Film: Bara En Dag.

Titel: Bara En Dag (Before Sunset)
Regi: Richard Linklater
År: 2004

Brevid mig på biografen sitter en äldre dam, som luktar starkt av för mycket hårspray. Strax innan filmen börjar muttrar hon till väninnan i stolen intill:
"Jag hoppas verkligen att den här filmen är bättre än den första, för den var ju så tråkig, så tråkig så..."
Hon finner inga ord som räcker till för att beskriva graden av tråkighet.
Med "den första" menar hon inte, som man skulle kunna tro, den här filmens föregångare, "Bara En Natt". Hon syftar på FilmStudions första filmvisning för säsongen, "Lost In Translation".
En tråkig film. Det händer ju inget. De bara pratar. Konstig musik också.
Ett tag funderar jag på att råda henne att lämna salongen. Det skulle bespara henne lidandet. Jag vet ju så väl att hon kommer att avsky "Bara En Dag", antagligen lika mycket som jag kommer att älska den. Men filmen börjar och jag håller tyst, förstås. Gör mitt bästa för att leva mig in i den fortsatta historien om Celine och Jesse.
Det går utmärkt. Richard Linklater är en regissör som verkligen kan det här med flyt. Dialogen flyter fram, intensiv men naturlig, och kameraarbetet är rakt på, hela tiden, utan att kännas påfluget.

Vet ni vad filmen handlar om? Antagligen. Annars kommer här en kort sammanfattning:
För nio år sedan träffades amerikanske Jesse (Ethan Hawke) och fransyskan Celine (Julie Delpy) på tåget mot Wien. De bestämde sig för att göra stan tillsammans under den enda natt Jesse hade kvar i Europa. Naturligtvis blir de förälskade, och Jesse åker hem med löftet att komma tillbaka om ett halvår. Ett löfte som han, men inte hon, håller.
Nio år senare. Jesse är författare och besöker Paris under en promotionturné för sin nya bok, en bok som - jajamensan - handlar om hans möte med Celine. Naturligtvis träffas de, och personkemin stämmer precis lika bra nu som 1995. Synd bara att Jesses plan lyfter om bara lite mer än en timme...

Egentligen är filmen bara ett långt samtal, och detta i realtid, men vilket samtal! Vilken dialog! Det här engagerar så mycket mer än vilken 24-episod som helst (hej realtid!), detta trots min stolgrannes högljudda, lidande suckar varje gång samtalet kommer in på sex (vilket det gör ett par gånger).
När eftertexterna plötsligt börjar rulla reser hon sig upp, och säger till sin väninna:
"Det var en kort film, och tur är väl det."
Väninnan skrattar.
"För det här var nog det värsta jag någonsin sett", fortsätter hon. "Den här kan de (Film Studion) inte ha sett själva, för annars skulle väl aldrig visa den?"
Funderar på hennes omdöme på vägen ut. Är hon för gammal för filmer av den här typen? Tappar man per automatik sin inlevelseförmåga när man uppnått en viss ålder? Eller har hon rent av aldrig varit ung och gått i samma tankar som Celine och Jesse, är hon född gammal och sur?
Nej, som vanligt är det bara en fråga om god och dålig smak, vilket jag strax får se ett ypperligt bevis på. Ett par i 60-årsåldern lämnar biografen, och de strålar av lycka.
"Vilken film!" utbrister mannen. "Jag älskade den! Vilken dialog, vilken energi!"
Jag ler åt honom, säger att jag också gillade den, och att han borde försöka se föregångaren. Han tackar för tipset, fortfarande strålande av lycka.
Det är med varmt hjärta jag går ut ur biografen, ut i höstregnet.