Tv: Californication.

Sådär. Sju avsnitt in i serien känner jag att det är dags för en liten utvärdering. Och jodå, "Californication" är en bra tv-serie. Rolig, gripande (även om de där riktigt engagerande scenerna hittills har lyst med sin frånvaro) och ganska jäkla beroendeframkallande. Men samtidigt smått oroande. Gång på gång tvingas jag att påminna mig själv om att Hank Moody inte alls är en skön lirare, utan faktiskt en djupt tragisk figur. En förvuxen tonåring som döljer sitt självhat bakom en vägg av elaka oneliners, destruktivt drickande och tomt sex.

Jag ser på ”Californication” på samma sätt som jag en gång läste Bukowski: (och inte är det väl för inte som David Duchovnys halvalkade sexmissbrukare delar förnamn med Henry ”Hank” Chinaski, Charles Bukowskis återkommande alterego?) med lika mycket fascination som äckel, lika road som oroad. Hank är inte cool när han lullar omkring i snabbköpet med en halvdrucken vinflaska i handen, det är inte häftigt när han kräks ner den svindyra tavlan hans exflickväns slemmige man just investerat i. Men det är kul. Hank Moody är ju något så klassiskt som en beautiful loser; vass och elak men med ett hjärta av guld, omöjlig att ha att göra med men svår att vara utan. En person som många (jag själv inkluderat) i svaga ögonblick önskar att vi kunde vara.

"Californication" har en annan fördel som får mig att hänga kvar, även efter ett osedvanligt segt avsnitt (som episod sju, "Girls, Interrupted") som i vanliga fall brukar kunna få mig att helt tappa intresset för en teveserie. Avsnitten är inte mer än tjugofem minuter långa. Kanske hade man inte orkar med större doser av den ganska sorgliga spritromantik detta trots allt är. Framförallt hinner jag aldrig bli rastlös innan eftertexterna börjat rulla.