dream In Sound
27. Tom Waits - Closing Time
28. McCarthy - I Am A Wallet
29. BMX Bandits - Down At The Hop
30. Sparklehorse - It's A Wonderful Life

Lista: 2003

Tiden går fort, vare sig man har tråkigt eller roligt. Det här var min årsbästalisten år 2003. Mycket av det kan jag fortfarande stå för.

Broder Daniel - When We Were Winning

(Jättebra i ungefär en vecka. Då sa den allt. Nu känns den ganska trist.)

Burt Bacharach - What The World Needs Now Is Love

(Gick tillsammans med ”Raindrops Keep Falling On My Head” varm på en harvig vinylspelare i min gamla lägenhet under en trevlig fest i våras.)

Calexico - Drenched

(”The roads never go where they’re supposed to go.” Sant så sant.)

Cat Power - He War

(Tror mest att det var videon som fick mig att lyssna mest på den här. Det finns bättre låtar på ”You Are Free”)

Johnny Cash - Hurt

(Årets svartaste. Nog sagt.)

Chasing Dorotea - Early Morning Mist

(Jag skrev en lång, lång krönika för att försöka beskriva hur mycket jag tycker om Chasing Dorotea. Jag misslyckades. Försiktigt trotsiga trumpeter. Glädjebubblande sång om nyfunnen kärlek. Det låter sig inte riktigt fångas med ord. Det måste upplevas.)

Clem Snide - I Love The Unknown

(En fascinerande liten berättelse.)

Elvis Costello - I Want You

(Han väser, snyftar, gnäller och spottar. Jag lyssnade på ganska mycket Costello under våren 2003, men ingenting berörde lika starkt som den här låten, från ”Blood & Chocolate”, som jag aldrig tycks hitta till ett rimligt pris.)

Differnet - Conflictionary (Barricade Builders Of The World Unite And Take Over)

(Read it in a book. Watch it on a screen. Fight it, on the streets.)

Ed Harcourt - Bleed A River Deep, Metaphorically Yours

(De vackraste pop-balladerna.)

Hidden Cameras - Ban Marriage

(Lo-fi versionen som får det att spritta i benen.)

Iron & Wine - Upwards Over The Mountain

(Finaste singer-songwriter-lo-fi:n.)

New Order - Bizarre Love Triangle, Blue Monday

(Gamla klassiker som jag upptäckte på allvar det här året. Bizarre Love Triangle är en oslagbar förfestlåt.)

Laakso - Long Beach

(De spelade på Fest-i-Valen. Jag hade inga som helst förväntningar på dem. De slog mig med häpnad.)

Legendary Pink Dots - Belladonna

(Ett minne; jag ligger på soffan i Helenas lägenhet och försöker sova medan Stefan spelar sina favoritlåtar, dvs. mestadels omelodiös, högljudd noise. Plötsligt bryter obeskrivligt vackra toner igenom väggarna av oväsen. Jag (sömnigt, men ivrigt): ”Vad är det här?” Han: ”Det är Legendary Pink Dots.”)

The Lilac Time - Gone For A Burton

(B-sida från 7”-singeln ”Return To Yesterday”. Mjuk, leviterande pop.)

Stephen Malkmus & The Jicks - Dark Wave

(Tuffast.)

Milky Wimpshake - Lemonade

(Att inte fler grupper använder orden ”meow” i refrängen är ett mysterium. Att inte fler dansat till Milky Wimpshake likaså.)

Moneybrother - Reconsider Me

(Trycket på festivaltröjan bleknade rätt fort, men låten var rolig ändå.)

Nixon - For Love!

(”For the chances that we missed, for the girls we never kissed, for the records that we loved...” Mitt soundtrack.)

Björn Olsson - Tjörn

(The Thrills får ursäkta. Björn Olsson gjorde årets bästa sommarpop.)

Outkast - Hey Ya!

(Jaja. Den är bra. Och den gick varm på Bryggeriets dansgolv när Anna stod bakom skivspelaren.)

Pet Shop Boys - Rent

(Jag lyssnade på ”Actually” hela sommaren, och framförallt då ”Rent”.)

The Postal Service - Sleeping In

(En fin låt helt enkelt.)

Radio Dept. - Against The Tide

(Spökgitarrerna från himmelen.)

Radiohead - There There, Where I End You Begin

(Det gamla Radiohead kom tillbaka i år, och åtminstone jag gladde mig otroligt mycket över de här båda låtarna. Spelningen på Hultsfred var inte dum den heller.)

Rocky Dennis - Black Cab, F-Word

(Nog har sagts.)

Spearmint - Solace

(Den gjorde att jag kände mig lycklig över att jag inte hade något förhållande som kunde ta slut.)

Östermalm - En Lyckad Kväll På Indian Star

(Årets mesta hyllning till spontant och osunt leverne.)

Lista: 2002.

Vi rör oss i sakta mak närmare nuet. Såhär tyckte jag 2002.
--
2002 var Håkan Hellström som tröst under ändlösa, förtvivlade höstförmiddagar.
2002 var en förvirrad förälskelse mitt imellan vinter och vår.
2002 var mest en lång passage.
2002 var inkörsporten till mitt nuvarande litteraturintresse.
2002 var det första festivalbesöket, det var langos, det var borttappade bilnycklar, naiva förälskelser, regn, lera, eufori, trötthet, Ed Harcourts trashade piano, David & The Citizens, människor och musik och lycka.
2002 var litterär gestaltning, Kuriren, Citygrillen och Red & Blue.
2002 var eget boende, efter att ha längtat i 7 år.
--
Årets 5 bästa skivor (släppta under 2002 - och jag bör påpeka att jag inte köpt så många nya skivor i år. Har därför inte så mycket att välja på.)

1. Desaparecidos - Read Music / Speak Spanish

(Den skiva som berört och betytt allra mest i år. När samhället visar upp sina mest orättvisa sidor, när myndigheterna bara ger dig korthuggna avslag, då finns Conor Oberst och Desaparecidos där, klappar dig på axeln och säger: ”Vi vet. Vi håller med. Krossa systemet!”)

2. David & The Citizens - For All Happy Endings

(De välte Teaterladan med en av Hultsfredsfestivalens allra bästa spelningar, och de välte mig av stolen med en av årets mest fulländade skivor.)

3. Doves - The Last Broadcast

(Den här skivan har allt! "Pounding" för partyt, "Satellites" för trösten och resten för epiken.)

4. Bright Eyes - Lifted, or The Story Is In The Soil, Keep Your Ear To The Ground

(Lite för lång, lite för splittrad, lite för jävla vacker. Och trots allt - med facit i hand - faktiskt inte lika bra som Fevers & Mirrors.)

5. Håkan Hellström - Det Är Så Jag Säger Det

(2002 var året då gamla favoriter släppte nytt material. Håkan misslyckades, precis som Bright Eyes och Kent, med att överträffa sina tidigare storverk. Men ”Kom Igen Lena!”, ”Minnen Av Aprilhimmeln” och ”Det Är Så Jag Säger Det” fick mig att helt strunta i förväntingar och jämförelser. Och bara njuta.)

Bubblare: Kent - Vapen & Ammunition, And You Will Know Us By The Trail Of Dead - Source Tags & Codes, The Perishers - From Nothing To One
--
Årets låtar

Håkan Hellström - Kom Igen Lena!

(Håkan höll mitt humör uppe under hela hösten tack vare ”Kom Igen Lena!”. Och vem orkar bry sig om låtstölder när det spritter så i benen?)

Marit Bergman - This Is The Year

(Med förhoppning om ett betydligt godare 2003.)

Christian Kjellvander - Oh Night

(Äkta amerikanskt vemod - från Sverige! Bländande vackert.)

White Stripes - Fell In Love With A Girl

(För att den strömmade ur varenda stereohögtalare under Hultsfredsfestivalen. Eller var det Hotel Yorba? Strunt samma.)

Doves - Pounding

(För att den borde ha strömmat ur varenda stereohögtalare under Hultsfredsfestivalen.)

Josef Zackrisson - Ovänner O Vänner(Hopplöst föråldrad men samtidigt ack så angelägen. Ovänner O Vänner var min vår.)
--
För övrigt. Årets bästa...
...filmer: Spider-man, Sagan om de två tornen och The Royal Tenembaums. Har inte sett så mycket film i år.
...modefluga: Halsduken!
...tv: Wimans, Studio Pop, Värsta Språket, 24
...läsning: Frans Daniel Nessle samt en massa gamla godingar som Hemingway och Söderberg
....rubrik: HÅKAN Hellström hittade MÖRDAD på semesterresan
--
Årets märkligaste hysteri: Mando Diao

Lista: 2001.

Såhär tyckte jag 2001. Det är alltså inte en lista som är aktuell nu längre. Uppenbarligen läste jag inte särskilt mycket böcker det året, "The Quotable Sandman" är ju trots allt bara en bok med illustrationer och citat.

Filmer 2001:

1. Sagan Om Ringen
2. Amelie Från Montmartre
3. Almost Famous

Skivor 2001:

1. Red House Painters - Old Ramon
2. New Order - Get Ready
3. The Plan - The Plan

Konsert 2001

1. Bright Eyes på Södra Teatern.
2. Bad Cash Quartet på Contan, Örebro.
3. Edson på Klubb Populär, Örebro.

Bok jag läst 2001:

1. Feber av Karin Ström
2. Hello Love av Charlotta Cederlöf
3. The Quotable Sandman av Neil Gaiman

Musik: Årets skivor #1.

Jag är bra på att köpa skivor, men hemskt usel på att köpa aktuella skivor. En gång i tiden brukade jag skylla på att aktuella skivor kostar för mycket, numera är det snarare så att det som släpps och skrivs upp sällan intresserar mig. Jag kanske har blivit bitter gubbe, men det känns som att allt nytt som släpps är nittio procent gimmick och tio procent substans. En tråkig inställning naturligtvis, men det är ju inte något jag valt själv.
Såhär brukar det sammanställas listor runt om i bloggosfären. Året ska summeras, skivor, filmer och böcker ska rangordnas. Jag har själv gjort det, i olika former, både 2005 och 2006. I andra forum har jag även samanställt listor tidigare år. Och oavsett ni vill det eller inte tänker jag publicera dem här på bloggen. Alltid roar det väl någon.
Det här året blir dock det svåraste hittills, och det inte för att det släppts så oerhört mycket bra detta år, nej, för att jag levt vid sidan om samtiden ända sedan den första januari. I min samling kan jag räkna skivor daterade 2007 på två händer, och riktigt bra sådana kan jag nog räkna på en. Och ändå har jag aldrig köpt fler skivor än jag gjorde i år (170 inhandlade skivor = ungefär en femtedel av skivsamlingen). Även på mp3-fronten är skivor från det gångna året underrepresenterade. Men undantag finns naturligtvis, en hel del bra, fräsch musik har passerat genom mina öron under året. Det känns dock fel att enbart presentera den och ignorera alla de äldre, fantastiska skivor jag ägnat uppmärksamhet åt. Min lista kommer därför vara ganska blandad. Gammalt och nytt i en salig röra. Tills den är färdig får ni roa er med att läsa vilka skivor jag har hållit närmast hjärtat tidigare år. Först ut; 2001.

Musik: Veckans lottorad.

Vecka 44.

Svammel: Helgens shoppinglista.

Det har blivit en dyr helg för undertecknad. Det har väl löningshelger en förmåga att bli för alla, men i mitt fall har en oproportionerligt liten del av budgeten gått till öl, och ganska mycket har gått till helt andra prylar. Som...


En extern hårddisk på 320 Gb. - Äntligen kan jag rippa skivor utan att först behöva ta bort något gammalt! Äntligen kan jag frigöra utrymme och kanske få datorn att röra sig lite fortare.
--
Josh Rouse - 1972 - En skiva jag tänkt inhandla en längre tid, men som aldrig riktigt ville sjunka i pris. Nu hittade jag den för 99 :- på Bengans på Drottninggatan. Josh Rouses musik är så mjuk att allt annat känns kantigt, trubbigt och påträngande. Souligt svängig är den också.

Belle & Sebastian - The Life Pursuit - Också för 99 :- på Bengans. Har bara gett den en lyssning än så länge, men tyvärr blev jag rätt besviken. Jag hade hoppats på att även denna skiva skulle vara mjuk och behaglig, precis som bandets övriga skivor är (framförallt då "Dear Catastrophe Waitress" som verkligen var överraskande bra!) men tyvärr. Den lät lite för modern, lite för stiff, lite för långt från allt det jag egentligen vill ha just nu.

The Kinks - Something Else By The Kinks - Skivor med "Waterloo Sunset" på är mina vänner, och "Something Else By The Kinks" är en bra skiva, helt klart. Bara inte så mycket barockpop som Allmusic ville göra gällande. Lite synd.

ASS - Ass - En fullständigt ljuvlig skiva som stått på inköpslistan länge (även om jag glömt skriva in den på önskelistan här på bloggen - oförlåtligt!) Stämningsfullt och akustiskt, lite som Midaircondo och Tape, men mer melodiöst.
--
Hanif Kureishi - Kärlek I En Blå Tid - Det här blir min tredje Kureishi. Återstår att se vad jag tycker om den, de två tidigare har varit yeay ("Intimitet") respektive nay ("Gabriels Gåva"). Den här verkar vara cynisk, vilket även den förstnämnda var. Det lovar ju gott. Men livet är för kort för att slösas bort på dåliga böcker, och den här får avgöra om jag i fortsättningen lägger mer tid på Kureishi.

Joan Didion - Ett År Av Magiskt Tänkande - En bok om sorgearbete låter ju lagom kul, men ha i åtanke att jag gillar "Six Feet Under", och därför fascineras av allt som har med död och sörjande att göra. Det påminner mig... Jag måste kolla upp Rob Sheffields "Love Is A Mix-Tape" som ska vara ungefär samma sak, men i en mer popkulturell kontext.

Beth Nugent - Live Girls - Jag vet egentligen ingenting om den här boken, men den var ganska snygg och kostade tio kronor. Får se om den är läsvärd också. Hoppas.

Ernest Hemingway - Farväl Till Vapnen - Jag är ingen Hemingway-man, och ändå har jag läst det mesta han skrivit. Inget är väl direkt dåligt, men det är bara krigsskildringen "Klockan Klämtat För Dig" som jag verkligen fastnat för. Kanske för att den, när allt kommer till kritan, är en roman om dödsångest. "Farväl Till Vapnen" är väl, vid sidan av "Den Gamle Och Havet", karlns mest välkända verk, så det känns som att det är på tiden att jag läser den.

Magnus Carlbring - Paul Exodus Propp - Minns att jag sett den här boken på något bibliotek någon gång, tänkt: "Den här ser ju postmodern ut", men aldrig lånat den. När den sen dyker upp på Myrorna vid Hötorget för en billig penning är det ju klart man slår till. Jag vet inte vad den handlar om, men den ser fortfarande väldigt postmodern ut.

Musik: Statistik #1.

Behold! Listan över de artister jag lyssnat allra mest på de senaste ... två åren? (I datorn that is, jag väntar fortfarande på att Last.FM ska kunna registrera de skivor jag spisar i stereon... Om detta sker kommer listan nog att se ganska annorlunda ut.)

Lustigt att Sufjan Stevens fortfarande innehar förstaplatsen, jag har inte lyssnat på honom på år och dar känns det som. De övriga artisterna hoppar mest omkring och byter plats med varandra på topp tio-listan.

Film: Vill se-listan.

Listan uppdateras då och då.

Akira
All Or Nothing
Apocalypse Now
Backwoods
Bang, Bang... You're Dead
Black Sheep
Blow Up - Förstoringen
Bob Roberts
Brazil
Captain America 2 - Death Too Soon
Christmas In August
Comic Book: The Movie
Damnation
Darkman
Dead Meat
Death Wish
Death Of A President
Det Grymma Kriget
Det Vilda Gänget
Direktören För Det Hele
Dirty Filthy Love
Dirty Harry
Election
En Satans Eftermiddag
Fanny Och Alexander
Festen
Flykten Mot Frihet
Fruar Och Äkta Män
Funny Bones
Förälskad, förvirrad
Glengarry Glen Ross
Grace Is Gone
Hata Göteborg
Have Sword, Will Travel
Hedwig And The Angry Inch
Himmelska Dagar
Historier Från Tunnelbanan
I Really Hate My Job
In The Bedroom
Jindabyne
Katastrofplats Houston
Lantana
Last Resort
Lite på Mr. Reliable
Love & Pop
Man Bites Dog
Manson
May
Mr. Stitch
Människor Imellan
Natten Har Sitt Pris
New York Stories
Noll Att Förlora
Paper Moon
Paris, Je T'aime
Planet Terror
Quills
Rum För Obemärkt
Samurai X: Trust & Betrayal
Sexy Beast
Sophie Scholl - Den Sanna Historien
Straw Dogs
Suburbia
Surviving Desire
The Amareurs
The Anatomy Of Evil
The Devils Backbone
The Good Girl
The Great New Wonderful
The Heart Is Deceitful Above All Things
The Island Of Dr. Moreau
The New World
The Reckoning - Domens Dag
The Rutles 2
The Secret Life Of Words
Totally F***ed Up
Uppgörelsen
Vargtimmen
Venus
Waitress
Willard
Wristcutters: A Love Story
Äppelkriget
Återkomsten

Årets besvikelser.

Allt är ju inte guld som glimmar. Vi försöker att glömma det inför sammanfattningarna, men varje år utsätts vi för en hel del skräp och besvikelser. Det är viktigt att vi påminner oss om dessa, så vi inte står naivt förväntansfulla och oförberedda inför det nya årets många magplask. Ha därför överseende med att jag för en stund blir väldigt sur, negativ och tåtrampande.

Politik: Valutgången

Nog sagt.

Musik: Morrissey – Ringleader Of The Tormentors

Jag fick tänka efter en lång stund för att överhuvudtaget komma ihåg vad den här skivan heter. Så intetsägande var den. Inget ont om Morrissey i övrigt, jag plockar fortfarande fram hans gamla skivor, till och med ”You Are The Quarry”, och lyssnar på dem med stor behållning.
Men den här…
Inga minnesvärda melodier, inga minnesvärda texter, en produktion som är platt och livlös, och, sammanfattningsvis, en Morrissey som säger sig ha blivit… lycklig.
Förmodligen är det där problemet ligger.
Försök själv att vara kreativ när du är lycklig, se hur bra det går.

Fenomen: Orup

Alltså, jag har ingenting emot karln, jag är mest likgiltig, och kan därmed inte vara besviken på Orup som artist. Men Orup som fenomen, där snackar vi! Hur kommer det sig att alla, precis alla, år 2006 helt plötsligt älskade honom? En skicklig låtskrivare, bra på hits, men relevant? Nej.
Jag är inte först att säga det, men jag säger det ändå:
Kejsaren är naken.

Film: Superman Returns

Superman är tillbaka! Christopher Reeve är tillbaka i form av look-a-liken Brandon Routh! John Williams ledmotiv är tillbaka!
Yeay!
Eller… Nej.
Särskilt bra blev det ju inte.
Det största problemet med Stålmannens återkomst är att den är så otroligt ospännande. Actionscenerna må vara hur pampiga som helst rent tekniskt. Man gäspar lik förbannat. Jag vet inte om Bryan Singer är en tafflig actionregissör (actionmomenten var aldrig den stora behållningen i "X-Men" 1 & 2), eller om det beror på Stålmannen som karaktär. Han är så omänsklig, så perfekt och fri från fel och brister att han är rent omöjlig att relatera till.
Och därmed ganska hopplös som modern filmhjälte.

Litteratur: Allt möjligt

Under årets första skälvande månader läste jag en del riktigt bedrövliga böcker. Kulturchefen på tidningen jag ibland frilansar för skickade med mig en hel hög märkliga romaner och novellsamlingar, såna man aldrig ser recenseras på de stora tidningarnas kultursidor.
Det hade naturligtvis varit roligt att upptäcka några guldkorn där i högen, hade varit fantastiskt skönt att få vara den förste att upptäcka en ny Söderberg, Östergren eller Lidman, eller åtminstone få rikta strålkastaren mot kulturens skuggsida för ett ögonblick.
Men självklart inte. Ingenting i den där högen förtjänade ens en sekund i strålkastarljuset. Det var texter som borde ha kastats tillbaka i skrivbordslådan, eller ännu hellre, papperskorgen, långt, långt innan de nått tryckeriet.
Slöseri med tid, energi och tålamod. Det är så man blir förbannad.
För övrigt tyckte jag inte att Alan Moores ”V For Vendetta” var hälften så bra som folk säger.

Tv: Nip/Tuck, säsongsavslutningen

Skandalöst uselt avslut på en annars helt okej säsong av en vanligtvis smått fantastisk tv-serie. Den långa bihistorien om The Carver avslutas på menlösast möjliga vis, förutsägbart till tusen och mer absurt än dramatiskt. Ger inte mersmak inför kommande säsongen direkt.
Frågan är ju bara vad man ska se istället?

Tragedi: En nyårsnattsmardröm

På bussen mellan Karlskoga och Stockholm, någon gång mellan 13:10 och 17:00 hände något fruktansvärt. En väska full med kläder, mina favoritkläder, försvann från bagageutrymmet och hamnade i någon annans ägo. I nuläget vet jag inte om någon råkat ta fel väska, eller om den blivit stulen, men det lutar åt det sistnämnda, och det suger. Vilket otroligt trist slut på ett i övrigt helt okej år.

Året i övrigt.

Sånt jag läst, lyssnat på, kollat på under året, oavsett när det producerats.

Musik: Montgolfier Brothers

Montgolfier Brothers plöjer sin fåra djupare och djupare för varje skiva.
På ”Seventeen Stars”, det enda albumet jag äger med dem, låter de mest klädsamt molokna, som sorgsna män i rutiga kavajer, långsamt vandrade genom Nick Drakes lummiga landsbygd. Sedan sjunker de djupare och djupare ner i svärtan för varje skiva. ”The World Is Flat” har svidande smärtsamma uppbrottsberättelser, och ”All My Bad Thoughts” är så mörk, uppgiven och livstrött att man verkligen kan se de av cigarettrök missfärgade tapeterna och fördragna persiennerna framför sig när man lyssnar.
Vackert låter det hursomhelst, hela tiden.

Musik: Modest Mouse – Float On

Jag hade hört den både en och två gånger på radion då den var aktuell, men aldrig reflekterat särskilt mycket över den. Så köpte jag till slut ”Good News For People Who Love Bad News” när den reades ut, och även om det vore fel att säga att den räddade mitt liv, så gjorde den i alla fall ett par i övrigt ganska mörka veckor betydligt ljusare. ”Float On” är helt enkelt en av de mest hoppfulla låtar jag någonsin hört. Den går dessutom utmärkt att dansa till, såväl ensam som med andra.

Musik: Guided By Voices

Nog hade jag lyssnat på GBV före 2006, men då ägde jag bara (förvisso fantastiska) samlingsskivan ”Human Amusements At Hourly Rates”, och inga riktiga album. Det här året köpte jag på mig ett helt gäng. Jag har väl lyssnat mig ganska mätt på Robert Pollard och co vid det här laget. Skivorna åker inte in i stereon fullt lika ofta som tidigare. Men då och då drar jag på ”Game Of Pricks” och det blir vår igen.

Litteratur: Garth Ennis – Preacher

Den enda serie jag läst som på allvar kan konkurrera med Alan Moores ”Watchmen” om titeln ”världens bästa serie”. Religion, humor, ultravåld, vänskap, kärlek, sex, allt filtreras genom Garth Ennis skruvade machohjärna. Älska eller hata honom, otroligt underhållande är det hur som helst.
Och snart blir den tv-serie också.

Tv: Six Feet Under

Att femte säsongen av Six Feet Under aldrig sändes på SVT i år skulle kunna räknas som en av årets stora besvikelser, om det inte vore för det faktum att jag slog till på DVD-boxen i sommeras. Jag tänker inte gå in på hur överlägset det är att avnjuta tv-serier i koncentrerad form jämfört med att vänta vecka efter på vecka på fortsättningen – det har andra gjort förklarat bättre. Jag nöjer mig med att konstatera att säsong fem (den avslutande) av världens bästa tv-serie var helt i klass med den första, om inte bättre. Karaktärerna hade alla utvecklats och mognat med åren, och kändes nu som nära vänner, människor man ömsom hatar, ömsom älskar, men aldrig är likgiltig inför. Intrigerna kretsade den här gången mycket kring föräldraskap och psykiska sjukdomar, men också kring åldrande, det ökande behovet av att stadga sig, slå sig till ro.
Och mitt i alltihop slår döden till, precis som alltid, men mer tårdrypande än någonsin.

Film: The Devil & Daniel Johnston / Mitt Hjärtas Förlorade Slag

Två filmer som egentligen skulle ha hamnat på topplistan, helt klart. Synd att man är så glömsk. Den ena en gripande dokumentär i lite samma stil som förra årets ”Tarnation”, eller för all del, ”Grizzly Man”. En berättelse om galenskap, musik och kärlek/besatthet. Den andra är ett franskt drama om pianospel och hämnd, med världens kanske snyggaste skådespelare - Romain Doris. Nattscenerna där han drar omkring på gatorna, stirrig och nervös och med hörlurar på huvudet, är nog största anledningen till att jag investerade i en mp3-spelare i våras.

Litteratur: Årets läsning.

När det handlar om böcker är det svårt att få till en årsbästalista. Jag varvar nyheter med klassiker för mycket för att kunna få ett tillräckligt stort urval nya böcker för att kunna göra en rättvis lista.
Väljer därför att tipsa om tre någorlunda fräscha verk jag läst i år.

















1. Bret Easton Ellis – Lunar Park

Jag har alltid fascinerats av Bret Easton Ellis universum. Hans karaktärer – alltid lika vackra, rika, kalla och tomma – gästspelar i varandras historier, och knyter på så vis samman böckerna till en egen liten värld, ungefär på samma sätt som i Marvels serieuniversum. Men vad händer om den världen kolliderar med vår egen, om författaren tvingas ställas öga mot öga med sina monstruösa skapelser?
”Lunar Park” händer.
Ingen typisk Easton Ellis-bok, men meta när det är som mest fängslande och underhållande, och faktiskt, det övernaturliga till trots, något av det mest mänskliga han skrivit.
















2. Haruki Murakami – Kafka På Stranden

Ännu mer konstigheter blir det i Haruki Murakamis senaste svensköversatta roman. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte begrep särskilt mycket av den. Handlingen är inte så svår att greppa i sig: Kafka Tamura rymmer hemifrån, gömmer sig i ett gammalt bibliotek och konfronteras med det öde han från första början försökt fly från, ett öde som har mycket gemensamt med det Oidipus mötte...
En fascinerande berättelse, även denna kryddad med så mycket övernaturliga element och symboler att det skulle räcka till en hel serie Stephen King-romaner. Även om jag inte förstår allt (är det någon som gör det?) så är det omöjligt att värja sig mot Murakamis fantasi, berättarglädje och melankoli.

3. Alex Robinson - Box Office Poison

Alex Robinsons tegelstensserie om vänskap och kärlek i New York är vältecknad, och framförallt välberättad, med ett flyt som gör den alldeles omöjlig att lägga åt sidan. Det finns ett sällan skådat driv i bilderna och avståndet mellan dem som gör ”Box Office Poison” till en nästan cinematisk upplevelse. Inte ovanligt i seriesammanhang kanske, men det är sällan man ser det i den här typen av mer jordnära berättelser. Vem kunde ana att ett smartare, mer realistiskt och mindre sliskigt "Vänner" i serieform kunde vara så bra?

Film: Årets bästa filmer.

1. The Squid And The Whale

Vad är det som får ”The Squid And The Whale” att sticka ut, och få andra skilsmässoberättelser och familjetragedier (tänker främst på ”The Ice Storm” och ”The Royal Tenenbaums”) att blekna i jämförelse?

Jag tror att det framförallt är närvaron. ”The Squid And The Whale” är fotad ungefär som ens egen familjs gamla VHS-kassetter, lite skakigt, lite bruntonat, lite grovkornigt. Det är intimt, vågar gå så nära inpå att svagheter och skavanker blir plågsamt synliga, och trots att Wes Anderson producerat framstår huvudpersonerna aldrig som seriefigurer (vilket var både behållningen och problemet med ”The Royal Tenenbaums”).
Skådespeleriet gör naturligtvis sitt till. Även om Jeff Daniels är fantastisk som pompös, skäggig familjefar, och Laura Linney som vanligt spelar mammarollen med bravur, är det framförallt barn- och ungdomsskådespelarna som imponerar. Självdestruktiva barn har nog aldrig skildrats så trovärdigt på film tidigare. Eat your heart out, Larry Clark.

Är man, som jag, själv skilsmässobarn, är det här en film som gör ont. Men också en film som är viktig, nästan nödvändig att se. Av flera olika skäl. Det är en fantastisk film med trovärdiga personporträtt och ett manus som helt saknar döda punkter. Men framförallt bör man se den i terapisyfte.
En vän sa en gång att det mest traumatiska man någonsin inser i livet, är att ens föräldrar inte är perfekta.
”The Squid And The Whale” visar att andras föräldrar fan inte är det heller.

2. Grizzly Man

Timothy Treadwells liv var en tragedi förklädd till svart komedi.
Vare sig ni sett filmen eller ej känner ni till historien. Efter en tid av omfattande missbruk sadlade Treadwell om, blev besatt av björnar, flyttade in skogen och levde mitt ibland dem i tretton år. Tills han slutligen kom lite för nära, dödades och åts upp.

Werner Herzogs dokumentärfilm är inte direkt insmickrande – han försöker aldrig dölja det faktum att Threadwell var fullständigt bananas – men är ett respektfullt porträtt. Så respektfullt som det nu kan bli när det handlar om någon som blir lyrisk av björnbajs, gråter över döda humlor och tolkar smileyansikten som dödshot.

Samtidigt är Treadwells arkivfilmer (som Herzog haft tillgång till, en förutsättning för filmens existens) förrädiska. Majestätiska naturbilder, lekande rävar, stridande björnar. Ibland kan man nästan förstå fascinationen, nästan respektera den.
Tills han håller ännu ett förvirrat brandtal om björnarnas förträfflighet, och förvandlas till någon som mest påminner om en karaktär ur en South Park-episod.

















3. X-Men 3 - The Last Stand

Om ni inte själva följer X-Men-serierna slaviskt kan ni sluta läsa här. Som actionfilm betraktad är X-Men 3 antagligen tämligen medioker, för att inte säga störtlöjlig. Jag vet inte. Jag kan omöjligen förhålla mig objektiv till detta. För mig är löftet om otecknad mutantaction fullt tillräckligt för att dra mig till biografen, oavsett kvalitet.

De första två X-Men-filmerna var bra på riktigt. Den här är bra för att den verkligen känns som ett nummer av serietidningen med rörliga bilder. För att den är mer dramatisk än man vågat drömma om (snacka om otippade dödsfall!) För att Kelsey Grammar som Beast är genialisk casting. Men framförallt för att filmen, på gott och ont, är en enda lång serie fantastiska fanboy-moment.
Ganska uppfriskande i en genre som annars tar sig själv på lite för stort allvar.

Musik: Årets tio bästa låtar.

Nicolas Makelberge – Guided By A God Few Knows

Egentligen är det omöjligt att välja en favoritlåt från årets bästa skiva.
”Dying In Africa” är fantastisk, från början till slut. Den har storstadens kyla, nattlivets puls, New Orders passion och melankoli. Och alla spåren har sina höjdpunkter, små detaljer som etsar sig fast i medvetandet.
Men att åka tvärbanan förbi Årstafältet och se solen stiga upp bakom höghusen, med det instrumentella eposet ”Guided By A God Few Knows” i lurarna gjorde de tidiga höstmornarna betydligt enklare att utstå, och just det gör den till höjdpunkten på årets absolut bästa skiva.

Voxtrot – The Start Of Something

Vad hände egentligen med Voxtrot, och när kommer fullängdaren? ”The Start Of Something” lät verkligen, som titeln antydde, som starten på något, något stort. Det kändes som om Voxtrot skulle kunna bli det nya Smiths, eller åtminstone det nya Belle & Sebastian.
Men inget hände.
Låt oss därför inför 2007 lyssna på ”The Start Of Something” några gånger till, sjunga med i rader som ”Come by and see me, I'm a love letter away” och hålla tummarna för att en fullängdare dyker upp i butikerna nästa år.

Cat Power – Lived In Bars

Receptet på en lyckad fredagskväll: lite god mat, en flaska matchande vin, trevligt sällskap, tryckare till Cat Powers svängigt melankoliska ”Lived In Bars”, det varmaste Chan Marshall genererat så här långt.

Hell On Wheels – Frozen State

Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg körar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt, men bättre än någonsin.

Band Of Horses – The Funeral

Skivan var okej, den här låten fenomenal. Ödesmättad, samtidigt energisk countryrock, farligt lik den Jim James laborerar med i My Morning Jacket, och med text och titel som för tankarna till tv-serien Six Feet Under.
Allt som för tankarna till Six Feet Under är positivt i min bok.

Sufjan Stevens – Majesty, Snowbird

Årets absolut största konsertupplevelse var helt klart Sufjan Stevens på Berns, och framförallt ”Majesty, Snowbird”, där Sufjan lät sina Jason Spaceman-episka visioner blomma ut till fullo. Jag gillar det nya bombastiska soundet, och nu väntar jag otåligt på att få höra en albumversion av ”Majesty, Snowbird”, istället för en sunkig bootleg-mp3a…

Radio Dept. – I Wanted You To Feel The Same

Den sorg som känns mest är inte nödvändigtvis den som syns eller hörs mest, något som Radio Dept visade med den här låten. Subtil och svidande, själva antitesen till singer-songwriterns obligatoriska brölande uppbrottshistorier.

Mattias Alkberg BD – Matti Apornas Son

De obligatoriska skränpunkattackerna var rätt trista, och folkhögskoleproggiga ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” likaså, men i övrigt var ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” årets starkaste svenskspråkiga album. ”Matti Apornas Son” var låten som berörde mest av alla, med en text om manlighet, könsroller och kärlek på lika villkor. Smärtsamt sympatiskt.

Love Is All – Turn The Radio Off

“Nine Times The Same Song” är ett till största delen jublande popalbum. Det spritter om det, sprakar och knastrar av energi. ”Turn The Radio Off” är något annat, ett avbrott i festligheterna, en sång om de där dagarna då solen är svart och ingenting känns roligt.

Czars – For Emily

Och jag som trodde Simon & Garfunkels original var världens vackraste låt. Czars visade med sin tolkning att även den mest perfekta ädelsten gick att slipa ytterligare.

(Kan också läsas på Revolver.nu, dvs här.)

Musik: Årets 10 bästa låtar.

Listan över mina favoritlåtar från 2005 finns att läsa här.