Musik: En låt #3.

My Favorite - Teenage Mercy Dance

Det är nu man ska skriva något smart och analytiskt om hur tonårsångesten löpte som en röd tråd genom allt My Favorite spelade in, men jag kan inte. Det går bara inte. Här finns en ärlighet som får all tankeverksamhet och analytisk förmåga att stängas av redan vid de första trevande tonerna.

Father, when I die
will my dog be waiting for me
in heaven?

Så. Låten pausad, analytisk förmåga påslagen.
På My Favorites sida Lost Detective finns ingen information om "Teenage Mercy Dance". Jag tror jag förstår varför. Det här måste vara en tidig inspelning, från den tid då Michael Grace Jr ännu inte hade förfinat My Favorite som koncept. Han skrev rakt ifrån hjärtat, utan filter. Och precis som det känns att läsa gamla dagböcker - lite pinsamt, väldigt vemodigt nostalgiskt, ibland nästan irriterande - måste det kännas för honom och bandet att lyssna på den här låten. Jag menar, texten är ju naiv, på gränsen till patetisk, uppenbart författad under långa, ensamma nätter med The Smiths på stereon. Gitarrmattorna i bakgrunden mal på som Kent anno "Verkligen" och gitarrsolot ekar av svårmodiga brittiska 90-talsband, typ Placebo, Manic Street Preachers eller JJ72. Band som jag har svårt att tänka mig att My Favorite vill associeras med.

Men. Det ryms så mycket hjärta och innerlighet i de här 4:26 minuterna att det vid första lyssningen svartnade för mina ögon. Jag fann mig själv förflyttad till mitt gamla pojkrum med det mörkblå överkastet på sängen, och jag låg ovanpå med hörlurarna trycka mot rödfrusna öron och textrader om ångest och saknad, längtan, frustration, ensamhet och död pulserande genom trumhinnorna.

Hade jag kunnat höra "Teenage Mercy Dance" då, när det så att säga "begav sig", hade jag tatuerat in My Favorite i pannan, jag lovar. Nu är jag lite äldre, så jag tror tatueringen hamnar på bröstkorgen.

Alldeles utanpå hjärtat.

Father, please make things change
its not easy being me
its not easy being me