Musik: Några tankar om första numret av "Loops".

175 kronor kan tyckas vara mycket pengar att betala för ett magasin, hur glossy det än må vara. Men jag älskar tidningar. För en riktigt fin skulle jag kunna betala mer än så. "Loops" är en riktigt fin tidning. Ovanligt snål med bilder för att vara ett så glossy och dyrt magasin, men det innebär bara mer text, och det klagar jag inte på. Det blir massor av läsning för pengarna, och det är riktigt bra läsning. Som en mindre roman, och rejäl valuta för pengarna. Trots flitigt bläddrande under helgen har jag bara kommit halvvägs, och så här långt har inte en text känts oinspirerad eller ointressant, trots att ämnena ibland är sådana där jag inte trodde att så mycket nytt kunde tillföras. Exempelvis medverkar Nick Kent med en lång Nick Drake-biografi, som faktiskt fått mig att plocka upp "Pink Moon" igen, en skiva jag inte lyssnat på på flera år. Det tackar vi för.

Annat trevligt jag hunnit sluka ur "Loops":

- Ett utdrag ur Nick Caves nya roman "The Death Of Bunny Munro", som verkar riktigt lovande.

- En lång text om droger, om Spacemen 3, om att ta droger för att göra musik att ta droger till, en text som gjorde mig rejält peppad på både den kompletta Spacemen 3-katalogen och diverse substanser...
James Yorkstons turnédagbok - riktigt välskriven. Blek och dyster, men underhållande. Det kommer inte som någon överrasning när Yorkston i texten erkänner sig vara ett fan av Bukowskis tidiga alster.

Slutligen; "Loops" är inte alls så smal som jag väntat mig. Det är ont om israeliska electroduos och bortglömda japanska crooners från 60-talet. Det skrivs mest om sånt jag redan kände till. Inget ont med det, så länge den är fylld till bredden av en musikjournalistik som inspirerar, underhåller och engagerar.

För det är man ju inte bortskämd med.

Svammel: Loppisfynd, galore.

Vore detta min dagboksblogg skulle jag nog skriva om begravningen, om hemstaden, om att sova på tältsängar, om katter och hundar och syskon, om kajor och industrier och bussfärder. Nu är så inte fallet. För helgen bjöd inte bara på begravning. En helg i hemstaden är naturligtvis också en helg med liten loppisrunda. Denna vecka resulterade inte i en lika stor hög böcker som det senaste besöket, och det kanske var lika bra. När ska man ha tid att läsa allt? Den här gången blev det:

Harry Martinsson - Nässlorna Blomma - som jag sökt efter med ljus och lykta ett bra tag. Tråkigt nog var det i Expressen fula klassikerserie, tryckt på dasspapper och med lila omslag, men den får duga.

Niklas Rådström - Spårvagn På Vintergatan - som verkar handla om pappa Pär, en författare jag tidigare aldrig läst, dock nyligen har läst om, i Stig Claessons "Om Vänskap Funnes". Inhandlades främst av den anledningen. Jag älskar att nysta i röda trådar.
--
Jag gav även bokrean en chans, och tro det eller ej, den gav utdelning. Jag har lärt mig att bokrean sällan är bättre än den är i småstäder. Boklådorna passar på att slumpa bort det som inte gått åt under året, och det innebär i en stad som Karlskoga allt som inte är Jan Guillo och Lisa Marklund. Här hittade jag ett år "V För Vendetta" för en femtiolapp. Nu blev det:

Stephen Farran-Lee - Östergren Om Östergren - en lång intervju med en av mina svenska favoritförfattare. Underhållande, intressant och väldigt inspirerande läsning. Har snart läst ut den.

Howard Sounes - Bukowski - En Biografi - för ja, jag är (mot bättre vetande) väldigt förtjust i Bukowski.

Zbigniew Kuklars - Hjälp Jag Heter Zbigniew - som Åsa rekomenderat.
--
Kan inte säga att det var en bra helg, men min bokhylla är mätt och belåten.

Litteratur: Jonathan Ames - The Alcoholic.

Till min lista över intressanta författare med förnamn som börjar på "J" och slutar på "onathan" (Franzen, Lethem, Safran Foer, mfl) sällar sig nu en man med efternamnet Ames. Jonathan Ames har främst gjort sig ett namn som självutlämnande krönikör och författare av Bukowski-artade romaner om drinkare och förlorare. Själv upptäckte jag honom först nu, med "The Alcoholic", en serieroman som är både självutlämnande (kanske) och Bukowski-artad. Det var verkligen läsning som gav mersmak.

"The Alcoholic" är berättelsen om Jonathan A, hans uppväxt och hans relation till män och kvinnor, men framförallt alkohol och droger. Jonathan A är mer än en smula neurotisk, och har gigantiska problem med det mesta i livet. Drickandet börjar redan i tonåren, i fyllan och villan hamnar han i säng med både killar och tjejer, men misslyckas kapitalt med det mesta han tar sig för. Ångest, depressioner och terapisessioner följer, Jonathan A ältar och dricker, och ingenting blir bättre när han föräldrar omkommer i en bilolycka.

Berättelsen är lika rörande som den är rörig. Den hoppar fram och tillbaka, dröjer sig kvar i sidospår, saktar ner och accelerar när minst anar det. Dråplig komik blandas med djupt allvar. Det gör att "The Alcoholic" känns väldigt realistisk. Huruvida det rör sig om en självbíografi eller ej kan man bara spekulera i, men en googling på författarens namn visar att en hel del av det han berättar om bevisligen har skett i verkligheten.

Ames är en skicklig berättare, och teckningarna av Dean Haspiel är rena, egna och uttrycksfulla. "The Alcoholic" hade säkerligen fungerat precis lika bra i romanform, och Ames romaner är också något jag hoppas på att kunna utforska inom en snar framtid. Det är befriande med en författare som kan skildra förfallet utan vare att vare sig moralisera eller romantisera. Jag hoppas dock han fortsätter att utforska seriemediet. Han har här bevisat att det är ett hantverk han behärskar väl.

Tv: Californication.

Sådär. Sju avsnitt in i serien känner jag att det är dags för en liten utvärdering. Och jodå, "Californication" är en bra tv-serie. Rolig, gripande (även om de där riktigt engagerande scenerna hittills har lyst med sin frånvaro) och ganska jäkla beroendeframkallande. Men samtidigt smått oroande. Gång på gång tvingas jag att påminna mig själv om att Hank Moody inte alls är en skön lirare, utan faktiskt en djupt tragisk figur. En förvuxen tonåring som döljer sitt självhat bakom en vägg av elaka oneliners, destruktivt drickande och tomt sex.

Jag ser på ”Californication” på samma sätt som jag en gång läste Bukowski: (och inte är det väl för inte som David Duchovnys halvalkade sexmissbrukare delar förnamn med Henry ”Hank” Chinaski, Charles Bukowskis återkommande alterego?) med lika mycket fascination som äckel, lika road som oroad. Hank är inte cool när han lullar omkring i snabbköpet med en halvdrucken vinflaska i handen, det är inte häftigt när han kräks ner den svindyra tavlan hans exflickväns slemmige man just investerat i. Men det är kul. Hank Moody är ju något så klassiskt som en beautiful loser; vass och elak men med ett hjärta av guld, omöjlig att ha att göra med men svår att vara utan. En person som många (jag själv inkluderat) i svaga ögonblick önskar att vi kunde vara.

"Californication" har en annan fördel som får mig att hänga kvar, även efter ett osedvanligt segt avsnitt (som episod sju, "Girls, Interrupted") som i vanliga fall brukar kunna få mig att helt tappa intresset för en teveserie. Avsnitten är inte mer än tjugofem minuter långa. Kanske hade man inte orkar med större doser av den ganska sorgliga spritromantik detta trots allt är. Framförallt hinner jag aldrig bli rastlös innan eftertexterna börjat rulla.

Musik: Arab Strap - The Last Romance

Artist: Arab Strap
Titel: The Last Romance
Bolag: Border / Chemical Underground
År: 2005

Det farligt att bli kär. Man kan dö. Man kan bli ledsen. Man kan gråta i ölglaset fem dagar i veckan. Man kan yttra orden: "Det här var sista gången. Nu ska jag aldrig mer bli förälskad, någonsin."
Det är lätt att tro att det är något i den stilen Aidan Moffat och Malcolm Middleton vill ha sagt med titeln "The Last Romance". Jag menar, när Arab Strap sjunger om kärlek är det kärlek av den typen som bara varar en natt efter en utekväll på någon av stans mer sunkiga syltor. När Arab Strap sjunger om utanförskap är det inte av den där romantiska "vi-mot-världen"-sorten, det är snarare utanförskap av den typ man finner utanför Systembolaget en lördagseftermiddag.
Men riktigt så enkelt är det inte den här gången.
Ett par låtar in i skivan, vid första lyssningen, är det lätt att tro att allt är som vanligt. Aidan Moffat är fortfarande populärmusikens svar på Charles Bukowski och levererar flera träffsäkra betraktelser från bardisken och sovrummet. Låtar som "Stink", "Confessions Of A Big Brother" och "Come Round And Love Me" låter ungefär som Arab Strap alltid låtit, som musik skapad av någon vars öl man absolut inte vill råka spilla ut på krogen.
Men här finns också inslag av något annat, något som känns ganska unikt i Arab Straps värld.
Kärlek. Okomplicerad kärlek är väl att säga för mycket, men det är åtminstone kärlek som överglänser svårigheterna, som gör det värt besväret.

"Maybe we're just lucky,
maybe our connection is unique"

Texterna är som vanligt fantastiska. Direkta, vackert sargade, och befriade från onödigt fläsk. Man förstår dem vid första lyssningen, men finner nya bottnar var gång skivan satts i spelaren. Aidan Moffat levererar dem dessutom på ett helt oslagbart sätt. Någon beskrev det som att det känns som att han andas en i nacken medan han sjunger, och det är en träffande liknelse. Hans ord kryper djupt in under huden. Kombinera detta med melodier som är både dansanta och gåshudsframkallande (lyssna bara på fantastiska "Speed-Date") och ni förstår att det här är en skiva som bör införskaffas snarast.
Visst, det finns ett par ögonblick som inte känns helt klockrena. Tidigare nämnda "Confessions Of A Big Brother" går på rutin. Det är en sån låt Moffat och Middleton kan skriva i sömnen. Helakustiska "Fine Tuning" må ha en fin text, men känns mest som en enformig transportsträcka mot skivans absoluta höjdpunkt, avslutande "There Is No Ending", en – faktiskt – överlycklig soulpopdänga med fanfartrumpeter.
Och det är här titeln får sin förklaring:

"Not everything must end,
not every romance must descend"
//
"If you can love my growing gut
my rotten teeth
and greying hair
then I can guarantee
I'll do the same"

Inte ett öga är torrt.