Musik: En låt #4.

The Tiny - For Hallis

Det var en märklig natt, och en ännu märkligare morgon, i en märklig och omvälvande tid i mitt liv. Jag hade gått och lagt mig full, men inte lyckats somna, och med ännu snurrande huvud släpade jag fram en bananlåda med gamla Spindelmannen-tidningar som jag sedan bläddrade i tills klockan visade morgon. Jag tittade ut genom fönstret och såg solen komma krypande över takåsarna. Stereon spelade The Tinys "Close Enough" som jag inhandlat tidigare den våren, men bara lyssnat på vid väldigt speciella tillfällen.
Det här var ett sådant tillfälle. En melankolisk, surrealistisk känsla hade smugit in i lägenheten, en sådan känsla som enklast uppstår efter ett dygns sömnlöshet i kombination med alkohol och känsloladdad musik.
Jag lade mig på sängen, drog överkastet över huvudet och sjönk in i något som bara kan jämföras med en målning av John Bauer. Älvor dansade till folkmusikfioler, näcken sjöng med kvinnoröst, Ellekari Larsson speglade sig i det mörka tjärnvattnet.
När jag vaknade var det eftermiddag. Älvorna hade lämnat lägenheten. Jag var fortfarande trött, och "Close Enough" snurrade ännu i cd-läsaren.
Gårdagen, natten och morgonen kändes som en feberdröm.