Svammel: Hur man får tiden att gå i väntan på upplösning.

Har varit ett par tunga veckor som gått i väntans och orons tecken, men nu verkar de tack och lov vara över. Den gångna helgen har varit rent helvetisk att genomlida, men det har gått, mycket tack vare teveprogram som fått tiden att gå. Teveprogram som ligger någonstans mellan det hjärndöda och det som är precis lagom inspirerande att interagera med. Efter många år som skeptiker har jag äntligen insett storheten i "På Spåret". Kristian Luuk och, framförallt, Fredrik Lindström är ju klockrena programledare, deltagarna pendlar mellan underhållande, underhållande irriterande och bara irriterande. Och jag har alltid uppskattat att utbildas samtidigt som jag blir underhållen.

Ett annat program jag börjat titta på, mindre erkänt och mer av en guilty pleasure, är "Mauro & Pluras Kök". För att vara matlagningsprogram är det vansinnigt underhållande, kanske för att det innehåller relativt lite matlagning. Det är betydligt mer pinsamheter som Plura i bar överkropp med stekflottet skvättandes kring ölmagen, en lakonisk Mauro Scocco som ondgör sig över samtidsfenomen med deadpan face, självgod allsång och gäster som mest verkar fundera på var de hamnat. Jag gillar både Plura och Mauro, och litar på att de är fullt medvetna om hur pinsamt det här faktiskt är. Det är skämskudde som gäller, men det kan de säkert bjuda på. Jag tittar gärna.

Musik: I know where Dan Treacy lives.

Tack för detta, Throw Me Away.

För några år sedan, när jag var som mest nere med Television Personalities, sökte jag med ljus och lykta efter detta. Den Dan Treacy-centrerade episoden av "This Is Our Music" som jag helt lyckades missa när den sändes. Nu kan den ses på nätet, och det är alldeles hjärtskärande att titta på. Trasigare människa får man leta länge efter. Vackrare musik är också svår att finna. Igår blev det "The Painted Word" för hela slanten. Mina övriga TVP-skivor lär också åka fram innan veckan är slut.

TIOM - Television Personalities from Ruben Broman on Vimeo.

Tv: Hej "Mad Men", hej då "True Blood".

Jag har under hösten gjort ett par tappra försök med Alan Ball-serien "True Blood", som smidigt nog visas på SVT Play. Det kändes trevligt att ha en serie att följa. Det var några år sedan sist. Tyvärr får jag lov att ge upp mitt i första säsongen. Jag fastnar bara inte. Att se en ny episod känns ungefär som att.. jobba. Det är inte roligt. Det är inte spännande. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur det går, hur det ska sluta.

Synd. Det kunde ju bli så bra. Vampyrer i amerikanska södern, det låter ju trevligt. Men själva grundpremissen - främlingsfientlighet, fruktan för det okända, vampyrer som metafor för andra utsatta folkgrupper - slarvas bort. Varför ska vi sympatisera med de utstötta vampyrerna när omvärlden har alla skäl i världen att frukta dem? Hade jag levt i Bon Temps hade jag ringt in Buffy redan efter episod ett.

Och på tal om sympatier - varför egentligen sympatisera med någon? Karaktärerna i "True Blood" är utan undantag skitirriterande. Allra mest störande är syskonen Stackhouse som serien kretsar runt. Äppelkäcka, präktiga Sookie klarar jag alls inte av (hur mycket jag än gillar Anna Paquin), och hennes pantade sexfixerade bror Jason får mig att i panik söka efter den fjärrkontroll jag inte har. Episoden där han överdoserat på vampyrblod och sprang runt med ett smärtsamt praktstånd var plågsamt fånigt.

Krydda detta med ändlösa dialoger på påklistrad sydstadsaccent, dialoger som sällan eller aldrig leder någon vart, och de eventuella kvalitéer serien faktiskt har (ja, scenerna där Bill Compton blev vampyr var rätt spännande...) är snabbt bortglömda.

Det fina i kråksången är att jag i jakten på en ersättningsserie har återupptäckt "Mad Men". Gav den två avsnitt tidigare i år, men av anledningar jag inte kan minnas blev det inga fler. Dumt. Det är ju en toppenserie. Snygg, välspelad, smart, engagerande. Snärtig dialog och emotionell tyngd. Och för varje avsnitt blir den ännu bättre. Jag såg två episoder igår kväll, och min törst efter mer kan bara jämföras med vampyrernas blodtörst i "True Blood". Ge mig mer snygga femtiotalsmiljöer och stiliga kostymer, färre svettiga vampyrbringor. Tack.

Tv: En kommentar #2. (Eller ja, två kommentarer).

"Vad är TV3. Vem är Anna Anka. Jag är så lycklig. Har varit utan TV nu i 2 år. Läser massor av böcker, mycket radio medans jag lagar 3-rätters på en vardagskväll, umgås, har mera sex utan stress helg som vardag. Vårdar min mentala hälsa. Kort sagt har min livskvalitet ökat sen jag slutade att vanemässigt se på tv."

hasse, 17:52, 17 september 2009.

"Men Hasse, (hasse, 17:52) hur f-n kan du slösa med ditt dyrbara och högkvalitativa liv genom att läsa slask-artiklar i DN, och inte nog med det, skriva totalt ointressanta kommentarer om ditt patetiska liv?"

Pete Donaldson, 07:23, 18 september 2009.

Kommentarer till Tv-krönika av Niklas Wahllöf i DN.

Tv: Upp Till Kamp.

Har börjat se om Peter Birros och Mikael Marcimains "Upp Till Kamp", och kommit halvvägs. Den håller faktiskt för en omtitt. Jag var lite orolig där ett tag. Serien fick rätt blandad kritik av såväl recensenter som vänner och bekanta, och själv såg jag den första gången under rätt speciella omständigheter (julhelg, intensivt maratontittande, känslomässig obalans) som skulle ha kunnat grumla mitt omdöme. Men icke. Serien är precis så bra som jag minns den.
Inte perfekt - det finns en del dialog som är lite cringe worthy, och det finns en del karaktärer som känns ganska ovarsamt utmejslade - men på det stora hela den bästa svenska dramaproduktionen jag sett sedan... ja, någonsin. De flesta invändningar jag hört har egentligen kommit från personer som inte ens sett serien, och har varit av typen "Rebellromantik med Peter Birro, nej tack!" Rätt ogrundade invändningar, då kampen inte alls skildras genom några rosafärgade glasögon. Det är inte alls så svartvitt som man kan tro, utan faktiskt ganska nyanserat.

Men framförallt finns här en nerv och en närvaro som gör det omöjligt att inte engagera sig. Conan har redan berättat om likheten med Bo Widerberg, men det är faktiskt något jag reagerade på redan vid första titten. Och i andra avsnittet finns pundarscener så skitigt realistiska att Stefan Jarl kunde stått bakom kameran.

Allt är inte fotografen Hoyte Van Hoytemas förtjänst, en hel del beror naturligtvis på skicklig regi och duktiga skådespelare. Men fotot är ändå det som imponerar mest. Varje scen är förstås kollosalt genomtänkt, men det ser så enkelt ut. Levande, närgånget, nervigt och framförallt - faktiskt - trovärdigt. I allt för många historiska filmer och tv-serier blir rekvisitan föga mer än kitsch, museiföremål som plockats ut, putsats och radats upp. Här känns det faktiskt autentiskt, nästan dokumentärt. Extra tydligt i inledningssekvenserna, där arkivbilder från gamla nyhetssändningar knappt märkbart glider över i nyinspelat material. Det är mycket snyggt. Och riktigt bra.

Eller vad tycker ni?

Tv: Kan inte låta bli...

...att bli rätt upphetsad när jag läser det här.

"Gentlemen" är ju en roman som tigger om att filmatiseras, och Mikael Marcimain är en fantastisk regissör. Kan ju bli precis hur bra som helst. Men man ska väl inte hoppas för mycket.

Svammel: Populärkulturskadad?

Ni har väl inte missat att Barack Obama blev president tidigare i veckan? Tänkte väl det. Det är oerhört stort, på alla plan som tänkas kan faktiskt. När jag kom upp ur tunnelbanan morgonen efter valnatten och såg löpsedlarna fylldes jag av värme, och av en känsla av allt kanske inte var hopplöst här i världen trots allt. Det kanske låter fånigt, det kanske låter som en effekt av masspsykos, men det kändes för en stund som om allt blivit lite ljusare.
Sedan kopplades populärkulturautopiloten på, och jag kom att tänka på en scen som utspelade sig för några år sedan, framför en sunkig gammal teve i en skitig studentkorridor i Motala. Vi var ett gäng som samlats för att titta på säsongspremiären av "24". Annika, en ilsken vänstertjej, avigt inställd till allt amerikanskt, dömde ut serien utan att ens ha sett den tidigare. När President Palmer, spelad av Dennis Haysbert dök upp i rutan höll hon på att sätta kvällsteet i vrångstrupen.
"Alltså, troligt! Är det en sci-fi-serie?" frågade hon, och skrattade rått.
Well, Annika, skrattar bäst som skrattar sist.

Tv: En vecka med dumburk.

Tv är livsfarligt.

Det förslappar, det fördummar, det tar över ditt liv och formar dina ögon fyrkantiga. Framförallt hämmar det kreativiteten, något jag blev varse om förra veckan. Sedan jag köpte ny hårddisk har jag äntligen kunnat börja ta igen det jag missat i teveväg de senaste åren. Tidigare har jag på min höjd orkat ladda ner "South Park" dagen efter att det sänts, men exempelvis "Entourage" har gått mig helt förbi. Det har jag tagit igen under förra veckan, och då serien visade sig vara tämligen beroendeframkallande har det, som trogna läsare säkert märkt, blivit glest mellan blogginläggen. Varje kväll har jag placerat mig själv i horisontellt läge och ägnat ett par halvtimmar i sällskap med hormonstinna New York-grabbar i Hollywood-exil.

"Entourage" är allt det din mamma varnade dig för. Det är vanebildande, moraliskt förkastligt och skamlöst underhållande. Jag låter mig matas och gapar ständigt efter mer. Det är smart och välskrivet, men det erbjuder inget tuggmotstånd, och i längden ger det nog inte så mycket annat än underhållning. Men det räcker gott och väl. Det är dialogen och karaktärerna som gör serien oemotståndlig. Precis som alla andra har jag fastnat för Kevin Dillons underbart gapige (men osäkre) Johnny Drama, och Jeremy Piven är som alltid briljant som elake motormunnen Ari Gold. Säsong ett av "Entourage" är i skrivandets skull avklarad, och säsong två har precis påbörjats.

--

"South Park" som jag tidigare tittat på med barnslig förtjusning, har däremot tagit några jättekliv ner för kvalitetstrappan. Efter att höstsäsongen öppnat svagt med ett tröttsamt avsnitt kretsande kring Tourettes syndrom, såg det ett tag ut som om det skulle bli bättring. Historien där Bono var en hög skit - bokstavligt talat - var hysteriskt rolig, och innehöll förmodligen den värsta kränkningen av en offentlig person Trey Parker och Matt Stone någonsin gjort sig skyldiga till. Och det vill ju inte säga lite. Ännu bättre var faktiskt "Imaginationland"-trilogin. Look no further om du väntat på en uppföljare till "South Park - Bigger, Longer, Uncut". "Imaginationland" är det mest episka Parker och Stone skapat sedan "Team America: World Police". Och lika hysteriskt roligt. Det var därefter det gick utför. De avslutande två episoderna för säsongen var både tråkiga och fula, och enda höjdpunkten var egentligen när Abraham Lincolns spöke kallade Kyle "a fucking asshole". När avsnittet också slutar med att Kenny dödas med ett vådaskott, då är det, för att kopiera en god väns formulering, som att ha förflyttats tillbaka till säsong 6 igen. På ett rätt dåligt sätt.

--













Tur att det finns annat som är kul då. Som "The IT Crowd" till exempel, den serie som jag vid sidan av "Entourage", knarkat mest intensivt de gångna veckorna. "IT Crowd" är en brittisk sitcom om tre anställda på ett storföretags IT-avdelning. Det var länge sen jag såg en sitcom jag tyckte om, måste nog nästan blicka tillbaka så långt som till "Seinfeld", men det här är faktiskt så roligt att jag sett varje episod minst två gånger. Humorn i "IT Crowd" påminner en del om den i "Simpsons", men med inslag av igenkänningshumor ala "The Office". Precis som i fallet "Entourage" är det karaktärerna man faller för. Det tog mig ungefär fem minuter att glömma bort att irritera mig på de pålagda skratten och istället koncentrera mig på att fullständigt dyrka Chris O'Dowd och Richard Ayoade, komiska genier båda två. För att inte tala om Chris Morris som spelar den vidrigaste chefen sedan Bill Lumbergh i "Office Space". ("Hope it doesn't sound arrogant when I say, that I am... The greatest man in the world!")
--












Vi avrundar med en serie som är raka motsatsen till ovan nämnda skrattfester; "Tell Me You Love Me". Det är en serie som är rena definitionen av engelskans bleak. Temat är medelklassångest, inramningen är minimalistisk och färglös, tempot långsamt och skådespeleriet nedtonat med fokus på realism framför dramatiska utsvävningar. Det märks inte minst i sexscenerna, som det redan snackats en hel del om, både här och var. Det är inte konstigt. Naknare, ärligare och - faktiskt - finare, sex, får man leta sig in i sin egen sängkammare för att hitta. Det tangerar pornografins detaljrikedom, men är för taffligt och osminkat för att någonsin bli annat än rörande och, ja, kraftfullt. "Tell Me You Love Me" är drama rakt igenom, helt befriat från den humor som lättat upp andra moderna serier i genren. Istället kommer jag att tänka på John Currans ångestepos "We Don't Live Here Anymore". Båda är smärtsamt äkta och engagerande, men inte helt lätt att härda ut. Ingenting man lägger sig i horisontellt läge och matas med direkt.

--

Så, sammanfattning då:

Entourage - säsong 1: 8/10

South Park - Le Petit Tourette: 4/10
South Park - More Crap: 8/10
South Park - Imaginationland 1 - 3: 9/10
South Park - Guitar Queer-O: 3/10
South Park - The List: 5/10
The IT Crowd - säsong 1 och 2: 9/10
Tell Me You Love Me - episod 1: 8/10

Tv: Californication.

Sådär. Sju avsnitt in i serien känner jag att det är dags för en liten utvärdering. Och jodå, "Californication" är en bra tv-serie. Rolig, gripande (även om de där riktigt engagerande scenerna hittills har lyst med sin frånvaro) och ganska jäkla beroendeframkallande. Men samtidigt smått oroande. Gång på gång tvingas jag att påminna mig själv om att Hank Moody inte alls är en skön lirare, utan faktiskt en djupt tragisk figur. En förvuxen tonåring som döljer sitt självhat bakom en vägg av elaka oneliners, destruktivt drickande och tomt sex.

Jag ser på ”Californication” på samma sätt som jag en gång läste Bukowski: (och inte är det väl för inte som David Duchovnys halvalkade sexmissbrukare delar förnamn med Henry ”Hank” Chinaski, Charles Bukowskis återkommande alterego?) med lika mycket fascination som äckel, lika road som oroad. Hank är inte cool när han lullar omkring i snabbköpet med en halvdrucken vinflaska i handen, det är inte häftigt när han kräks ner den svindyra tavlan hans exflickväns slemmige man just investerat i. Men det är kul. Hank Moody är ju något så klassiskt som en beautiful loser; vass och elak men med ett hjärta av guld, omöjlig att ha att göra med men svår att vara utan. En person som många (jag själv inkluderat) i svaga ögonblick önskar att vi kunde vara.

"Californication" har en annan fördel som får mig att hänga kvar, även efter ett osedvanligt segt avsnitt (som episod sju, "Girls, Interrupted") som i vanliga fall brukar kunna få mig att helt tappa intresset för en teveserie. Avsnitten är inte mer än tjugofem minuter långa. Kanske hade man inte orkar med större doser av den ganska sorgliga spritromantik detta trots allt är. Framförallt hinner jag aldrig bli rastlös innan eftertexterna börjat rulla.

Tv: Pepp #5.

Californication

"Lost" ? Lessnade efter säsong ett. "Huff" ? Fångades inte av pilotavsnittet. Vetskapen om att serien lagts ner gjorde att jag inte orkade lägga ner tid på den. "Dexter" ? Såg fem avsnitt. Spännande, snyggt och välgjort, men engagerade mig inte tillräckligt mycket. "Heroes" ? Såg piloten. Borde uppskatta, eftersom jag är ett stort fan av allt som har med superhjältar att göra, men nej. Jag orkade inte bry mig om den heller.

Sedan jag gjorde mig av med min teve för några år sedan har jag blivit extremt kräsen vad gäller teveserier. När det saknas möjlighet att sjunka ner i soffan och bara slötitta, när man istället ser ett tv-avsnitt på samma sätt som man ser en film, vill man inte längre ödsla tid på något mediokert. Eller, som fallet för det mesta är, något som är bra men inte extraordinärt. "Lost", "Huff", "Dexter" och "Heroes" är säkert toppenserier allihopa, men jag ser hellre om avsnitt av mina verkliga favoriter, "Nip/Tuck" och "Six Feet Under". Jag umgås hellre med gamla etablerade vänner som jag känner väl, än låtsas vara intresserad av nya bekantskaper.

Kanske kan trenden vända med "Californication". Mycket talar för det. Jag är svag för historier om författare, och "Californication" kretsar kring den cyniske avdankade författaren Hank (David Duchovny - också ett gott tecken!) Hank är frånskild och lever ett ganska klassiskt sunkliv med mycket sprit och fruntimmer. Lite som Christian Troy i "Nip/Tuck", men mindre glamouröst, om jag hajat saken rätt.

Den stora grejen med "Californication", snackisen, är att Hank börjat blogga, och att detta därmed är den första tv-skildringen av en bloggare. Jaha. Om detta säger jag varken bu eller bä. Men jag har stora förväntningar på "Californication". Författare, cyniker, David Duchovny, alkohol, Natascha McElhone. Bäddat för succé.

Tv: De Vilda Djurens Flykt

Vi fortsätter på det tecknade temat.
Jag och min sambo diskuterade nyligen, efter att ha genomlidit/avnjutit ”Frostbiten”, det här med skräpkultur kontra finkultur, och hur det kommer sig att man finner en del skitfilm fullt acceptabel (jag gillar exempelvis vampyrrullarna ”Fright Night” och ”The Lost Boys”) och andra helt vedervärdiga, trots att den enda egentliga skillnaden är årtalet de spelats in.
Samtalet gled in på någon vampyrserie Åsa sett i sin barndom, och därifrån var steget inte långt till andra teveminnen från det glada 90-talet. Ett av mina allra finaste tv-minnen är, förutom kvällsfika till ”Doctor Quinn” och frukost till tecknade ”Batman”, den traumatiska men otroligt spännande fabeln ”De Vilda Djurens Flykt” (eller "The Animals Of Farthing Wood") som någon av markkanalerna hade den goda smaken att visa på helgmornarna.
Serien liknade andra barnprogram på så vis att den hade talande djur i huvudrollerna. Den skilde sig dock markant mot allt annat genom att ta kål på dessa djur, på så utstuderat grymma sätt att man ofta mådde fysiskt dåligt efter att ha sett ett avsnitt. Som när igelkottfrun blir överkörd när djuren ska korsa motorvägen. Eller när rovfågeln, en i övrigt ganska sympatisk karaktär med skånsk(!) dialekt, RÅKAR spetsa hela musfamiljen på en rosenbuske och kalasa i sig drygt hälften av dem, innan hon inser sitt misstag. Starka scener, för såväl barn som vuxna. Det rörde sig aldrig om underhållningsvåld. Dödsfallen var dramatiska och sorgliga och framförallt realistiska.
Framförallt var det en väldigt spännande och välskriven historia, som, till skillnad från allt skräp som produceras för barn idag, faktiskt inte idiotförklarade sina tittare.

Jag skulle verkligen vilja se om ”De Vilda Djurens Flykt”, för att se om den står sig lika bra idag. Tyvärr tycks den inte finnas på DVD, vare sig i svenska nätbutiker eller på Amazon.com.
Tack gode gud, säger jag då, för YouTube. Där kan man faktiskt hitta en hel del, bland annat hela episoder. Av kommentarerna där att döma är jag inte den enda som älskat serien.

Årets besvikelser.

Allt är ju inte guld som glimmar. Vi försöker att glömma det inför sammanfattningarna, men varje år utsätts vi för en hel del skräp och besvikelser. Det är viktigt att vi påminner oss om dessa, så vi inte står naivt förväntansfulla och oförberedda inför det nya årets många magplask. Ha därför överseende med att jag för en stund blir väldigt sur, negativ och tåtrampande.

Politik: Valutgången

Nog sagt.

Musik: Morrissey – Ringleader Of The Tormentors

Jag fick tänka efter en lång stund för att överhuvudtaget komma ihåg vad den här skivan heter. Så intetsägande var den. Inget ont om Morrissey i övrigt, jag plockar fortfarande fram hans gamla skivor, till och med ”You Are The Quarry”, och lyssnar på dem med stor behållning.
Men den här…
Inga minnesvärda melodier, inga minnesvärda texter, en produktion som är platt och livlös, och, sammanfattningsvis, en Morrissey som säger sig ha blivit… lycklig.
Förmodligen är det där problemet ligger.
Försök själv att vara kreativ när du är lycklig, se hur bra det går.

Fenomen: Orup

Alltså, jag har ingenting emot karln, jag är mest likgiltig, och kan därmed inte vara besviken på Orup som artist. Men Orup som fenomen, där snackar vi! Hur kommer det sig att alla, precis alla, år 2006 helt plötsligt älskade honom? En skicklig låtskrivare, bra på hits, men relevant? Nej.
Jag är inte först att säga det, men jag säger det ändå:
Kejsaren är naken.

Film: Superman Returns

Superman är tillbaka! Christopher Reeve är tillbaka i form av look-a-liken Brandon Routh! John Williams ledmotiv är tillbaka!
Yeay!
Eller… Nej.
Särskilt bra blev det ju inte.
Det största problemet med Stålmannens återkomst är att den är så otroligt ospännande. Actionscenerna må vara hur pampiga som helst rent tekniskt. Man gäspar lik förbannat. Jag vet inte om Bryan Singer är en tafflig actionregissör (actionmomenten var aldrig den stora behållningen i "X-Men" 1 & 2), eller om det beror på Stålmannen som karaktär. Han är så omänsklig, så perfekt och fri från fel och brister att han är rent omöjlig att relatera till.
Och därmed ganska hopplös som modern filmhjälte.

Litteratur: Allt möjligt

Under årets första skälvande månader läste jag en del riktigt bedrövliga böcker. Kulturchefen på tidningen jag ibland frilansar för skickade med mig en hel hög märkliga romaner och novellsamlingar, såna man aldrig ser recenseras på de stora tidningarnas kultursidor.
Det hade naturligtvis varit roligt att upptäcka några guldkorn där i högen, hade varit fantastiskt skönt att få vara den förste att upptäcka en ny Söderberg, Östergren eller Lidman, eller åtminstone få rikta strålkastaren mot kulturens skuggsida för ett ögonblick.
Men självklart inte. Ingenting i den där högen förtjänade ens en sekund i strålkastarljuset. Det var texter som borde ha kastats tillbaka i skrivbordslådan, eller ännu hellre, papperskorgen, långt, långt innan de nått tryckeriet.
Slöseri med tid, energi och tålamod. Det är så man blir förbannad.
För övrigt tyckte jag inte att Alan Moores ”V For Vendetta” var hälften så bra som folk säger.

Tv: Nip/Tuck, säsongsavslutningen

Skandalöst uselt avslut på en annars helt okej säsong av en vanligtvis smått fantastisk tv-serie. Den långa bihistorien om The Carver avslutas på menlösast möjliga vis, förutsägbart till tusen och mer absurt än dramatiskt. Ger inte mersmak inför kommande säsongen direkt.
Frågan är ju bara vad man ska se istället?

Tragedi: En nyårsnattsmardröm

På bussen mellan Karlskoga och Stockholm, någon gång mellan 13:10 och 17:00 hände något fruktansvärt. En väska full med kläder, mina favoritkläder, försvann från bagageutrymmet och hamnade i någon annans ägo. I nuläget vet jag inte om någon råkat ta fel väska, eller om den blivit stulen, men det lutar åt det sistnämnda, och det suger. Vilket otroligt trist slut på ett i övrigt helt okej år.

Tv: Nip/Tuck #2.

Sässongsfinal av Nip/Tuck ikväll. Naturligtvis både skruvat och dramatiskt, och här och där riktigt roligt, precis som det brukar. Lifscoachen och lamköttsälskaren Ava Moore avslöjas som... man! Julia försöker, trots sitt hat mot Ava, att trösta henne med följande briljanta visdomsord:

"You're a survivor Ava. Survivors reinvent themselves, they rise from the ashes of their failures like Phoenixes and fly off to their next destinations."

Jätteroligt, eftersom Ava spelas av Famke Janssen som också spelar Jean Grey/Phoenix i X-Men-filmerna. Nördig referenshumor är den bästa humorn, och en av många anledningar att älska Nip/Tuck, hur plastigt och orealistiskt det än må vara.

Tv: Nip/Tuck.

Jag tyckte alltid att Nip/Tuck var Six Feet Unders störiga lillebror. Mer explicit, mindre subtil, ständigt pockande på uppmärksamhet. I kvällens avsnitt visade lillebror musklerna. Visst, mindre finkänsligt än Six Feet Unders mest gripande ögonblick, men när Sean MacNamaras liv faller samman håller man ändå andan på samma sätt som man gjorde när Nate Fischer bröt ihop i sin mammas armar. Det är kraftfullt, så sinnesjukt snyggt spelat och författat att Ibsen och Sofokles rodnar i sina gravar.

Tv: SVT uppmuntrar fildelning.

Äntligen.
Nästa vecka börjar SVT visa Ricky Gervais nya serie The Extras. Alla som följde The Office vet hur rolig Ricky Gervais är. I The Extras får han chansen att spela mot Hollywood-stjärnor som Ben Stiller och Samuel L. Jackson. Jag har sett första avsnittet, och det är fullt av situationer så pinsamma att man vill gömma sig under täcket tills episoden är över.

"Varför är han då så återhållsam?" undrar ni säkert nu.
"Borde inte den nyheten få honom att hamra in arméer av adjektiv och superlativ, precis som han brukar?"
Nej, och jag ska förklara varför. Sändningstiden. The Extras kommer att visas på onsdagar, klockan 21:00.
Just precis. Samma tid som Tv4 sänder Lost.
Att välja mellan dessa två serier är för mig otänkbart. Återstår då bara att ge sig ut på nätet och ladda ner The Extras där. Eller rentav ladda videon, om man har någon. Jag har det inte.
Tack för ingenting SVT. Klantigt.