Musik: Arab Strap - The Last Romance

Artist: Arab Strap
Titel: The Last Romance
Bolag: Border / Chemical Underground
År: 2005

Det farligt att bli kär. Man kan dö. Man kan bli ledsen. Man kan gråta i ölglaset fem dagar i veckan. Man kan yttra orden: "Det här var sista gången. Nu ska jag aldrig mer bli förälskad, någonsin."
Det är lätt att tro att det är något i den stilen Aidan Moffat och Malcolm Middleton vill ha sagt med titeln "The Last Romance". Jag menar, när Arab Strap sjunger om kärlek är det kärlek av den typen som bara varar en natt efter en utekväll på någon av stans mer sunkiga syltor. När Arab Strap sjunger om utanförskap är det inte av den där romantiska "vi-mot-världen"-sorten, det är snarare utanförskap av den typ man finner utanför Systembolaget en lördagseftermiddag.
Men riktigt så enkelt är det inte den här gången.
Ett par låtar in i skivan, vid första lyssningen, är det lätt att tro att allt är som vanligt. Aidan Moffat är fortfarande populärmusikens svar på Charles Bukowski och levererar flera träffsäkra betraktelser från bardisken och sovrummet. Låtar som "Stink", "Confessions Of A Big Brother" och "Come Round And Love Me" låter ungefär som Arab Strap alltid låtit, som musik skapad av någon vars öl man absolut inte vill råka spilla ut på krogen.
Men här finns också inslag av något annat, något som känns ganska unikt i Arab Straps värld.
Kärlek. Okomplicerad kärlek är väl att säga för mycket, men det är åtminstone kärlek som överglänser svårigheterna, som gör det värt besväret.

"Maybe we're just lucky,
maybe our connection is unique"

Texterna är som vanligt fantastiska. Direkta, vackert sargade, och befriade från onödigt fläsk. Man förstår dem vid första lyssningen, men finner nya bottnar var gång skivan satts i spelaren. Aidan Moffat levererar dem dessutom på ett helt oslagbart sätt. Någon beskrev det som att det känns som att han andas en i nacken medan han sjunger, och det är en träffande liknelse. Hans ord kryper djupt in under huden. Kombinera detta med melodier som är både dansanta och gåshudsframkallande (lyssna bara på fantastiska "Speed-Date") och ni förstår att det här är en skiva som bör införskaffas snarast.
Visst, det finns ett par ögonblick som inte känns helt klockrena. Tidigare nämnda "Confessions Of A Big Brother" går på rutin. Det är en sån låt Moffat och Middleton kan skriva i sömnen. Helakustiska "Fine Tuning" må ha en fin text, men känns mest som en enformig transportsträcka mot skivans absoluta höjdpunkt, avslutande "There Is No Ending", en – faktiskt – överlycklig soulpopdänga med fanfartrumpeter.
Och det är här titeln får sin förklaring:

"Not everything must end,
not every romance must descend"
//
"If you can love my growing gut
my rotten teeth
and greying hair
then I can guarantee
I'll do the same"

Inte ett öga är torrt.